Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos
arbeten. Lucrezia Borgia, denna berömda dram, som uppfördes 100 gånger
på scenen i Paris, mottogs äfven på Londons teater med beundran, utgafs
genast på tyska i tvenne särskilta öfversättningar och utsåldes i två
tusende exemplar inom de två första dagarna sedan den lämnat pressen,
har nu af en anonym blifvit öfverflyttad äfven på svenska. Då detta
skådespel kan anses karakterisera syftningen och andan af den franska
romantiska skolans vitterhet och V. Hugos namn vunnit den ryktbarhet,
att en närmare bekantskap med hans poetiska alster icke kan anses
likgiltig af någon, som intresserar sig för bildning och konst, kunna
vi icke annat än hålla öfversättaren räkning för hans företag att göra
detta den franska skaldens arbete tillgängligt äfven för dem, som icke
kunna läsa det på originalspråket. Vi anse därföre såsom helt och
hållet öfverflödig den ursäkt, öfversättaren i företalet gör i
anledning af sitt val af original. Ty ehuru mycket finnes i Hugos dram,
som stöter våra begrepp om natur och seder, och många drag förekomma
där, som genom sin mörka skändlighet väcka vämjelse och harm, är dock
vikten af att känna kulturens gång och utveckling större än vådan af
att bli missledd och sårad genom dess möjliga afvikelser och villor.
Vi gifva här en exposition af ifrågavarande dram för att sedan öfvergå
till några reflexioner öfver densamma och öfver den romantiska skolan i
allmänhet.
Dramen öppnas med en fest i Venedig. På en terass utanför det palats,
hvarest festen firas, samtala fem unga, präktigt klädda herrar i
natten. Jämte dem befinnas på scenen en föregifven spanior, egenteligen
hertiginnans af Ferrara, Lucrezia Borgias, förtrogne, samt en ung
lycksriddare, Gennaro, öfver hvars härstamning ett mörker hvilar ända
intill slutet af dramen, då det upptäcks, att han är Lucrezias son.
Denne Gennaro insomnar nu, under det de öfriga samtala om de
rysligheter, som befläcka familjen Borgia. Till en utgångspunkt må här
anföras en del af samtalet:
GENNARO (kastar sig i en länstol i sofvande ställning).
Väcken mig, när Jeppo slutat.
JEPPO.
Så här är historien.--Det hände år fjorton hundrade åttio...
GUBETTA (i ett hörn af teatern).
Fjorton hundrade nittiosju.
JEPPO.
Rätt! 1497, på en viss natt mellan onsdagen och torsdagen...
GUBETTA.
Nej, mellan tisdagen och onsdagen.
JEPPO.
Ni har rätt.--Denna natt då såg en färjkarl vid Tibern, som hade
lagt sig i sin båt vid stranden för att vakta sina varor, någonting
förskräckligt. Det var litet nedanför kyrkan S:t Hieronymo. Det var
vid pass fem timmar efter midnatten. Färjkarlen såg två män, som
gingo till fots, gå i mörkret på vägen vänster om kyrkan hit och
dit, liksom de voro oroliga, hvarefter två andra syntes, och
sluteligen tre, alltså summa sju. En enda var till häst. Natten var
ganska mörk. I alla hus, som ligga åt Tibern, var intet ljus, utom
i ett enda fönster. De sju männerna nalkades till flodstranden. Den,
som var till häst, vände bakdelen af sin häst åt Tibern, och då såg
färjkarlen tydligt på denna bakdel ben, som hängde på ena sidan,
och armar och hufvud på den andra,--liket af en man. Under det deras
kamrater lurade i gathörnen, togo två af dem, som voro till fots,
den döda kroppen, svängde honom två, tre gånger med kraft och
kastade honom midt i Tibern. I samma ögonblick, som liket slog i
vattnet, gjorde den, som var till häst, en fråga, hvilken de två
andra besvarade med: "Ja, min herre". Då vände sig den ridande åter
till Tibern och såg någonting svart, som flöt på vattnet. Han
frågade, hvad det var. Man svarade honom: "Min herre, det är den
döda herrens mantel", och någon af de sju kastade stenar på denna
mantel, hvilket kom den att sjunka. Sedan detta var gjordt,
bortgingo alla i sällskap och togo vägen till S:t Jacome. Detta såg
färjkarlen.
MAFFIO.
En sorglig händelse! Var det någon ansedd man, som dessa kastade i
vattnet? Den där hästen gör ett sällsamt intryck på mig; mördaren
på sadeln och liket bakpå!
GUBETTA.
På den där hästen var det två bröder.
JEPPO.
Ja, så var det, herr de Belverana. Liket var Giovanni Borgia;
den ridande var Cesar Borgia.
MAFFIG.
En helvetes familj de där Borgierna! Men säg, Jeppo, hvarföre
mördade broder på detta sätt broder?
JEPPO.
Jag vill ej säga er det. Orsaken till mordet är så vederstygglig,
att det bör vara en dödssynd att blott omtala den.--
GUBETTA.
Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,
dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskade
samma kvinna.
MAFFIO.
Och hvem var denna kvinna?
GUBETTA (alltid i fonden af teatern).
Deras syster.
Denna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia,
dramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och
vistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga
herrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen,
hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar
framför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar
till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt
denne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt
Gubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna.
Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen:
DONNA LUCREZIA.
Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår
gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att
trycka dig?
GUBETTA.
Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon
gång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu! Den där är Gubetta,
förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fäst efter
mitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, och
när munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvad
gör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation som
påfvens soldater att officiera vid mässan.
Gubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro
med en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af
tvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder
genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring
Lucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I
detsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde
herrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro
ur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden
för Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin
kärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och
ångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn
utan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem
herrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af
dem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära
anförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste
beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för
att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så:
MAFFIO.
