RAMIDO. Estella,--himmel, du om don Ramido rår.
Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda
beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra
anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet:
Ramido, jag i handen äger blott min hand,
Ack! ... Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!
Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då
hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den
hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt
yppar sig för dem:
JUANNA. Är då en trolldom gjuten om Ramidos hår?
RAMIDO. Sin krets om mig, Juanna, skref ett troll så hemskt.
ORMESINDA. I äldre band ditt väsen har sig bundit, ack?
RAMIDO. En boja dyster, grym, förskräcklig, underbar.
XIMENA. Drar heligt löfte dig till Palestinas graf?
RAMIDO. O, mig, Ximena, drar en svart, en ryslig hand.
då gör Estella ingen gissning, tar ingenting af egen makt med för att
lösa hans gåta, utan flyr till Ramido själf, och för allmakten af
hennes suck:
Ramido, älskade, skänk oss af nåd ett svar!
öppnar sig hans hjärta, och så klar som hennes bön, så klart följer
äfven hans svar:
Estella Guymeron... Jag är Don Juans son.
Huru oändligt mycket vore icke att anföra inifrån de särskilta scenerna
för att bestyrka, förklara, symbolisera, de allmänna åsikter, jag här
nu yttrat. Mycket ser ut som oförenligt och är det dock icke; det mesta
är så ogripeligt, luftigt och dock bevittnande, att det som
blomsterdoften blott för en andedräkt röjer, till hvilken blomma det
hör.
Angående det så ofta såsom töcknigt ansedda slutet af Ramido Marinesco
måste jag bekänna, att det nu vid detta tillfälle och från den
synpunkt, hvarur jag betraktat det öfriga, förefaller mig klart och
fullkomnadt. Hvad är det Don Juan söker? Hans väsende genomtränger hela
målningen, hvad lefver han för? För att i sina älskarinnors hat
begrafva sin forna falska sällhet. Har han vunnit sitt mål? Han har
velat det och gjort allt för att vinna det, se där hans försoning,
stridens fullkomning, dramens klara slut. En vidare utsträckning gåfve
motsägelser eller parallellismer. Själfva det obegränsade, mångtydiga i
den beundransvärda slutversen:
Gud! O svarta sol! ... Don Juan!
är blott en fri luft, som icke stänger, icke hindrar, utan leder den
fullbildade tonen ut i den öppna naturen för att i rymd och frihet få
domna."
Då hofmarskalken slutat detta, steg han opp och fattade Rikards hand.
"En annan gång", sade han, "ville jag gå in i specialiteter. Nu,
Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt
unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar
glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat
det klara djupet."