På Mjösen.
Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i
skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven,
och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne
föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre
kunnat skapat något så storartadt.
Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och
att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa
sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af
denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög
föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt
bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så
här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga
fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem
skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej
skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.
Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla
läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att
visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att _fjällen_ föllo
från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket,
tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor
innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd
på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min
hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska
superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik
sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med
tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.
Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än
uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en
föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i
ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind.
Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga
andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i
matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd
med »amagerkjolar.»
Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn;
aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten
till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt
öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade
salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem
förbi.
I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen,
ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än
ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk
stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga
sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och
öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta
mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en
stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete
kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.
Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för
att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra
bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en
engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt
medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget
leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet,
blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra
bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för
en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan,
att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp,
kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma
skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.
Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli
sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden
hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss.
Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god
måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man
nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.
Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes
inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af
knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under
hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en
rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan
passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp
och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss.
Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.
Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge,
ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla
stationer.
Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade
oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa
dagen förrän solen gått ned.»
»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och
akterns--Skidbladners förstås--hvirfvelvindar. Och genast grepos två af
våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades
med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste
med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade
utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt
sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de
resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som
ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.
Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en
gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie,
klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på
yttersta spetsen af nordpolen.
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem
vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt
beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.
»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.
Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej
högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för
hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist
deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två
svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.