[Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i
visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan.
Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet,
utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat
på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser
och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något
speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.]
Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot.
Han hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af
sin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga
och stupida klang.
"Don Juan penitente"--började den gamle.
"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp.
"Jag har tänkt på honom hela natten."
"Då har min herre icke sofvit."
"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva."
"År det eljest något annat?"
"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?"
"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?"
"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns
någon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att
det likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den
enkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur."
"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende,
en ton?"
"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af
din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner
öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af
denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde.
De hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som
träffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är
att få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och
framställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone
för min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag
tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll
kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något
ställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill
jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela
inre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den
verkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och
djup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken
kan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre
någonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill
jag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och
försoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den
vidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se
där hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva
besjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och
han framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett
skorr af oton, utan som en människa, ett _Han substratum_, som
peniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga,
heliga lif."
"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?"
"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet."
"Om han jublar, hvi söker han då hat?"
"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan
penitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i
blod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur
tomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför
är hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter
sina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af
allt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af
hans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det
jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i
hans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer:
--Afskyvärdt var riddarns nöje.
-- --
Jag för riddarns nöje ryser.
Riddarns ro jag högt fördömer:
Vet, o Bianca, din Don Juan
Rest på haf och rest på öar;
Orätt skönheten och orätt
Kvinnan kände din Don Juan.--
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed
han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna:
Död, o donna, död inunder
Pastanjetens mandelgrenar
Sitter nu din son Ramido.
Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt
och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka
stjärna."
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af
Ramido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?"
"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som
Don Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras
skapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af
lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af
hans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den
fördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga
hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det
gift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus.
Här följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men
alla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda
symbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars
'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska
utan brott, utan fara att förstöras,--då han kastar sig ned för henne,
kysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det
'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet.
'Så jag målar, donna Bianca,
Ty så roar mig att måla.'
Jag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af
en förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf
framställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess
oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och
salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från
sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska
hjärta.
Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en
blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela
massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans
älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så
lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva
differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags
mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna
föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet,
den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den
låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt
offer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form,
redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas
till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat
vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar
och förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den
genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver
blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att
förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan,
uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek,
hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag
än lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda
tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för
att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att
försmälta, den fjärde för att förenas.
Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga
och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen,
efter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan
hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i
cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och
slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla
och utgör deras makt. Så börjar hon:
ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido.
RAMIDO. Ack, hvarför älskar du?
ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men
Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det,
som likasom Estella känner Ramido ensam.
Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta
sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en
brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina
älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här
upptagas.
JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min?
RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var,--är han det än?
RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst.
XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag.
RAMIDO. Gestalt,--du doft, du skära gas om lifvets allt!
Betrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för
hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar
konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag
blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet,
påminner om intet:
ESTELLA. Mig äger don Ramido,--intet äger jag.