Läsaren får icke vänta utförlighet i en anmälan, hvilken såsom denna
rör ett arbete af största både utsträckning och mångfald; ty äfven en
vida utförligare kritik, än detta blad kunde inrymma, skulle nödgas
inskränka sig och icke förfölja dessa dikter i alla deras detaljer. Här
blir det fråga om att redogöra för arbetets allmänna innehåll och att
af enskildheter upptaga blott sådana, som mest falla i ögonen antingen
genom sin svaghet eller styrka; de, som ligga däremellan, kunna knappt
antydas. Visst är, att partier af alla dessa klasser finnas i
Törnrosens bok; dock skall man vid läsningen däraf snart med den
gladaste njutning märka, att författarens ojämnhet är af det slag, som
skiftar mellan skönhet och fel, icke mellan platthet och medelmåtta.
Och då här begagnas ordet skönhet, tages det med sitt fulla innehåll af
helgd och sanning. Författaren tyckes hafva hämtat ur sin närmast egna
erfarenhet den vackra bild, som han på något ställe, visst med andra
ord, uttrycker, men hvars innehåll är, att målarens kamp är fåfäng, om
ej skönheten själfmant kysser hans pensel. Det finns målare, hvilkas
händer man skulle tro skönheten själf hafva ledt till öfverallt jämna
och ljufva drag; vid vår författares sida tycks gudinnan blott gärna
dröja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom
till belöning kyssande hans varma och raska pensel.
_Törnrosens bok_, eller som den utförligare heter: _Fria fantasier,
hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom
kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind_ [Läsaren får blott
undra öfver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den
utan åsyftning.], är ett slags sagoverk, som under särskilta titlar
upptar berättelser med ämnen af olika natur och från skilda tider. I
detta afseende är verket, hvaraf redan fyra band i fem häften säljas i
vår bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke stå i direkt
beroende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas såsom en
helhet, om icke just för den anordning, hvarigenom författaren sökt ge
berättelserna en gemensam bakgrund, så åtminstone för den likartade,
egendomliga anda, som råder i dem alla. Själfva uppställningen har
häruti något tycke af Moores "Lalla Rookh". Här förekommer en familj,
herr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna
berättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för
att, Gud vet när, hinna sitt mått.
Det första bandet af Törnrosens bok, med titel: _Jaktslottet_, är
egentligast och mest ägnadt skildringen af herr Hugos slott och
lefnadssättet därstädes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del är den
svagaste i hela verket. Elementer af författarens diktkonst röjas
visserligen äfven här, men de äro icke här kufvade af en ordnande andes
lagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna äro mindre
lyckligt sammanhållna, så att ingen enda finnes af en klar och
träffande egendomlighet. Lika så svårt uppfattadt är deras inbördes
förhållande och själfva lifvet på herr Hugos slott. Strödda idéer,
stundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, öfverflygla
personernas själfständighet och visa dem ofta såsom sina blott beroende
organer i stället för fria skapare. Det är ett fel, som ingalunda är
sällsynt i våra nyare litterära konstprodukter, att det inre organiska
lifvet i dem förvrides och uppoffras för idéer och reflexioner, som, på
de ställen där de anbringas, icke hafva annan betydelse än deras inåt
slutna, möjliga sanning. Ty så visst det är, att en målare icke lyser
genom glänsande färger, utan genom deras sammanställande till en
lefvande tafla, så visst är äfven, att en konstnär inom poesiens område
icke intar i högre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom
sanningen af det väsende, han genom dem förmår framställa. Men om man å
ena sidan, i synnerhet hvad denna första del vidkommer, lätt blir varse
en osäkerhet hos författaren vid skapandet af sina personer och af
deras värld, så ser man å den andra redan här många sköna strålar af
det ljus, författaren upphämtat ur lifvet och i de följande dikterna än
rikare meddelar. Man kan således med allt skäl kalla äfven detta första
och svagaste parti af det ädla konstverket lärorikt och väckande, så
ofta det ock lämnar vår fordran på natursanning, rörlighet och lif i
teckningarna ouppfylld.
Den andra delen kallas _Hermitaget_. Med några få historiska drag till
grund innehåller den en mängd romantiska skildringar, hvälfvande sig
gemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina bröder och
hans kärleksförhållanden till systern af hans gemål. Det hela är
visserligen byggdt med den lutning åt det romantiska, att äfven de få
ämnen, som äro tagna ur historien, ligga åt detta håll, men likväl
skall man redan här angående författarens diktkonst kunna göra en
erfarenhet, som i fortsättningen än mer bekräftar sig, den nämligen,
att både händelser och personer gruppera sig med mera hållning och
natur, i den mån de ligga närmare på förhand gifna historiska drag och
af dem behärskas. Det är ingalunda vår mening att i allmänhet vilja
frånkänna den rena och på all bevislig faktisk verklighet blottade
dikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvärtom är vår
öfvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende
sanning, faktiskt funnits till, om också blott i spridda strålar; men
då vi här tillerkänna en bestämd öfverlägsenhet åt de partier i
författarens berättelse, som närma sig det gifna historiska, är det med
afseende därå, att de rent af diktade innehålla i sig en osäkerhet, en
formlöshet, som minst af allt kan stå tillsamman med konst och som
stämplar dem med underlägsenhet i förhållande till de öfriga. Och på
detta ställe är det ej olämpligt att anmärka en åsikt, som författaren
tyckes framställa med den bestämdhet, att man kan tro honom hysa den
själf, ehuru han låter den uttalas af fingerade individer, och som
tyckes vara icke utan inflytande på hans kompositioner. "Om man
romantiserar", heter det, "i afsikt att teckna en tid med dess seder,
måste man hemligt förbinda sig att hafva karaktärer, hvilka liksom
valda bilder lämna ett uttryck däraf. Likväl kan mången gång vara
intressantare att höra talas om någon, som, ehuru tillhörande en viss
epok,------ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en
utvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, att
man berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen
eller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhet
gästfritt, kan en och annan snål personage finnas och hvilken det just
kan tillhöra en ifrågavarande anekdot eller romans att föra på banan.
Åhöraren får däraf icke tro, att man missförstått en gästfri tid eller
gjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan än att lämna
en karakteristik öfver epoken, då borde visserligen ej snikna människor
framvisas i kompositioner öfver tider, som på det hela varit af
generöst lynne, ej fritänkare under bigotta sekler, ej någon dum
varelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af så egen art ifrån
de andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sådana bojor; de äro
onaturliga, falska och tillika ängsliga. Däremot afsäger jag mig äran
att egentligen föreläsa i historien öfver seder och bruk, under det jag
gör något helt annat, nämligen allenast anför tilldragelser, som roat
mig."
Vi appellera här till hvad vi förut yttrat vara vår öfvertygelse, att
allt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, är faktiskt och
historiskt sant, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven
det tillkommande är historiskt, sedan man fångat det. Det första
således, som ur denna synpunkt möter vår betraktelse, är att all sann
dikt måste vara en sann bild af historiens egen väsentlighet och i
grunden lika sann som den. Men nu är icke någon väsentlighet till genom
sina tillfälliga afvikelser, utan genom sitt sammanstämmande till en
gemensam enhet; därföre är allt tillfälligt i sig själft ett intet och
har betydelse blott såvida, som det hålles invid något väsentligt. I
historien, som faktiskt upptecknar millioner tillfälligheter, är det
väsentliga tron på en försyn, i hvilken de hafva sin förklaring; i
dikten är det väsentliga intet annat än den förklaring, konstnären
själf mäktat nedlägga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker,
som icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom
försynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men
ifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han
har någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans
fantomer. I dikten skall därföre allt vara ordning, allt sammanhang,
allt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin
förklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott
ögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den
gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den
afslöjat sig äfven för det mänskliga ögat i vissa storartade,
genomgripande grupper. Man må således hafva för afsikt eller icke att
teckna en tid, en person eller en händelse, så är det tillfälliga i och
för sig själft ett intet och ger ingen bild. Det är sant--för att följa
en af författarens liknelser--, att bland ett gästfritt folk en icke
gästfri människa kan finnas; men skildras hon utan att hållas i motsats
till sin nation, så får man ingen föreställning om dennas gästfrihet.
Men, invändes nu, man får en bild af en girig, och det kan vara
tecknarens ändamål att ge blott en sådan. Det finns intet folk, bland
hvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi
ingen girig, hos hvilken icke några afvikande drag kunna anträffas. Ar
då den boja ängslig, som hindrar konstnären att löpa ut till dessa
tillfälliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad
tecknar han då? Icke den girige! Konsekvent kan sålunda ingen bild
gifvas, utan allt blir ett förvirrande in i tillfälligheter och deras
tillfälligheter. Vi skulle icke hafva dröjt så länge vid denna punkt,
om vi icke tyckt oss varseblifva hos författaren en viss oro, som
stundom nekar honom att bära med glädje konstens bojor, och en mera
afgjord håg för utvikningar än för den lugna, sammanhållande teckningen
af de föremål, han bringar å bane, en brist, som i synnerhet i de båda
senaste häftena eller fjärde delen märkbart förmildras.
Vi hafva nämnt, att de rent af diktade partierna i denne författares
arbeten ofta nog lida af osäkerhet och formlöshet. Man må betrakta de i
denna del anförda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet äro icke
dessa uppfattliga! Den förstnämnde är i synnerhet misstecknad genom den
besynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den förfelade
naivitet, som man i honom träffar. Detsamma kan sägas om Inga. Bättre
är familjen Bruce hållen, ty om än såväl lorden själf som de andra
sakna det egna, individuella, som ensamt är lefvande och åskådligt, så
äro de dock såsom allmänna karaktärer åtminstone utan i ögonen fallande
inre motsägelser. Men för de båda bröderna konung Valdemar och hertig
Magnus har författaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen
af deras karaktärer blir man varse en fastare hållning och en bestämd
riktning åt ett mål. Därför fästa de sig äfven i ens föreställning
tydligare än de öfriga personerna, ehuru ingendera har någon särdeles
utsträckt roll att spela. Den veka, svärmande, obeslutsamma konungen
påminner ovillkorligt om Sigismund, då hertig Karl med sitt tilltagsna,
stränga, härsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen
upproriske Magnus. För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och
idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder
deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika
skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende
adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och
den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det
oändliga. Som ett bihang förekommer i denna del vid slutet en
kärleks- och spökelsehistoria på vers, mindre fulländad eller snarare
mindre vårdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utförd i
folkvisans ton med sina hastiga öfvergångar och halfbelysta, ofta blott
antydda scener. I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre
än vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt
naturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat
slå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga,
och detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som
eljest är ganska kort, kallas _Vargens dotter_.
Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller
till det mesta äfven om den tredje eller _Hinden_. Berättelsen hvälfver
sig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i
Hermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl
hållna i beröring med herr Hugo och hans familj. Det är sålunda en
slags vidare fortsättning af den första delen, men, man måste medge
det, vida intressantare fortsättning. Svårigheten att få in i
berättelsen något romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den
förra skildringen, synes här icke mera, och allt har redan en rikare
växt. Likväl klarnar icke personernas individualitet mer här än i
första delen. Herr Hugos bror Andreas är kanske den, som lifligast kan
uppfattas i hans egna efterlämnade papper, hvilka otvifvelaktigt höra
till det bästa, boken har att uppvisa. Underordnad och matt är tantens
välgörenhet; den gamla tjänaren är förfelad och påminner om Erasmus.
Vi afbryta oss själfva och fråga, huru det är möjligt, att en bok kan
vara af stort värde och dock ge rum för så många anmärkningar, och vi
tillstå också, att vår anmälan hittills varit mera en anmälan af
verkets fel än af dess förtjänster. I sanning, mycket klander kunde
ännu tilläggas utan att behöfva sökas, och likväl skulle man icke
utstänga möjligheten att lämna arbetet de högsta loford. Det hör till
det skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka
an med tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas
emot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant
förhållande i Törnrosens bok, och läsaren skall sannolikt själf göra
den erfarenhet, att man icke så fort hinner störas af några törnen i
densamma, som allt obehag åter fläktas bort af någon skär och osynlig
doft från dess rosor. Ty rosor och törnen kan man väl säga boken
innefatta, och benämningen är i detta afseende väl vald. Ville man nu,
sen man dröjt vid bokens brister, äfven uppehålla sig vid dess
skönheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske orätt
att taga upp särskilta partier, ty dessa äro mera ponderabla af
bristerna; man borde gå till andan i allmänhet. Denna är omöjlig att
teckna; men om man ville likna det hela vid någonting, så kunde man
ställa det i jämförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man
vandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt liksom omgifven af
osynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man
gripen åter och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse. Det är
denna djupa, mystiska, åt naturens innersta syftande tendens, som
fyller äfven de tre första delarne af Törnrosens bok med behag och som
i den fjärde visar sig med lika styrka, men med än högre ljus och reda.
