Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon
otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter,
som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera
skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle
underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel
orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos
honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en
korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde
en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem
hafva velat uttrycka ett: _Est Deus in nobis_, eller att Akademien inom
sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så
länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke
anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade
detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full
helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende,
tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa
begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som
Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i
hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade
auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket
skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille
och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut
dessa ord som "Platthet och alexandriner".
Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit
höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade
af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte
det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med
ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma
stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes
bära.
Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott
förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men
att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som
detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka
ådagalägga.
"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter,
"icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning
begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt,
förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna
åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var
Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket.
Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af
och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande,
oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande,
hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf
följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare,
att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.
Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det
sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt
åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed
mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan
hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu
oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor,
form och betydelse af smaken, af förnuftet.
Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan
dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna
med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den
procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den
andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna,
den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna.
Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade
hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka
icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och
successivt.
Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres
gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej
framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De
antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt
tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar
och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade
förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och
jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget
härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda
potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas
skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam
är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje
annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla
enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det
vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.
Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet.
Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst,
icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och
erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den
människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och
måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och
skönhet.
Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin
egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda
förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning,
som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en
sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda
potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad
kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi
kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt
blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det
producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela
deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet,
och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt
framställa den här i detaljer.
Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad,
kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så
att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet
aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka
smak är det ena.
Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas
och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en
öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att
hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de
mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera
partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af
deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det
visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa
dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår
uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär,
för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då
en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda
till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och
synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom.
Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den,
det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten
visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af
medelmåtta och mörker.
Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst
eller det smaklösa snillrikt.
Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande
förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven,
att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af
lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt
uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill
kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.
Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien
med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer
eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille,
så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en
sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.
Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.