Vill du veta hennes namn, Gennaro?
DONNA LUCREZIA.
Nåd, nåd, mine herrar!
MAFFIO.
Gennaro, vill du veta hennes namn?
DONNA LUCREZIA. (Hon kastar sig på knä för Gennaro.)
Hör icke, min Gennaro!
MAFFIO (utsträckande armen).
Det är Lucrezia Borgia!
GENNARO (bortstötande henne).
O!
(Hon faller afdänad vid hans fötter.)
Första aktens andra afdelning börjar med en scen emellan Gubetta och
Lucrezia på en öppen plats i Ferrara. De fem herrarne, som nyligen så
hårdt anklagat Lucrezia, befinna sig nu i hennes hufvudstad på en
beskickning från Venedig. Gennaro har äfven åtföljt ambassaden.
LUCREZIA.
Är allt färdigt för denna afton, Gubetta?
GUBETTA.
Ja, Ers höghet.
LUCREZIA.
Komma alla fem?
GUBETTA.
Alla fem.
LUCREZIA.
De ha ganska grymt skymfat mig, Gubetta!
Man finner, att en hämndplan är å bane, och Lucrezia ber Gubetta vaka,
att intet ondt händer Gennaro.
De fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna
det nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande
ställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan
kvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål.
Borgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade
Lucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen
hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga
palatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af
samtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från
palatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott
ordet orgia återstår. Gubetta säger blott: "Herr Gennaro, den där
ordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning."--
Andra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar
utanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en
förtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig
utanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer,
beklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom
vanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den
brottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed
af sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet
unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte
och låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro.
Hon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt.
Nu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under
hvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att
lössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller
sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning
mot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se
honom nedstötas.--
Gennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad
och färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt
ungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att
Gennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en
batalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin
gemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika
detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker,
och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena,
yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i
detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger
Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?"
Lucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för
henne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som
finns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig
därtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket
lämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.
Snart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med
en förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda
utanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom
att icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan
Negroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och
tyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare.
Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp,
sitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem
unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter
serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott
låtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek,
glädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten.
Omsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig.
Han börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i
raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna
äro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta
uppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt
hör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma
sig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas,
börjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor
dörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal,
upplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång
rad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom
deras kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den
latinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman
för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att
damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och
blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma
äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren.
DONNA LUCREZIA.
I ären bos mig!
ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörn
betraktar allt).
Lucrezia Borgia!
DONNA LUCREZIA.
Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här,
triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse.
Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående
ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er
en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu
har en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvid
är uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kan
tala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå och
sök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf!
Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtit
lönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,
din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtit
förgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andra
världen om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa under
hans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far,
Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso af
Arragonien, gå och träffa dem!--På min ära! I hafven gifvit mig en
bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest som
fest, mine herrar!
JEPPO.
Ett grymt uppvaknande, Maffio!
MAFFIO.
Låt oss tänka på vår Gud!
Lucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne
befallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då
munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och
Lucrezia säger:
"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat
utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här
är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå
edra."
GENNARO (som hon ej hittills sett).
Det fattas en sjätte, hertiginna!
DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!
Hon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne
äger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon
uppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är
tillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och
hotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på
vägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst,
som döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen
slutas med Lucrezias utrop:
"Ve!----Du har dödat mig!--Gennaro! Jag är din mor!"
I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så
fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme
läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga
sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att
förbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill
man förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias
egen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en
af dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt
område kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några
dagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt
och otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten
för dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att
åtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog
lättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke
kunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt
dem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla
förstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars
bur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas.
Verkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott
yppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade
republiken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat
dem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven
till de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de
unga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva
om intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig
invändning till trots.
Men ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena,
som icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas
öfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna
afresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till
beskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats,
som stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna
sig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer,
ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för
öfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma,
som förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af
dem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem,
som några stunder förut hört dessa ord: "Man dör, och då först påminner
man sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas
Cypervin hos en Borgia." De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest
skulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga
invändningar till trots.
Ändteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga
lättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder
själf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen
fara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar,
till fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift
i sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra
dem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det
bittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med
ännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan
hinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö,
eljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre
ensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots.
Men det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får
falla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med
Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af
sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva
mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs
representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att
gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias
befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta
en hand, utan att säga ett ord,--alla rimliga invändningar till trots.
En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de
detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i
denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt
att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa,
huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt
konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda
till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i
allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de
oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela
dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och
bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål
kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal.
Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket.
Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver
allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och
hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den
mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska
vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest
kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig
värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den
renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör
af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall
röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas
vara skön för edra ögon."--Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem
herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska
afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes
modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen,
än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person.
Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes
gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst
i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens
begära.
I en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild,
hämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes
grymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill
hon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då
hon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och
energi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes.
Det är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja,
till och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock
uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra
henne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är
ohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna
ge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en
lika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som
lindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som
liknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att
intrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och
dramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande
till brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som
strider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin
förtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit
försorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd,
han låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har
tillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver
mänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga
ro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång
blodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet
af naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i
sig innehåller deras förkastande.
Man har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare
skolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och
fasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia
Borgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin
mest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med
anledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om
personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som
uppträda i dessa författares dikter", heter det, "finner man åtta
äktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för
förföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner,
och, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva
personer, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af
dessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn." Man
måste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna
oskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare
sedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja
för verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan
regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det
ändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten.
Karaktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast
fram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa,
lika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt
roder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så
fastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de
och stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på
världens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af
lefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna,
kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att
befara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det
gräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som
befläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan
den af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De
debatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af
en strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland
andra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan
börjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af
konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas
redan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier.