Femte bandet.
Bref till red. från H.S.
Den, som skrifver detta, är en far för en talrik familj. Hans tid
förflyter tämmeligen lugnt under uppfyllandet af tjänsteplikter och
under föga tyngande omsorger för dem, som ligga hans hjärta närmast.
Redan i många år har det utgjort hans nöje och ett afbrott i
enformigheten af hans lif att ägna en timme eller par af aftonstunderna
åt vår litteratur. Han har därföre småningom samlat omkring sig de
flesta af våra större författare och läst dem, icke blott af nyfikenhet
att göra deras bekantskap, utan fastmer af behov att äga dem till
vänner och sällskap för alltid. Sålunda hafva många bland dem blifvit
honom förtrogna och dyrbara, och han har älskat att söka hos dem icke
så ofta tröst och förströelse vid sorger, af hvilka han icke pröfvat
större, än det tillhör människan att med lugn bära, som icke oftare en
ökad och förädlad glädje, då hans dag varit klar och hans sinne lätt.
Framför andra har jag älskat Franzén. Kanske ligger orsaken till denna
förkärlek till en del däri, att en stor del af den höga skaldens
skönaste sånger diktades och utspriddes i min ungdom, då mitt väsende
var lättare att anslås och lifligare att knyta band af tillgifvenhet
och kärlek. Emellertid har mången gång ännu i min ålderdom det fall
inträffat, att jag vid läsningen eller åhörandet af någon af dessa
sånger tyckt mig för första gången göra dess verkliga bekantskap, ehuru
jag hundrade gånger förut hört och sett densamma med förtjusning. Jag
har i anledning däraf ofta inom mig yrkat en sats, som utan tvifvel
skall synas mången besynnerlig, men som dock ständigt förekommit mig
klar och verkelig, den nämligen, att Franzén af alla svenska skalder är
den, som man har svårast att rätt utgrunda, rätt lära sig känna. Hans
bekantskap kan därföre i mitt tycke vara gammal och dock med hvarje
gång, man läser honom, förefalla ny.--Min herre! Tror ni, att jag
menar, att han är inbunden, mörk, höglärd? Mina barnabarn sjunga honom,
kunna honom. Ett barn, min herre, fattar hans uttryck, smekes af deras
milda välljud, fägnas af de enkla bilderna, med ett ord, förstår honom
i viss mening; men att rätt genomskåda den himmelska oskuld och renhet,
som ligger så på ytan som i djupet af hans sånger, därtill fordras
jämte ett barns ofördärfvade själ en lång lefnads samlade vishet, en
erfarenhet, som pröfvat äfven det bländande i lifvet, och en känsla,
som från det öfverspända och affekterade med fördubblad kärlek återgått
till den evigt lugna, friska och glada naturen. Jag vet icke, men med
mängden af andra poemer, dem jag läsit, synes mig förhållandet hafva
varit sådant, att jag antingen icke förstått dem alls eller också
förstått dem alla på en gång helt och hållet, så att de sedan hvarken
blifvit mig klarare eller kärare, ehuru jag ofta kunnat hälsa på dem
åter och ofta fägna mig åt deras lärorika och vackra syften. De
Franzénska visorna däremot har jag för hvarje ny gång förstått bättre,
och ju klarare mitt eget väsende utvecklat sig, ju trösterikare och
lugnare mitt inre blifvit, desto djupare motsvarigheter af frid och
skönhet har jag upptäckt i dem. Jag tror, att det är med dem såsom med
våra gamla, äkta sagor, som gläda barnet, lifva ynglingen och motsvara
mannens djupsinnigaste åsikter af lifvet. Jag ville blott i afseende å
Franzéns stycken säga skönaste och renaste åsikter. Ser ni, därföre
anser jag det icke vara någon barnlek att begripa Franzén, ehuru jag
gärna ser, att mina barn sjunga honom för ro skull, utan menar i
stället, att ingen förstår och värderar honom rätt, som icke ur en rik
lefnads erfarenhet af bländsken och irrsken, af villor, passioner,
strider och brott kan med segersällt hjärta blicka in i den af änglar
befolkade värld, han öppnar för oss. Och nu, min herre, hoppas jag ni
förlåter min dogmatiska ifver, som förledt mig till utflykter, dem jag
i början icke tillärnat, och jag hoppas det så mycket mer, som jag vet,
att ni själf är en beundrare af Franzén äfvensom af den lika djupa och
sköna, ehuru mera mystiska och sväfvande Almqvist, hvars lefvande
törnrosor bland annonserna i er tidning kallas fria fantasier af Hugo
Löwenstjerna, med hvad skäl vet jag icke.
Men jag vill komma till saken. Jag har hört, att åter ett nytt band af
Franzéns skaldestycken, det femte nämligen, utkommit från trycket. På
vår aflägsna landsort har det icke varit mig möjligt att ännu skaffa
mig denna del, men emellertid är jag här omgifven af en nyfiken skara,
som önskar att få höra helst några ord om innehållet af den. Ni borde,
min herre, tycker jag, icke låta oss vänta alltför länge på en anmälan
af arbetet, i synnerhet som jag är öfvertygad om att många dela våra
önskningar i detta afseende. Ni kan göra den så kort ni behagar och har
dessutom den vinsten att kunna fylla någon spalt i er tidning med ett
litet utdrag.--Under hvilka villkor som helst, låt oss höra några ord
om den nya boken och ursäkta såväl denna min anhållan som den långa
ingressen till densamma. Jag förblifver etc.