Fjärde bandet innehåller i tvenne häften en fortgående dikt:
_Drottningens juvelsmycke_ eller _Azouras Lazuli Tintomara_.
Händelserna äro från Gustaf den tredjes tid och samla sig närmast
omkring hans död. Redan det möte, man här gör med historiska, så nära
vår tid lefvande personer, med förhållanden och seder, om hvilka väl
hvar och en läsare hört åtminstone några drag omtalas af ögonvittnen,
med händelser, som lefva i ett ännu knappt lugnadt minne, redan detta
vore nog att ge berättelsen en grad af intresse, äfven om allt vore
skildradt med medelmåttig talang. Men här förekomma, ibland ett vida
mindre antal förfelade ställen, drag af den gedignaste konstnärsförmåga
och det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid här
tecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och öfvertro,
dess ihåliga skimmer och hemska glädje, så oöfverträffeligt skildradt
af Bellman i en lägre riktning, är som det vore skapadt för
författarens genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i
en verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska är här utarbetadt redan
inom sig själft till någonting, som närmar sig fantasiens flyktigaste
drömmar, och det är svårt att dikta något så öfvernaturligt, att det
icke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af
att hafva verkeligen funnits. Här är författaren hemma, och de
mästerligaste taflor äro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt
funna ämnen. Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras.
Mest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn,
ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odöpt, utan bestämdt
namn, än tagen för karl, än för kvinna, utan religion, utan allt
begrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen född och uppfödd af en
lättsinnig aktris i teaterns fé-värld, hvilken varelse skulle hon icke
tyckas vara? Och likväl, huru skön är hon icke, huru fin, luftig, ja,
till och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens
härlighet aldrig klarare blifvit framställd och firad, än den firas i
hennes natur. Hon är icke en människa med ett blandadt mått af förstånd
och oförstånd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon är ett
djur, men det fullkomligaste, som kan tänkas, ett djur, hvars minsta
rörelse är grace, hvars minsta blick är clairvoyant, omöjligt att
fångas och omöjligt att tämjas. Med ett ord, allt hos henne är namnlöst
såsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af
allt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af
solen för att öfvergå till den härligaste dag. Sådan är denna Azouras,
en bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till och som
varseblifves, men som flyr för all omfamning och som förstör den, som
vill äga, icke blott beundra.
Bland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den
hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med
Ankarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell
Arvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och
bäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under
gången. Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas
möte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och
glädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt
Essen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af
hans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lär man kunna
föreställa sig en trognare teckning i få drag, än den som här ges af
den gode, nedlåtande, men från karaktärens och majestätets allvar så
lätt ledda konungen. Redan hans första ord återspegla något af både
honom själf och tillfället. "Voilá Essen--une comedienne de la plus
parfaite ironie, d'une svelte divine!----Mademoiselle Stading kallar
jag ett intet emot denna figur." Och straxt därpå: "Såg du, Essen, där
glimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans
strumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel--hvilkendera
afgöra vi ej--men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva
Lydia--och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad." Och från detta
vanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart
åter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt
goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är
en konungs element.--Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag
känner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?" Med
samma genialitet som Gustaf den tredje äro nästan alla här införda
historiska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka
rättrådighet och styfva formalitet, den slutna, rätt framgående,
brutala Ankarström, sådan han visar sig i sin bekännelse, den
beslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika öfvervikten af
sköna och lyckade partier gör det förhatligt för oss att ens omnämna
brister. Likväl förekomma äfven sådana, t.ex. osannolikheten af slutet,
af det dubbla rivalmötet, osäkerheten i teckningen af scenen mellan
Emanuel och juden, Ankarströms olikhet och särskilta mindre detaljer,
som äro för mycket antingen sväfvande eller bjärta.
Vi hafva önskat meddela något profstycke ur detta ypperliga arbete och
äro ovissa om hvilken målning vi borde välja. Scenerna äro så rika och
växlande, personerna så olika och, hvar och en på sitt sätt,
intressanta, att man icke gärna ville förbigå någon enda. Särskildt
hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl,
mellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat
oss.