Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda
flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och
hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls
gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på
hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig
rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram
genom de hopade drifvorna.
Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af
alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu
hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt
ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en
klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete;
tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med
sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina,
människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den
kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda.
Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades
och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades,
vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en
ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att
mönstra sina arméer.
Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin
hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på
bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande.
Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då
visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan.
"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för
hans fönster och farstun är stängd."
"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir
han borta och låter hela saken förfalla."
"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det
hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i
socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och
stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har
ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra
hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och
där har han sitt sannskyldiga hem."
"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han
ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen
med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna
betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst."
I detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och
mannen bleknade synbarligt.
Men midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården
och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan.
I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt
öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket
i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och
i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till
vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.
Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af
den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af
hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För
öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller
bekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste
sorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur
släden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa,
utborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den
kunde fästa sig fläcktals.
Herrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten
Tingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och
nådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge.
Att anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna,
läsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr
Gåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart
såg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten
gravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon
Timoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin
patrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande
skydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för
köldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den
smältande snön.
Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser
honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med
de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra
några försonande ord till hans förmån.
Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han
älskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig
utmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som
någon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och
förvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke
dragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott.
Människa hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman
ville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och
bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade
tillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket
lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid
kommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom
smak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i
tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och
en än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp
kommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält
och lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone
till en generalsvärdighet, om han blifvit jurist.
Redan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som
han kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan
rättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana,
och alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i
hans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste
färg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han
kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett
kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial.
För öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans
stora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad
med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt
uttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint.
Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och
med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han
tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres
med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare:
"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni
ändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa!
Städa må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som
vandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig
för dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra
pälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i
afton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla
Pistols fattigbevis? Våra kort bli sämre och sämre, gunås, och inom
några år komma vi till tingsbordet med bara hackor."
Till denna sista klagan hade den gode öfversten allt skäl. Alla hans
gamla mål voro i tidens längd småningom afgjorda och nya ville icke mer
räcka till, emedan hvar och en af hans grannar, af farhåga för hans
processlust, med omsorg sökte undvika alla sådana förbindelser med
honom, af hvilka någon rättegång kunde föranledas.
Herr Gåsevinge löste upp en af kappsäckarna och började framdraga akter
och dokumenter, visserligen icke så digra mer som i forna bättre tider,
men dock tillräckliga ännu för att småningom fylla hela bordet. Den
gamle öfversten satt gungande i sin länstol och kastade en belåten
sidoblick på hvarje nytt pappershäfte, som uppdukades. När allt var
upplockadt och framlagdt, skakade han sakta på hufvudet och sade med en
half suck: "Hå hå, min kära Gåsevinge, är leken slut ren?"
"Och sanningen att säga, herr öfverste", mente denne, "jag tror vi
hafva fått en hackhändelse."
"Men skuldfordringsmålet mot min granne, Simon Pavola", inföll
öfversten skrattande, "skall dock göra spel. Det är ett äss, vill jag
förmoda."
"Om herr öfversten"--här hostade herr Gåsevinge--"jag menar, ifall det
ej är för hårdt att drifva honom på landsvägen med hustru och barn."
"Tyst, Gåsevinge", sade öfversten med en sträng min, "ni är själf en
stackare, jag säger en godhjärtad narr, och därför vill ni vara en
stackarpatron i alla edra dagar. Låt mig icke höra vidare om den saken.
Jag är en gammal man, som snart har gjort min kampanj i världen, och
Gud skall veta, att det svider mig i hjärtat, att jag icke kan göra
slam på Pavola utan att se honom gå ifrån gård och grund; men så måste
det ske. Sitt ned och börja mönstringen."
Herr Simon Timoteus tog sig plats vid bordet och började med en viktig
ämbetsmin genomgå och väga de utbredda dokumenterna. "Primo", började
han, "ängstvisten med"----
"Gå förbi, gå förbi", ropade öfversten, "det är ett uselt kompani och
skall springa vid första salfvan."
"Sekundo, konceptinlaga emot etc. etc. beträffande olaga skallgång etc.
etc."
"Läs opp den; har ni kunnat få någonting af den saken, min kära
Gåsevinge?"
