Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den
dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga
att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig
som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust
är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin
rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna
tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif
bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken
i land och göra nätet och noten lönande.
I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela
bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem
inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora
notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas
om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med
spänd längtan.
Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i
sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta
gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge
akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden,
än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje
eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i
sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron
och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på
hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar
hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref
redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska
dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön,
kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken,
tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att
frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande
innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har
sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre
är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt
föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga
anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort
sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i
dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i
större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.
Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort
berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder
långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande
små scener.
Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid
varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut
vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män
och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta
underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel
på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns
högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter
den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande
matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott
nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all
undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp
låtit upptäcka sig utanför hamnen.
Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för
att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter
färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.
Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon
hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre
handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus
och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva
försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att
förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina
fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde
följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som
nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad
efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta
skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort
på en lång färd.
Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin
hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet. Hon var
icke skön, allra minst en skönhet af det smäktande slag, som mången
älskar för dess vekhet och känslighet; men hennes växt var ungdomlig
och full, och hennes anlete, behagligt och friskt, bar inga spår af den
förvissning, ett själfskapadt lidande och en retlig svaghet i lynnet så
tidigt vålla. Hon grät, men äfven hennes tårar, som likt stora pärlor
föllo ned på hennes lågande kinder, vittnade om fullheten af den källa,
ur hvilken de flöto, och styrkan af de känslor, som frampressade dem.
Sedan flere månader hade hon icke haft någon underrättelse från sin
man, och ryktet sade redan, att han förlorat med skepp och allt.
Det var likväl honom, hennes öga sökte, och hon såg nu mot den blånande
rymden, icke som skulle hon väntat att kunna upptäcka den saknades
segel, utan som hade hon med kärlekens längtan velat tjusa hans skepp
från de klippor, för hvilka hon fruktade att det blifvit ett rof. Sorg
och saknad och stundom en skymt af hopp omväxlade i hennes hjärta.
"Hvarför", tänkte hon, "dröjer jag här? Hvad kan jag se, då jag ej kan
låta bli att gråta? Och äfven om mina ögon vore klara, kommer ju icke
något fartyg, då man icke ens med kikare kunnat märka något, och äfven
om något kom, vore det dock icke hans. Kapten Styre väntas, och kapten
Märs väntas; alla talte om dem och sågo efter dem; ingen nämnde honom,
som jag väntar, fast han bort komma mycket förr än de. Och likväl går
jag ännu hit opp, där hvar och en tyckes vara rädd att se på mig och
bli tilltalad af mig. Och om jag ändå frågar någon, så talar hans tunga
tröst, fast hans miner säga helt annat. Om jag kunde dölja, att jag
ibland hoppas ännu; men jag kan det ej. Måste icke alla se det, då de
se mig sitta här? Men hvarför skulle jag blygas att hoppas; man hoppas
ju vid själfva dödsbädden. Kanske har han blifvit väderdrifven till de
norska hamnarne och fått ligga där i veckotal, efter de äro så svåra
att slippa utur. Om dock någon kom hit opp med kikare ännu, kanske
skulle småningom något segel bli synligt!"
Så tänkte hon och antydde i denna sin sista önskan just den
omständighet, som förnämligast bevekte henne att dröja kvar, där hon
var. Hon hoppades nämligen och upphörde icke att vänta, att någon
bekant ännu utom de, som redan besökt tornet, skulle af nyfikenheten
drifvas dit och med beväpnadt öga kunna se och göra henne redo för
förhållandena på hafvet.
Denna väntan blef dock icke uppfylld, och ensam lämnad med sin sorg och
sin saknad, såg hon en lång timme fylla sig efter den andra. Klockan
slog två; men ingen visade sig ännu. "Vinden", sade hon sakta för sig
själf, "har dock blåst förlig och frisk hela tiden, och ett fartyg, som
för ett par timmar sedan var långt borta, kunde kanske nu redan ses med
blotta ögat. Syns då icke ens ett barn på gatan, att jag kunde kalla
det hit opp? Se, där kommer dock någon på vägen från hamnen."
