På vandring.
Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för
att tacka honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal,
och efter att i hans trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt
mjölk och bakelser, satte vi oss i gång, ledsagade af honom ett stycke på
vägen.
Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår
första upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande
»konstnärssällskap», om vi bara haft en apa med oss. Denna brist hoppades
vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att sjelfve »göra gubbar» åt de
nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi gingo dock ett bra
stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta
varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par
infödda qvinnor, som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de
upplysningar vi begärde af dem. Först då vi kommo på bron, som öfver
Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars
ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt
emellan två hjul, stora som qvarnhjul--något mindre. Vi fingo sedan veta,
att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en
härledning från begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande
galopp på de mest besynnerliga säten. Den varelse, som här kom guppande mot
oss, dragen af en liten gul häst, igenkändes redan på afstånd som ett
karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre officer. Hvilka grymt
allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar, med blå
glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra
tornistrar--nej torn-ur var det--eller mönstra vår öfriga packning.
Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för
eftertruppen, hvilken bestod af henne sjelf, och så--smålog karriolmannen
så godt mot första ledet och gjorde honnör med handen för både detta och
andra ledet samt eftertruppsbefälet, och hans blick sade så tydligt, som
manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:
»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»
Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden
midt i solhettan.
En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med
alla fyra i vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit
ur gräddskålen, kunna ej hysa en renare fröjd eller visa en uppsluppnare
glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan af vår packning och den
stekande hettan i dalen. Vi voro:
Fria från modeskräp,
fria från allt slags _släp_,
stadssnack och bråk.
Fjerran från sällskapstvång,
nöjenas bing-li-bång,
klander och tråk!
Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken,
likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren
Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig
en middagslur i granskogarne.
En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med
det medförda matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif--för att
torka efter svettbadet--och der lefdes så, att hade någon hygglig menniska
kommit der förbi, hade hon stannat och--deltagit i vår måltid och sköljt
ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra bägare med det antal
droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.
Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade
vi vidare; dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid
vår väg, och dit vi från Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka
mig för att listeligen ha tummat resplanen till förmån för min och ett par
af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en ren händelse, att vi funno
hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende bekante i den
staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref
från den förre att aflemna till den senare.
Under de sista kilometerna--i Norge räkna alla menniskor väglängden i
kilometer, när de ej räkna den i timmar--sporde vi en ung bondkarl: »Vil de
sige os, om vi ere på rette vejen til Vonheim?»
»Ha-ua?--Ja så _vägen_, jo den går bent frem», svarade han sedan vi
öfversatt vår danska på svenska.
»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga
barnatron, att hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets
universitet utgifver för norska och som städerna kalla modersmålet.
»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da _vatten_! Är du
norska, du?»
För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt
kraftigare, klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha
ingen talan i målbrytningarna.
De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af
allmogeklassen, lärde oss dock inse nödvändigheten af den från högersidan
förkättrade nya regeringsåtgärden att gifva statsanslag åt nämde
folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade folkskollärare der må
kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant det talas
och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka
i ett folks bildning.
Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena
flagga, som vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och
snart helsades vi, som gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.
Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett
icke ringa besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste
gårdarne voro upptagna; i den förra af lärare och lärarinnor (skolans
nuvarande elever), de senare af sommargäster från alla tre brödralanden
samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i Kristiania,
hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges
klippor. Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få
oss inhysta på två skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna
först i ett ångmejeri och vi tre andra lotsades af vår outtröttlige värd en
half timmes väg längre bort till en gård, der vi instoppades i ett
ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin
sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och
fötter skyldes af breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde
dem med våra korta kjolar. Vi sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7,
drucko sedan en försvarlig portion mjölk och fingo så en muntlig räkning,
lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.
I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som
äfven bevistades af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan
rå för sina böjelser eller hjelpa att man träffar nära bekanta till de
vänner, man mest värderar? Följderna af dylika oförutsedda omständigheter
äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en öfvergående skilsmessa
emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på eftermiddagen
axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som reglerade
torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje
fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags
eftermiddag.
Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad,
Björnstjerne Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på samma egor
»Solbakken»; icke Synnöves, utan den norske diktaren Kristoffer Jansons
gård. Denne senare är så öde och tom som den pessimistiska
verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till
den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till
Amerika, möbler och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu
till det yttre så vackra huset, då grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens
det härliga läget, icke solglans och skogsdoft kunde förjaga det sorgliga
intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga »Solbakken», som,
Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska berättelse.
Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär
samma skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade
kuriosa och nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare
gifvit honom. Åsynen deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen
någorlunda stor norrbagge kunde falla på den tanken att stånga i hjel
unionen med ett sådant litet leksakshorn.
Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt
belägen gård på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade
Vonheim--det _kan_ finnas en folkupplysning, som förmår en att glömma både
tiden och dess mörker--; vår egentlige värd följde oss ett stycke uppåt »i
stigningarne» och sade besked om gården. Men att hålla tankarne fästade vid
en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i
aftonbelysning, voro vi för _högt uppe_ till att kunna, och så ryckte vi
efter en temligen lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren
stod öppen, dörrarne till rummen likaså. »Det är här man väntar oss», sade
vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»--intet svar. »Gå in i nästa rum,
så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig framåt i
denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag
följde föreskriften och öppnade en dörr--»Är här någon?»--»Nej», svarade
nattens tystnad.
Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till
ett rum, der jag försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i
hvilken två personer, antagligen ett kött, helt lugnt reste sig i sittande
ställning och svarade: »God qväll!»
»Är detta gården Berge?»--»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de
åter ned sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att
utforska hvad det var för folk, som gått in genom deras dörrar. Lycklige
gausdalare, det var ej sista gången vi funno eder sofvande i edra boningar
utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro, annorstädes i
verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!
Berge låg _icke_ »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man
oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om
tre ypperliga sängar.
Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska
sommargäster, bekanta till oss; men jag vill ej derför besvära någon med
att döma om vår öfverraskning, när vi om morgonen öppnade dörren till
matrummet för att beställa frukost och funno ett bordsällskap af sexton à
aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del dagligen
afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk,
stärkande luft för både kropp och själ.
Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning
så mycket kött och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi
på sätrarne endast skulle få njuta af lefvande djurs närvaro. Men den
grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi kostade oss dock ej mera än
1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann räkenskap.)
Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en
bit på vägen af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot
oss följer oss ännu.
Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen
rask marsch, »på det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle
bestiga för att träffa våra kamrater.