"Det är blott ett utkast", svarade denne, "lagrum och parter stå ännu
icke utförda, utan endast som etceteror; men uppställningen är ungefär
denna: ehuru utredt är, att skallgång i denna socken efter vargar och
andra skadedjur blifvit af ålder anställd sålunda, att skallkedjan
börjat från fastlandssidan och därifrån dragit sig ned öfver näset mot
Susiniemi halfö, hvarvid näten städse varit uppsatta tvärsöfver
ängslöten, en knapp half fjärradels väg från södra udden, hafva dock i
sistförflutna höst vederbörande skalluppsyningsmän af illvilja eller
annan okänd anledning i så måtto vikit ifrån urgammal och häfdvunnen
ordning, att de börjat skallgången ifrån ofvannämnde södra udde och
motat med näten i skogsbrynet af fasta landet just ofvanför näset. Då
jag i egenskap af förut vorden etc. etc. såsom boställe innehar
Susilaks gård, upptagande med underlydande skogsmarker och ägor större
delen af berörde halfös södra ända, har jag ansett mig befogad hos etc.
etc. anföra besvär öfver nyssnämnde vederbörande skalluppsyningsmäns
lagstridiga åtgärd, yrkande härhos, i stöd af etc. etc. samt etc. etc.
och vidare etc. etc., ansvar för den skada mig därigenom tillfogad
blifvit; ity att icke allenast skogsfågel utan äfven harar och annat
nyttigt villebråd genom mera sagde åtgärd blifvit från mina ägor
förskrämda ut i det vida landet, dädan de hvarken snart ej heller till
lika mängd mera torde återkomma."
"Bra", ropade öfversten, "bra, min gode vän. Slå vatten i tepannan och
värm er ett glas toddy; är ni blott i stånd att ladda skarpt edra tre
etceteror, så hafva vi affären i händerna."
Icke litet belåten och nöjd öfver sin gynnares goda anbud och till och
med smickrad af bifallet, besörjde herr Gåsevinge sitt glas och satte
sig åter med ett ganska sorglöst utseende vid bordet, ehuru litet han i
sitt innersta hade afgjordt, hvadan han i hast skulle taga ammunition
för att ladda skarpt sina tre pompöst framdragna kanoner. Emellertid
ville han låta saken bero på en ytterligare konferens med de unga
juristerna vid tinget, hvilka han också eljest af andra spirituella,
att icke säga spirituösa, anledningar innan aftonen ärnade besöka.
I öfrigt var herr Gåsevinges hufvudsakligaste ögonmärke för hela denna
tingstur det, att kunna beveka sin patron till miskundsamhet mot den
fattiga gäldenären, hvars bedröfliga belägenhet i yttersta grad oroade
hans medlidsamma hjärta. I denna afsikt hade han gärna uppbjudit all
sin juridik för att ge hvarje förekommande mål det möjligaste utseende
af probabilitet och rättvisa, öfvertygad om att den gamle öfverstens
benägenhet att låta sin fordran hvila helt och hållet skulle bero af
mängden af de mål, han hade utsikt att vinna; men vid närvarande
konjunkturer syntes honom denna uppgift alltför svår, för att han ens
skulle kunnat hoppas den minsta framgång vid försöken att lösa den. Han
bemannade sig dock med värdighet, lik en gammal korporal, som bevarar
sin militäriska hållning, om han än är ställd i ledet med odugliga
rekryter, tog åter några papper i handen och började mönstringen.
"Protest emot hållskjutsutgörande med tvenne hästar från Susiniemi
rusthåll."----
"Far förbi den saken, herr Gåsevinge, där står ingenting att göras."
"Tvist med Höga kronan angående rättigheten till kalkbrytning å Korpi
krononybygges ägor."
"Den saken har räckt ett år och skall med Guds hjälp räcka än flere. Gå
vidare, min vän."
"Promemoria i backstuguhjonets Elsa Eriksdotters skadeersättningsmål
mot bonden Erik Eriksson för en af dennes hund ihjälbiten tupp."
"Halt, stanna litet! Detta mål får ni lof att taga i ert namn, min kära
Gåsevinge. Saken är i sig själf högst intressant, min vän; men
konveniensen kunde hafva någonting att anmärka, om jag dref målet
själf. En general, ser ni, får icke rycka i fält med bönder, och man
täcks icke spela om halfören, då man fått sig en viss rang i världen.