Med dessa ord tog hon sin näsduk, torkade med omsorg sina våta ögon och
beredde sig att ropa an den kommande, om det var någon, som hon kunde
besvära med sin bön och vinka upp till sig på några minuter.
Herr Flygerman, så hette den antågande, kom nu sent omsider från
redden, hvarest han tillbragt hela förmiddagen med att för en god väns
räkning uppgöra ritning till en slup efter en beprisad seglare, som
nyss förut blifvit upptacklad och försökt. Han bar sin pappersrulle och
sin tumstock i handen och skyndade med hastiga steg mot staden. Herr
Flygerman var en af dessa äldre ungkarlar, på hvilkas yttre åren icke
bita, och oaktadt han redan hunnit öfver fyratiotalet, hade han dock
utseendet af att vara en trettioårig man.
En verksamhet af det mest praktiska slag hade bibehållit honom ung och
rörlig och lika litet nedtryckt honom med verkliga sorger och
ansträngningar som låtit honom domna bort i sysslolöshet. Han hade få
behof, och man kunde säga, att han hade allt, hvad till hans lifs
nödtorft hörde, om han blott var i stånd att skaffa sig tillräckligt af
bestyr och klagoämnen. En liten handel med tjära och pottaska gaf honom
hans bärgning och äfven, efter hvad han själf älskade att påstå,
otroligt mycket arbete; men då den afkastning af suckar och strapatser,
som han möjligtvis kunde pressa ur denna sin obetydliga handel, i alla
fall varit för otillräcklig för hans dagliga behof, hade en vänlig
instinkt ledt eller, rättare sagdt, tvungit honom att söka en fyllnad
för det bristande genom att uträtta andras angelägenheter.
Denna binäring, ty så måste man kalla den, ehuru den icke renderade
bröd eller guld, förskaffade honom så dryga sportlar af språng och
fläng och knot och svett, att de ofta öfvermättade hans aptit. Herr
Flygerman var ingen stoiker eller filosof, men han kände likväl mången
gång en naturlig vedervilja för detta slafveri under sin egen
tjänstaktighet.
Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt
fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga
godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter
eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje
gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot
honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot,
och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga
så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med
dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig
till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin
middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna
tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning
till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om
hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att
hålla till godo.
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och
dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom
fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för
sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske
hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till
att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka
på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt
till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt
någon reellare uppmärksamhet.
Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i
synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full
af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att
uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten
infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan
hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert
ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi
hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger
liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se
hit!"
Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta
ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han
anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom
hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då
han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr
Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn
invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga
val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den
dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att
rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och
förtviflad.
Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett
hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf
honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett
fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade
med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par
gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."
Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och
fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra
bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var
hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar
af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns
dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om
att kunna göra motstånd.
Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den
ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra
uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat
andan, innan han uppnådde tornet.
"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg
och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?"
Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon
själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin
Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min
oro kunnat vända mig?"----
"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra
ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra
människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten,
att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för
andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode
herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag
undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och
två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från
bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att
förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig
helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är
som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på."
"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så
nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin
hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir
så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och
skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta
där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med
att kasta en blick dit."
Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf
sin förtrytelse en annan riktning.
"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att
göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om
fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man
kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans
stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern.
Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se
allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen
icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke
förnöta tiden med prat.--Gif mig kikaren!"
"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är
nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst
vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig
hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn
öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och
hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef
spotsk och ironisk.
"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan
äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag
där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons
Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter
och slupar, som ligga vid hamnbodarna--ha--ha--ha! Det är fartyg nog,
det är fartyg nog, kusin Storm."
"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den
andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!"
"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott
tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för
blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är
nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster,
som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som
fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort
kalfskinn till segel i toppen;--skall jag säga, hvad jag vidare ser
utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?"
Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr
Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han
därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta
verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare,
än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han
med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att
han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll
tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef
mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta
henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och
ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne,
föga eftergaf det förra i rörlighet och fart.
"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana
småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan
neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i
klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men
hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla
rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora
tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och
hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i
sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller
jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna
tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton
veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem
ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans
skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren
för att få hans nya segel färdiga."
Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla
klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och
hungra en stund i sitt nyss åtagna värf.
Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i
språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter,
förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.
