Denna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina
dikter:
"_Som örn han flydde med en luftig kropp_."
Hela hans yttre har höghetens allvar:
"_Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning_?"
(Euphrosyne).
Han har en särdeles själsstyrka:
"Ser du, kring den starka anden
Växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför_?"
(Tegnér).
Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:
"_Vid vindarnas sus
Du (örn) blickar så lugn_."
(Rudolph i kal. Vinterblommor).
Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd
fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det
heter om honom i visor:
"_Men släkten du sett
Ren födas till gråt
Och sträfva--belett
Det hopp, deras stråt
Belyste till grafven_."
(Rudolph i kal. Vinterbl.).
_Eller:
"Dock under löje
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Själfvisk i gruset_."
(Euphrosyne).
Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:
"_Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge_."
Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende
brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna
poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som
felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver
hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen
detta örnslags
_Vistelseort och lefnadssätt_.
Skandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta
se sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven
därföre älska Sverige:
"_Jag älskar Sverige, det sköna land_;
-- -- -- -- --
_Där bygga örnar på bergens topp_." etc.
Sina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han
inredt till vaggor. Så säger Rudolph:
"_Dig vaggade storm I skötet af sky_."
Och på ett annat ställe:
"_På fjällarnas spets,
Som vagga dig gaf,
Du får ock din graf_."
Detta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens
lust att bygga i höjden, som orden lyda:
"_I skyn på branta klippor är mitt bo,
Ty jordens låga kryp ej andas där_."
Märkvärdig är uppgiften af _Son i Örnskog_ i Helsingfors Morgonblad,
som tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i
hans sång:
"_Se så!--O skuldra, fast sona en granit,
Som furans gren med örnens näste ofvan_."
Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig
i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra,
att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:
"_Och stormen, den hördes I furarne gunga
En vingstark örn_."
Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i
sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af
solstrålen. Så säger Rudolph:
"_Då solen slog opp
Sin härliga blick,
Den stråle, som först
Uppvaknande gick
Ur morgonens tjäll,
Dig kysste till lif_."
Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne
bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk
kalender för 1822:
"_Vilda örnar, milda svanor,
Syskon i ett enda hus_."
Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den
utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som
tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från
samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger
Euphrosyne om örnen:
"_Att den, som lefver
För det omätliga,
Måste där bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan_."
Med henne instämmer Bahr i sina dikter:
"_Se, huru örnen flög,
Se, hur han sväfvar hög,
Stolt af det ädla lopp.----
Badar i ljusets flod
Vingen med lust och mod_."
Carl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga:
"_Vinkad till Apollo genom drömmar,
Får jag bada mig i välljuds strömmar_." etc.
Allt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens
föda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft,
mod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph:
"_I eterns svall
Du släckte din törst;
Drack kraft och drack mod
Och frihet och ljus_."
Häri instämmer Dahlgren:
"_Under det örnen
Längtansfull ilar
Upp emot solen
För att få dricka
Eldens och lifvets
Himmelska sötma
Ur hennes bröst_."
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver:
"_Öfver jorden himlen hänger,
Lik en bister örn, som ser
På det rädda rofvet ner
Och uti snärjande kretsar sig svänger_."
Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket
han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast
klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som
säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur.
Så säger Tegnér:
"_Och den flyktande tid,
Lik en vingskjuten örn,
Faller död där bredvid_."
För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så
mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt
kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga
flykt, alltnog, så säger Rudolph:
"_Ej pilen dig nått,
Försåtet har sändt;
Den studsande vändt
Från luftiga slott
Mot ljusskygga snår
Nedstörtad tillbaka_."
Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af
skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till
konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom
Rudolph:
"_Sin drake på djupet af glittrande fjord
Då lägger den vingstarke kung.
Och fastän hon flyr från mörknande jord,
Den last kännes icke för tung_."
[Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,
ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de
prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]
De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan
fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph
bestyrka detta; så säger han:
"_Du känner ej lag,
Som du åt dig själf
Ej bjudande gaf_."
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde:
"_Förakt för det grus,
Där krälande slaf,
Som snäckan sitt hus,
Framsläpar sin lott
Af nesa och brott,
Som bojornas tvång
Förhånande skänkte_."
Detta bestyrker --et--, som låter örnen säga:
"_Blott där har jag hemmet,
Där förr ock det varit_."
Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:
"_Ej svekets snaror, ej försåtets dolk,
Ej hatets pil kan hinna luftens drott_."
Euphrosyne, som sjunger om _den fångna örnen i bur_, måste därföre
tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller
någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att
adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är
händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än
den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:
"_Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Bojor min ungdoms
Djärfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar_."
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt
fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar
än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast
grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den
storsinta Sondénska härskaren:
"_Jag konung är för luftens fria folk,
På järn, granit och marmor står mitt slott_."
Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels
vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp
till fots. Så säger Rudolph:
"_Men världsögats blick
Med kärlek då ler
Som förr, när du gick
Upp mot det, än ner
Till dig_."----
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda
öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är
en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt."
Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider.
Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint,
trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af
lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och
härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.
Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.
"_Du lefde, du dör
Så ensam. Ej hör
Ett öra din suck,
Då dödskvalets storm
Tungt häfver ditt bröst_."
När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns
kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och
"_Stämmande in
I sfärernas takt,
De kväda ned makt
En grafsång_"
för honom, och han har en värld till sin grift,
"_Med molnen till stod
Och stjärnor till skrift_."
Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt
vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån
fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.
Utom _Aqvila poetica vulgaris_ har författaren haft tillfälle att
inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa
uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid
ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej
skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system
med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, --et-- i
kalendern Vinterblommor samt Ingelman.
Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga
meriter angår, är:
_Aqvila p. chronometer. (Tidens örn)._
Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har
ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron
af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han,
som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så
knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda
hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock
framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej
förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva,
har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om
sin örn intet mer än att:
"Tidens örn _far opp i ringar,
Och hvar ring är ju ett år,
Mänskligheten tar han uppå sina vingar,
Och hans bana opp mot solen går_."
Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess
upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare
uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid
det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.
Den andra arten är:
_Aqvila p. Psyche. (Själörn)._
Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med
fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som
troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett
densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition
blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den
meddelar. Så säger han:
"_Den arma Psyche, huru än hon svingar,
På jorden är en örn--med fjärilvingar;
Men hennes vingar växa i det blå,
Där solar flyga, änglaharpor slå_."
Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar
kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna
växa; dock:
"_I himmel och på jord finns mer, Horatio,
Än er filosofi kan drömma om_."
Så säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta
fall.
Den tredje arten är:
_Aqvila p. Stella. (Stjärnörn)._
Arten är upptäckt af --et-- och förekommer omnämnd i kalendern
Vinterblommor.--Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet
under vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före --et--
har dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna
utreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem
också ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på
starkare vingar än han. Som orden lyda:
"_Varen mig hälsade,
Eviga stjärnor,
I, världsrymdens örnar,
Som lyftens på starkare
Vingar än jag_."
Sålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid
bättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis
samlingen ökas.