* * * * *
Red. har ansett sig kunna införa detta bref, emedan det är af en allmän
syftning och de åsikter, som däri uttryckas, till det mesta äro
öfverensstämmande med hans egna. Också har han tyckt det kunna utgöra
en lämplig ingress till expositionen af ifrågavarande poetiska verk,
som till skaldeslag väsentligt skiljer sig från de dikter, man förut
fått emottaga af Franzén. Hvar och en vet nämligen, att dessa varit af
lyriskt eller episkt innehåll; nu däremot utgöres detta femte band af
tvenne dramatiska stycken. Det förra af dem kallas _Audiensen eller
Lapskan i Kungsträdgården_, skådespel i fem akter; det senare,
_Drottning Ingierd eller Mordet på Eljarås_, är ett sorgespel
äfvenledes i fem akter. Angående uppkomsten af båda yttrar sig
författaren själf i ett företal sålunda:
"Så naturligt det är, att man vid äldre år ifrån den lyriska poesien
öfvergår till den episka och didaktiska, så obetänkt är det utan
tvifvel att, då medelåldern längesedan är förbi, våga beträda den
dramatiska banan. Till min ursäkt får jag därföre nämna, att det i
själfva verket är min ungdom, som till detta vågsamma steg förledt min
ålderdom, och det af följande anledning.
En af mina vänner i Finland, som besökte mig i Stockholm kort före min
flyttning till Hernösand, påminte mig, att han för trettio år sedan
hade sett hos mig i Åbo, där jag då vistades, ett några år förut gjordt
försök till en tragedi öfver mordet på Eljarås. Denna påminnelse skulle
dock icke haft den följd, att detta af mig själf i så lång tid förgätna
stycke kommer i dagen, om jag icke i detsamma erinrat mig, att den
person, utom hvars ryktbara, ehuru i en senare tid af den historiska
kritiken ifrågasatta åtgärd handlingen däri ej kunnat äga rum, tillhör
Norrland. Fale Bure är en af detta lands namnkunnigaste män. Icke blott
i historien är hans minne förvaradt, utan i folksägner, i den gård och
det grafställe, som efter honom uppvisas (i Sköns socken i Medelpad),
samt i det släktregister, på hvilket en mängd familjer, äfven adliga,
stöda sina anspråk att ifrån honom härstamma. Nu, sedan Norrland
blifvit för mig hvad Finland fordom var, måste allt norrländskt hos mig
väcka det lifligaste deltagande. Kunde då ett sådant af mig själf redan
i min ungdom behandladt föremål undgå att fästa min uppmärksamhet?
Ingen åtminstone af dem, som själfva idka vitterhet, lärer undra, att
jag ej förmådde emotstå frestelsen att på detta arbete använda en ny
möda, hvarigenom det blifvit på en gång min ungdoms och min ålderdoms
verk.
Af mera ungdomlig art torde läsaren finna det föregående stycket, ehuru
det har, jag bekänner det, ett senare ursprung. Äfven för dess
utgifvande hoppas jag i dess norrländska ämne finna en ursäkt, om det
ock icke under den poetiska leken röjde en allvarlig mening, som ej
borde anses otillbörlig i det stånd och det stift, hvartill författaren
hör."
Så många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga
utgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand
måste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl
det förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med
dem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina
lyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån
måste träda i skuggan. Skådespelet "Audiensen", i egentlig mening en
dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär
vara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i
sällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort
framställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra
sig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på
sitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för
Gustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på
operan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut
anmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som
emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra
detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få
biljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid
till stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men
vilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af
operahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta.
Under denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af
kungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den
gamle blifvit narrad att så försofva sin lycka.------
När den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver
att hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den
upptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade
pastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af
tillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna
samma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och
scener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I
brokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer,
aktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med
lifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är
oändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för
mycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören
Löder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra
misslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af
det hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de
celebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor
och tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det
ringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom
de många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren,
under det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång
tyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand,
hafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör
till dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större
ömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa;
men sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke
annat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa,
för mången annan alldeles nedtyngande bojor.
I många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store
skaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör
deras skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi
anföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt.
Särdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin
älskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm
gör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva
uppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant.
Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås" omfattar en
period af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige.
Innehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung
Knuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i
Norrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit
till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid
herredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen
Sverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu
är ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för
folket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt
Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för
andra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om
utförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång
yttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är
i antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som
emellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att
varna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne
och medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den
norrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att
bereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och
vinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att
icke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man
ärnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att
Erik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för
att icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning
Ingierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått
höra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken
som en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på
Eljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och
intygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta
prinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas
skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune,
hvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen,
uppenbarar för henne allt.----
När Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne
omöjligheten af Eriks räddning frågar:
Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa?
svarar _Ingierd_:
Jag själf har vaknat för att se det svalg,
Det mörka, djupa, afgrundslika svalg,
Som mellan oss på Eljarås sig öppnat.
Sålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste,
men hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd
kunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald
undanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var
närvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.--Folket
samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte.
Högtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke
Jarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening
och valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu
sin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och
Folke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå
de flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet.
Snart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot
honom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna
sammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som
verkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning.
Sverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval,
döden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik
upptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt
Sune, för hvilken Sverker faller.
Sådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart,
att det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste
sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och
som skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat
måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett
kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare
själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i
öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af
personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något
mera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i
förbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under
fortgången af händelserna någon omskiftning af vikt.
Men om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det
förra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan
förbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som
förekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af
en enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att
teckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är
djupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom
den Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första
akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste
vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en
rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång
öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser
det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om
man ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta
sorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra
första.
Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje
öfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för
den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet,
som ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika
skördar.