Ejdsvold.
Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse
under färden på jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och
drifvit oss till idel naturbetraktelser.
Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners
stora» samt »i sjette delen», sid. 58, af Teoferon Säve, och förvissades
om, att en af oss felfritt kunde läsa upp strofen: »Räckande hvarandra
händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå de under ropet: Enige och
trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.» Detta
var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade
innerligt, att högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre
kunde stå medan vi vandrade i Norge.
Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander
en sagahal, som gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att
vi kanske der kunde få se ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp
att jag glömde hela härligheten för att i kort galopp sätta efter mina
reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle föra oss och en
framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.