"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han
säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya
trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att
själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har
ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän
en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda
trädpinnar."
"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren
så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så
fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid
gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud
ske lof, till denna dag."
"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer
kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det
detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla
extrabefattningar."
Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en
af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad
panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.
Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än
den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte
hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van
att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte
omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot
den om en ung och blomstrande man.
För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt
utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han
fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största
tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet
förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet
fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda
undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och
igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han
och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln
var han och ville han vara ett orakel.
Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i
lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg
och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar,
hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför
hastigt gaf ljud.
"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med
den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små
hemligheter vikt.
"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!" ropade
den unga frun och sprang upp från sin bänk.
"Hm!" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika.
"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!"
Den unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig.
"Kursen rakt på kikaren", mumlade han för sig själf,--"ett större
fartyg--hvita segel--Märs hade mörka, Styre nya, mörka--har några
trötta fjät tagit för dem----hm!" Härvid räckte han kikaren åt den
gamle. "I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se
ditåt!"--
Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som
mera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot
hafvet.
"Ett större fartyg", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans
ton,--"hvita segel--ja, ja, så länge solen skiner på de gråa bräderna,
jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror Flygerman, så
att det icke slipper ur en fläck."
"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!" frågade den unga
frun.
"Båken, båken, syster", svarade gubben helt kort.
Den arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman,
hvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så
hastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende
ännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast
orden: "Det är förbannadt bra"--lika bepröfvade veteraner ryckte fram,
men de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor,
hvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han
just nu höll på att med aptit förtära.
Den gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att
varseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin
kikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp
under fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som
inneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna
öfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt
blef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den
till ögat och utbrast i ord:
"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville
önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig
likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du
skyldrar för?--Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna
skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på
läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det
tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!"
"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng.
"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma
bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände
jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut
till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans
gumma och får henne att komma ut; och du, syster",--här steg han opp
och vände sig till den unga frun--"kommer också med, så kan du få höra
ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det
är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru
och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta
lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i
munnen och bläddra i nya kattunsdukar--ja--jag undrar, hvilken nöd gick
åt dig då, syster?"
Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga
frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman
utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den
skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.
Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han
och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han
brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att
man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man
nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot
höras tydligare.
"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller
icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå.
Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och
hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk.
Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?--Vänta får man! Fan
besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för
afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;--
jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden."
Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin
gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra
honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de
till hamnen.
Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden,
reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.
Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma,
oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet
och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att
förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om
sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns
tunga steg och kände hennes kopparstämma:
"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu
gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på
däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan.
Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd
filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen--tvy! Jag snusar själf
och tål inte de där röktrutarna.--God afton, gamla rådman, god afton,
stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig,
hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära
fyra personer?"--
"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan
vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta
väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke
ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in
i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet
betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det
är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn
af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle
dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som
först drabbades:
"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare
någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin
har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den
anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har
låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill
säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och
sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve,
att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin
höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har
ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten
och vind--hu, kvad den båten kränger--det är inte en ensam, som går
till kost, det är två och tre och hundrade.--Men du skall drömma,
syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen
kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara
sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i
min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag
går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står
Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu,
hvad det hade att betyda.--Men det blir ju alldeles mörkt, mitt
herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här
allesamman."
Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle
rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre
var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra
och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att
förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans
båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga
in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter
rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida,
bortskymda fjärden.
Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för
skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in
i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent
på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att
lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert
kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt
hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom
för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande
plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots
till staden än att med armar och rodd sträfva dit.
På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap,
öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka.
Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när
man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som
nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr
Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf
hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin
harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen
och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.
"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning.
Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag
emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en
gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät
för att få det i gång."
Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep
tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats,
jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa,
strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till
trots, sina behag på det allra bästa.
Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen,
årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla
konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.
Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en
smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din
skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!"
"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad
och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn
tillbaka af förskräckelse.
Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga
frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i
sin hemkomna mans armar.--Det var kapten Storm.
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg,
beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens
kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed
att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan
att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa
liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den
belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som
oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver
sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om
fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva
yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall
vittnen behöfdes.