Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet
af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den
senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af
saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen
lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten,
vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare,
i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till
skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är
vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre
klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst
påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer
åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel
på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening
förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom
dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan
förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli
onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin
adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge
dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella
fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i
den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet
individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom
t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan
man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida
målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat
föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några
drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är,
låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter.
Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden
sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara
är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga
detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det
oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så,
att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.