På vidder och sätrar.
Vår resplan föreskref vandring öfver vidder och fjell från säter till säter
upp till Espedalsvattnet, som ligger 2,000 fot öfver hafvet; båtskjuts
öfver detta till foten af Rutenfjell, hvilket bestiges, hvarefter
vandringen går på andra sätervägar öfver till Ringebo eller rättare
Sjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi skickat våra handkoffertar. Från denna
hvilopunkt skulle senare delen af vandringsstråten utstakas. Men det är
icke hvarje högtgående plan, som förverkligas så som man tänkt sig den.
Nu bar det emellertid af på säterstigen öfver de omätliga vidderna, öfver
oräkneliga mer och mindre uttorkade bäckar, öfver gungande myrmark,
öfvergrodd med nu blommande hjortronsrankor, med ängdunstofsar och krypande
sälg. Våra två vägvisande kamrater i ett starkt framskjutet led och med en
fart, så att vattnet sqvatt kring foten.
»Bär det?»
»Spring bara till innan det brister!» ljöd rådet, som följdes till den
grad, att mången tufva skälfde eller ock rent kröp ner i dyn. Komna åter på
fast mark, spredo sig vägvisarne åt hvar sitt håll, för att söka upp
säterstigen, hvilken derefter kontrollerades af karta och kompass mycket
noggrannare än bränvinet i vissa svenska brännerier, samvetsgrannare än
offentliga räkenskaper före en revisorsmiddag, och så klefvo vi tryggt på
igenom en- och dvergbjörksfält, öfver hvilka skogsgeranier och en mängd
andra sommarblommor prålade i liflig färgprakt.
Det tjenar ej till något att förklara allas vår oförmåga att med enstaka
eller förenade pennor söka beskrifva natursceneriet der ofvan trädgränsen,
ty ingen menniska har bedt oss försöka något sådant. Men jag kan svara för
oss alla fem, att om vi vågade hoppas att vi dermed kunde meddela vårt
bleksotiga slägte en ringa, icke _försvinnande_, del af lifsluften här uppe,
af de frigörande utsigterna och af vår egen jublande lifslust och
sommarfröjd, så skulle vi till och med försökt, att blifva realistiska
naturpoeter midt på en fäväg med färska spår efter kor. En högre grad af
mensklig sjelfförsakelse kan väl ingen begära.
Högre och högre emellan de nakna fjelltopparne gick vandringen, lätt som en
dans, och vi voro alla ense derom, att om vi ej haft renslar och annan
packning, som hållit oss fast vid jorden, hade vi säkert hoppat värre än
månfolket (vi menade de varelser som bo på planeten månen och ej de som ha
måne i planeten) innan de lärde försåg detta himlaklot med en nödig
luftkrets. Ja, der funnos de bland oss, som, då blicken nu för första
gången möttes med toppen af ett af Jotunheims snöfjell; hänrycktes ända
till gränsen af den upphöjda tystnadens område. Och detta är visst ännu
sällsynt bland qvinnor och otänkbart bland män.
»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade
förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet:
»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»
Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med
blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi
kände oss fasligt stuckna.
Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste
dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi
hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek
för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon
hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om
tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor
från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då
terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt
dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med
dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga
turister.