"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas
kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till
fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."
Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan
på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer
detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den
sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till
det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat
af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så
har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar,
att parodien i sin natur endast kan riktas mot det _mest höga_. Att han
här menar parodien, betraktad _blott_ såsom _förvändande_, synes klart;
och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor,
att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse
som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan
till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad,
som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter
endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott
det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då
däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien
såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en
dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru
denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen
smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa
det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom
redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har
fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom
naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett
väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto
mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det
minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste
finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer
dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta
uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm
skulle se detta förvrängas.
Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen
konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och
höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de
uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning
måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld
att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller
om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild
parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med
fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin
like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke
senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och
helgd.
Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin
väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i
själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif
kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan
krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet
och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika
naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af
dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar
under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper
det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts
för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott
vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna
och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i
sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af
skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid
återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar,
yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin
gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några
missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens
makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och
sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan
egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge
sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man
tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm
utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af
ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och
oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre
blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig
inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med
det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen.
Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom
sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation
till harmoni och skönhet.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda,
som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med
obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och
antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.
Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och,
såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald.
Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är
en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till
ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens
uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt
varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en
lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en
söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning,
ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats
mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst
närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.--
Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar
för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere
förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man
bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som
ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och
stil.
Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar
parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en
disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste
gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig
därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats
och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera
bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett
drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden
svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin
verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild
betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin
tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens
tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande
disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin
natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem
och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande
frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter
såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt
liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare
karaktär.
Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och
af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt
naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så
snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har
sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett
naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att
själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla
det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt
barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld,
dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt
en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende,
försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller
skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck
ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin
punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och
han själf vill hafva dem naturen honom nekar.
Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan
som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de
sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört
författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en
parodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru
förhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är
icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en
skön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan
tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att
reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas
tillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur
och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don
Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga
sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i
sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det
stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det,
vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet
af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och
träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur
sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld,
lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men
var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.
Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi
anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi,
litteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af
det exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru
vanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla
skönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana.
Alldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och
sitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former,
en skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt
eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt,
som af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf
uppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras
motsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en
individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur
hvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse.
Det är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer
maner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en
individ, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till
motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den
Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot,
nämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan,
lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och
förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta
handlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den
persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi
klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker,
fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka
folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna
fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle
försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos
honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett
föremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende
på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro
sig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka
honom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt
kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga
bevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig?
Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras
inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen
personlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är,
en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och
är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en
sammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir
rimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva
verket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet
kan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett
slikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som
äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan
förhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en
mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta
emot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon
förstöring, där intet fanns att förstöra.
Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke
inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra
annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto
ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.
Sluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så
fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell
och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett
rimligt föremål för parodien?
Då t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt
förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar
och bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af
ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något
villkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan
göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga
uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty
hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från
väsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och
förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå
som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt
ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin
fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke
såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid
fullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så
skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig
träffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta
individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid
duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse,
som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en
högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda
framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka
och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande
lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också
mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.