Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade
kunna skatta en gärd, var född _Malmstedt_, i Upsala år 1754, och
genomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen
lika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med
en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under
den litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel,
röjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska
förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska
skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl.
dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva
dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem
ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru
Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden
af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad
af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande
på hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta
umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad
att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som
karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan
öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till
mognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma
tid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då
hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en
bestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars
sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes,
som någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda
förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den
gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också
från Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens
mönster.
I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton
af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig
klippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta
bemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan
skolas didaktiskt stela maner, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig
i öfvervägande grad, vittnar därföre om författarinnans stora,
naturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var
bunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt
konstsinnes högre drift gick utom desamma.
Då man, såsom nu är fallet, måste ägna det största loford åt en kvinnas
litterära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone
af två slags fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock
äro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar
närmast den berömmande, den andra åter författarinnan själf. Den ena
tillhör dem, som tro, att författaretalangen i sin sanna och höga
bemärkelse är ensamt männernas tillhörighet, och följakteligen måste
anse hvarje högre loford åt en kvinna skeft och omotiveradt; den andra
är deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende
å kvinnligt värde, i den mån de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni.
Bägge dessa åsikter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af
förhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rent vetenskapliga är
främmande för kvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och
instinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen lär
man äga bevis på att kvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande,
det hon icke eröfrat på mannens område med uppoffrande till fullt
motsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock,
helt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin
krets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott själf med sin
egen världsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också
detta redan stämpeln af ideal.
Lättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan
hålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom
åtminstone ett sken af originalitet, snärjes kvinnan af dylika; och
däri ligger kanhända orsaken därtill, att så få författarinnor ens
synas originella. Men i hvarje konstprodukt, där de icke äro
originella, röja de en brist på kvinnlighet, i det att de visa sig där
hafva sträfvat att genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter,
som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur själfmant
öfvergått i form. Den hos männerna icke ovanliga bäfvan för vittra
fruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De
älska att studera kvinnan, och hvarje äfven den minsta yttring af
hennes egendomliga karaktär är för deras reflexioner ett likaså
lockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga
uttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan
de i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga
betydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu
förfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och
bar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna
originalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är därföre
kvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på
ett fält, där hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter
ett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område och är äfven
under sin högsta flykt ännu kvinna. Och i detta fall måste hon väl äga
anspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning.
Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlämnat,
har hon kallat _Skaldeförsök_, ehuru alla i tekniskt afseende äro
mästerstycken och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro
oupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karaktär af många arter. Man
träffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi
tagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning,
i hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen naturliga
fallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans
grundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro
utmärkta af en lefvande sanning och en naivitet, spelande och oskyldig
som naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda
skaldeslag än äro och så svårt det är att emellan dem uppdraga en
bestämd skiljolinje, där de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de
framstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet för att
kunna särskildt betraktas och bedömas.
Till hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t.ex. följande:
_Det högt förnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna, Kontrasten_, där
en vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas,
_Ålderdomströsten_, en aga för den moderliga klemigheten, och _Hans
Nåds morgonsömn_, en framställning af det slags praktlif, som har för
sin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla
ganska skarpa och bjärta; men de tyckas vara det liksom utan
författarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i
dem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan
fastmer hafva själfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens
pensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar,
till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjäna som
förklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det
verkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merendels i
fru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes kvinnligt lekande anda. Så
mycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock
icke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter af hennes
förmåga i dess högsta flykt och älskvärdaste stämning. Visserligen är
löjet, äfven det bitande, rent kvinnligt, men det beundras mer än
älskas, hos hvemhelst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer
sig åter därjämte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så
förhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta
försonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens
satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara
öfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner.
Man skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga anda,
som gömmer sig i de förra, om man ej i de senare fått göra dess
närmaste bekantskap.
De mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära, ett och annat är en
verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i människonaturen
framstå såsom svaghet med dess ömkeliga, löjliga, ibland brottsliga
resultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som
genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man
tycker sig å ena sidan genomse och mäta dessa bilders alla små
önskningar, hela deras lif, och följakteligen stå högt öfver dem; men
de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den
andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mänsklighet, än
det de visa, kan finnas. Författarinnan tycks liksom skämta öfver deras
böjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. _Den
glada festen_,--ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till
alla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast,
hvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre
markerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat _Eklog.
Grefvinnans besök_, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen
liknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en öfvergång
till satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att
sålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke,
därifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de öfriga,
så att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af
skönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för
sig själf som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af
skiftande partier.
Den sats, att konstnärn själf röjes i sina verk, kan till hela sitt
innehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst
hennes skrifter och ej fått en klar bild af henne själf med hela hennes
rikedom, skönhet och kvinnliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet
för att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida
vänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven
henne själf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan
uttrycket af hennes person i alla dess nyanser och det uttryck, hennes
skaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som
hade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som
skulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta
värld, inom hvilken hon som kvinna var stängd, och velat öfverspringa
dess gränser.--Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men därjämte glad,
lekande och kvick, skall hon ej mindre själf trifts i den krets,
naturen för hennes kön utstakat, än inom densamma spridt trefnad, frid
och glädje. Sådan skildras hon af dem, som sett henne; och hvem
återfinner ej henne med samma egenskaper och ännu närmare, ännu mer
förklarad i hennes härliga dikter. Med den djupaste blick i
människohjärtat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn
allenast, för hvars spelande håg försynen öppnat världen som ett
dockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och
sorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu
ville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med
sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om andan af hennes
poesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om
densammas tekniska fulländning. Så nära förenade än anda och form äro,
och så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så
kan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande
yttre, likasom en ädel själ kan äga rum i en icke vällottad kropp. Man
måste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet
bådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru
Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa
båda delar; så samfödda tyckas i dem idén och dess iklädnad vara.
Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, där hvarje
tanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes
sånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinnlighet fångande
diktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers
popularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne
smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet,
egentlighet och mjukhet, som gör det på en gång harmoniskt med den
stämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt
af hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor,
att enhvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje
annan böra vara i stånd att skrifva något dylikt, såvida det ju alltid
borde falla sig så och icke annorlunda.
De minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och
romans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad
kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta anmärkes
icke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående
uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den
förtjänst, åt hvilken den ägnas, utan blott för att förebygga en möjlig
beskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor och
följakteligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes
skönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat
vår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade
otvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare
och vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man
både hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid
skall tilldömas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu
i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att
svenska litteraturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och
poetisk natur som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga
genierna Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin
tid och blott af den förstås, med årens och kulturens växling vissna
och förskjutas, kvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens
djup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all
tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemära
koryféers fall de öfverlefvat.