Till fjells!
»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de
ej förmådde tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne
under den norska sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till
»vidderna», om der ej passas väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne»,
frågade vi en mötande qvinna, just som vi stodo vid foten af fjellet. »Nej
da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i
öfversättning.
För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och
utropen i norska språket ljuder starkt _nekande_, ja rent af opponerande
mot det man anför.--Kanske det bara är denna egenhet man har att tacka för
de små missförstånden brödralanden emellan, ty, som bekant, lyder
högsvenskan mest _jakande_, äfven i nekande satser.
»Undrer os just hvad vi få at se över de höje fjelde!» tänkte vi och klefvo
tappert uppåt på sätervägen, som här var bred och tydlig, men brant, så att
vi snart flämtade, som efter den vildaste galoppad; dock kände vi oss
betydligt höjda öfver dylika flacka ansträngningar, ty då vi sågo oss
tillbaka, reste der sig en ny fjelldekoration öfver den som vi beundrat
nere i dalen. Kandidaten förhörde sig om vår hjertverksamhet, fann den vara
efter omständigheterna god, och så klefvo vi åter på en stund emellan gran
och björk, doftande Linnæa, pyrolaarter och en hel mängd skogs- och
ängsblommor, som redan före midsommar ha utblommat i Skåne. Detta var ju
för oss en ny vår. Varma voro vi både för oss sjelfva och för fjellnaturen,
men vi törstade blott efter att nå upp, ty i detta välsignade land dansa
bäckar ned från fjellens remnor, skära gångstigar, störta ned vid
landsvägen i rännor och hoar, breda sig som fina slöjor ut öfver stupande
afsatser, så att om man i Norge dricker spritvaror är det ej vattnets
skull, det veta vi af fyra veckors erfarenhet.
Då vi arbetat oss uppåt en timmes tid och af rent psykologiska orsaker
lifligt beklagat våra föregångne kamraters ansträngningar, i stället för
att tala om våra egna, mötte vi två flickor. »Ha vi långt ännu upp till
sätrarne?»
»Nej da! Tre timmar. Ä' ni långt borta ifrån?»
Kandidaten har tagit så pass många examina, att hon ej nu tyckte om
närgångna frågor, och vi två andra ha ingen förkärlek för ett utbildadt
examensväsen, så svaret blef först ett flämtande ja; men en blick in i de
oskyldiga barnens vidöppna ögon bevekte ett par läppar till att utsläppa
den upplysningen, att vi voro svenskor.
»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag
helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga
på Karlstadssätern midt emot.»
Lofvad vare den skånska, som der spred en gnista svensk kunskap bland två
norska barn och en tom »matnist», ty utan den kunskapen hade säkert de
norska jenterne ej gifvit oss någon sådan i utbyte. Vi beslöto trestämmigt
att aldrig förhålla landets infödda barn någon kunskapssmula och att aldrig
bli dem svaret skyldig, äfven om de sporde efter vår ålder eller om vi voro
förlofvade.
Och så knekade vi ånyo uppåt, sågo grantoppar efter grantoppar dyka upp
framför oss likt allvarliga uppgifter på lefnadsvägen; och sågo vi oss
tillbaka, låg der nya, allt mer och mer aflägsna fjell likt gamla minnen,
nu omgifna af en ny glans. Tre timmar hade vi nu sträfvat, och ännu hade
skogen nästan samma utseende, alltså ännu långt, långt upp till
fjellvidderna!
Vi badade ej i svett, ty det är nog temligen sällsynt att man får dylika
bad, men öfver den del af ryggen, der renseln hvilade, voro våra
klädningslif i ett tillstånd, som väl får kallas genomvått, och våra
respektive varelser stodo i ett förhållande till våra närmaste kläder,
hvilket kan betecknas som efterhängsenhet från dessa senares sida, fast
solen ej mera var synlig eller känbar i aftonstunden. Träden blefvo
småningom glesare, vresigare och lägre. Vi hade under hela vårt
uppåtsträfvande stannat vid hvarje ört, hvarje blomma, som föreföll oss
obekant; här mötte oss för första gången en krypande seg buske, med små
mörkgröna, blanka och skarptaggiga blad: »Dvergbjörk!» ljöd den stora
upptäckten, och små qvistar deraf förvarades; vi anade icke då hur nära vi
senare skulle göra bekantskap med hans vidt utgrenade syskonskara.
Utom jenterne och en maklig turist, med förare och klöfsadlad häst, hade vi
ej mött någon menniska på fjellstigen; nu hörde vi steg samt hjulrassel
bakom oss, och snart sträfvade en liten gul häst och en blåklädd »gut»
förbi oss med en packkärra, på hvilken senare vi fingo lägga våra renslar.
Och nu kunde vi också taga lektioner i bergstigning. Vi hade hittills gått
fort, så långt andedrägt och knä tilläto, och så stannat en stund; hästen
var klokare. Han gick vid pass tio minuter eller snarare vissa steg,
stannade så ett par minuter och flämtade; gutten följde efter kärran med
långa steg, hvilade när hästen hvilade, gick när han satte sig i gång, och
så gjorde nu äfven vi, till stor besparing af både tid och krafter. Men vi
hade dock slösat så starkt med den förra, att när vi nu kommo upp på de
oändliga vidderna med blommande ängar, myrmarker, med oöfverskådliga fält,
bevuxna med den krypande enen, sälgen och dvergbjörken, låg allt insvept i
en ljus sommarnatts blånande skymning, och de grå säterhusen sågo ut som
klippblock.
»Der till höger bo två svenska jenter, till venster ska ni bo», sade
gutten, som hade hemma på en annan säter der uppe.
Hvar hade vår trötthet tagit vägen? Den var som bortblåst här uppe i den
lätta luften. Vi kunde ej tänka oss möjligheten af att söka nå vår bostad
förrän vi helsat på våra två kamrater. De voro uppe och väntade oss,
omtalade att de sträfvat hiskligt vid sin fjellstigning under solhettan,
men de hade också stärkt sitt mod att beklaga oss, som skulle komma efter.
Hvilken skön samklang i fem qvinnosjälar! Kom nu någon och säg, att här
blott finnes den rena oblandade sjelfviskheten till på jordens runda klot!