Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt
markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur
åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom
interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och
proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur
en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan
för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel
oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke
allena och icke tillika harmonien.
Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af
något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett
öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens
harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande
modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så
erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon
fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar
sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan
oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande
och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för
den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång
gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å
sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf,
att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet
vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det
bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och
tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma
prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke
markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en
punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.
Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i
all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer.
Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga
missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex.
följande hexametrar:
Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen
Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt
Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.
Se här:
_Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.
Skyddande gudar!_
Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska
versslaget.
Vidare börjas en dylik strof med det följande:
_Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?_
Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje
raden af en alceisk strof:
_I allmakt styren I dock jorden_.--o.s.v.
I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för
gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja
liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd,
som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda
ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört
bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på
en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru
en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven
hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett
förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena,
i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så
bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får
lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna
verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i
allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer
bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma
består.
Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande
fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen
slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig
själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett
verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt
springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara,
gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla
andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden
tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna
också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel
på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan
man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess
författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för
halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner
sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och
börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans
medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en
finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa
sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt
uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig,
förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen
runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke
heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas
kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt,
åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något
mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att
öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till
hälften antydd sats.
Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet
af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en
blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha
den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han
vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana
själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga
principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.