Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga
drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs
hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast
bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare,
och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både
första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra
veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än
qvinnorna.
Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller
sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin
egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom
tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende,
witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.
På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga,
åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och
drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i
kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt,
utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo
ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom
en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania
väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda
kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr
och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och
flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga
vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad
styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande
filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en
kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont.
Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty
teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra
toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och
musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten,
och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till
kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga,
tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.
Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda
Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut
för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då
det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka
på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten,
gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma
igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter
det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi
nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga
utsigten öfver Kristiania.
Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans
staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades
oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och
statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle
kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför
flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga
vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i
glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi
tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande
åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det
stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste
angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper
naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.
Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker,
hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till
en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»--»Och jag om sex
brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»--»Jag vill ha tre brefkort
och fyra frimärken»--Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under
nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och
tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade
vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att
svensk turistmunterhet _kan_ vara smittosam för norska bokhandlare.
Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och
betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek:
»Få vi be om insektpulver!»
»Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»
»_En_?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»
Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för
att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.
Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr,
der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och
fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den
bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15
skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.
Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en
hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och
uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:
Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en
nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett
stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk
kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en
liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett
par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska,
fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga
innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt
med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi
två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa
och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.
Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss
på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej,
men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana
skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att
göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens
svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom
det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra
brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa
fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i
detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.
»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.
»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det
passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande.
Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten
af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i
manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än
följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna
qvinnofigurer på ryggen.
Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla
fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af
ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden
adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot
vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som
skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god,
fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat
drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss
vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi
fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett
modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.
Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen
förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty
kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant
intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill
ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla
föreläsare borde bli _kaptener_, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt
lysande frukten af en svensk föreläsning.
Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka
döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en
älskvärd stockholmare--jag vill samla glödande kol på hans hufvud!--som nu
falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss
skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett
resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi
hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej
taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse,
hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är _oss_ han
beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:
»Når du vil på fjældesti
og skal nisten snöre,
læg så ikke mere i
end du last kan före.
Drag ej med dig dalens tvang
i de grönne lider,
skyl dem i en frejdig sang
ned ad fjældets sider!»
Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.
Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem _händelsvis_
måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna
figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till
henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna--hållning, hon
ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal
bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade,
synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få
timmar.
Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa
naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och
mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes--icke
slängdes, som hos oss--kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.