Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål
vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta
konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars
inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan
den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en
mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste
skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska
gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina
egendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande
skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar
äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern
af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas,
fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och
uppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en
teckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens
brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken
våra betraktelser böra anställas.
Konstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss:
framställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var
således för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger.
Skillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke
af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste
sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är
detsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst
och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det
högsta verkliga, och hvad för oss?
Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här,
under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men
vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars
ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af
att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif
af en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna
hjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på
jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var
därföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i
gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det
namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än
mycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu
icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte
typer för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och
bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än
denna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor
bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud.
Försvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek
för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och
sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten
bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som
kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den
jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och
idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men
tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens
anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke
mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville
man i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna
kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare
våglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en
harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens
öppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en
ändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin
uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man
finner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och
aningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot
kristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila
på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande
och kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande
och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett
blomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett
hjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade
bort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät,
blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan
själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som
Kristus uppenbarade.
Men i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann
hon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig
mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats
njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och
skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de
första sköna skapelserna af kristlig konst,--legenderna. Anden i sin
seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara
lagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten
framställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet
annat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder,
martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro
underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna
anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke
af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den
nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne
blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en
jordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden
för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas
till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den
heliga Agnes", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det
mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och
funnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver
beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor,
legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens
väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.--Är
Macbeth en kristlig tragedi?
Efter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på
en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för
sin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom
framtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af
Cawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa
budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas
förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth
vaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men
konungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af
tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt
innersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i
sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner
flyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom
att betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars
efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna,
måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas.
Banqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff
hinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för
sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan
häxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född,
icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott
Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer,
icke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin
lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?
Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder
frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke
förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud,
sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste
känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina
mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare
personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem
Shakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade
världen med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga,
opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af
dessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han
omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre
lif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på
jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?
Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt
har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker,
kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:
--Glamis har mördat sömnen,
Därför skall Cawdor icke sofva, Macbeth
Ej sofva mer.
Borta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger
allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet,
omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han
anordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra
likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som
han låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han,
den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta
sig ned vid sitt eget bord.
Tomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft--Banqvos träffande
benämning på häxorna--äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit;
men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin
himmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det
kval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora
dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång
måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke
din sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar
löften om fröjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth
hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra:
"Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i
sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft."
För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med
så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth
alla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för
Macduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för
någon af kvinna född, utropar han:
Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver
Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu
Min säkerhet fördubbla, vill en pant
Af ödet taga. Macduff, du skall dö,
Att jag min fruktan kan beslå med lögn
Och sorglös slumra in i stormens gap.
Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara
nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än
Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om
sin säkerhet:
Därhän skall det ej komma; hvem kan trän
Såsom soldater pressa, att de lösa
Ur jorden sina rötter. Sälla budskap!
Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,
Än Birnams skog framrycker. Lefva skall
I höghet Macbeth, tills din legotid,
Natur, är all...
O vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth
tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an
mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull
ropar till den anfallande Macduff:
Låt ditt svärd
På hjässor falla, hvilka kunna såras;
I mig bor ett förtrolladt lif, som ej
För någon, född, af kvinna, vika kan--
hör han denne svara:
Så tvifla då uppå din trolldom, låt
De afgrundsänglar, du i mörker tjänat,
Dig säga, att utur sin moders lif
I förtid Macduff skars.----
Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är
för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna
i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den
uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås:
lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för
sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga
skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser,
är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i
sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för
de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande
omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon
vill och icke kan rentvå.--
Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara
ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar
och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan
att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar
hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur
kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på
underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i
tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett
svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?