O, min kära Gåsevinge, om jag vore i er lyckliga ställning i det
afseendet, att icke bero af världens fördomar! I min utnötta, svarta
rock, med mina dokumenter under armen, skulle jag vandra omkring från
den rikes och mäktiges palatser till torparns koja, öfverallt skulle
jag få höra, hvar någon orättvisa skett eller något intrassladt vore
att utredas, och komma till tinget med arméer, som, jag försäkrar det,
fordrade ett lika stort geni för att rätt anföras som någonsin de
verkliga. Det är er storhet, Gåsevinge, och er lycka, som ni vunnit
genom er godsinta efterlåtenhet i världen och ett glas, då det kunnat
fås,"--här flög ett ofantligt löje öfver den ädle öfverstens anlete--
det är er storhet, säger jag, att kunna vara efter er egen smak och er
egen öfvertygelse utan att straxt draga hopens ögon på er. Skulle en
högre än mänsklig domstol finnas, dit man i laga ordning kunde instämma
världen för allt det tvång, man lider af dess fördomar och enfald, jag
försäkrar er, Gåsevinge, det målet vore ingen hacka att spela ut.
Promemorian har jag själf gjort efter den gamla kvinnans utsago och
antecknat några vittnen. Låt det bli emellan oss och nämn mig icke vid
hela processen."
"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått
på svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden
har brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte
häftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp
ligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från
stället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom
in. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar."
"Alldeles", anmärkte denne, "och synes ej kunna förloras."
"Vänta", sade öfversten med ett finger på näsan, "nu kommer en benigare
omständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en
stor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från
valplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter
kärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af
höken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud
vet, hvad som i den kan utredas."
Herr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i
synnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att
omständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett
åtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig
ur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken
förfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och
som för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att
vänta en gynnsam utgång.
"Vasserra nej!" sade öfversten, "här är icke fråga om mitt, om ditt, om
vinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan
människoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina
hjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för
eller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna
bringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre
omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist
hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på
fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan
man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin
husbonde."
"Men", anmärkte herr Gåsevinge, "huru kan man väl förklara, att tuppen
inväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet
med?"
"Var icke enfaldig, min vän", sade hans patron missnöjdt, "ni vet, att
den var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes
trånga koja."
"Men höken?" mente herr Gåsevinge.
"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och
öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig
upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit
bortjagad från rofvet af hundar och människor?"
"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare
ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt,
att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära
utan anledning?"
"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog
sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. "Ni kan gå, hvart ni
behagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga
er denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!"
upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hörde
kacklandet?"
Herr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull
bugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig.
* * * * *
Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara
någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon
mån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett
så lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin
patrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina
vänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke
förr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt
trippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum,
dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på
afstånd behagligt inlockade honom.
Snart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs,
helt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och
satt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och
borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung
och vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin
akademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet.
Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med
punschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett
innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt
skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de
enkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte
opp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont
småningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål
bortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och
utmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu,
där han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för
sin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin
vekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till
hvila, huru veka hans knän blifvit.
Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten
saktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden
strålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde
öfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.
Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara
kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja
sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut
på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville
svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af
punschen.
Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med
en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de
hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter.
Minnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för
hans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg;
länge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till
dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och
hans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord.
"Gåsevinge", sade han med kort allvar, "tror du på en Gud?"--
Efter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans
känslor; sluteligen fick den åter botten och begynte:
"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och
läsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke
bli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna
på? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du
nödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och
förgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du
hungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt
månan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och
lifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa
ibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och
säg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och
känn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp.--
Här, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga
människor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla
dessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och
människoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel
gärning!"
Med dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som
han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med
afsky långt bort ifrån sig på isen.
Efter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem
tillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan,
där den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven
Gåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade
glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor.
* * * * *
Herr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första
tanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den
föregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig
och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens
djupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags
gifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om
det var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände
sig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade
åter tyngre än någonsin förut.
Då han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna
utanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en
rykande kaffepanna framför sig.
Herr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera
förhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund
helt tyst och betraktade den gamle.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och
som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog,
öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg
ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver
dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga
förebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och
i all bekvämlighet gäspa bort sömnen.
"Ändteligen", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin
medhjälpare så långt kommen, "god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp
nu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha
någon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i
aftse."
Sålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad
ur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade
på herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd
dagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han
äfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl
ihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom
hade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen
gjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm.
När han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick
han en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad.
Emellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig
snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg
fram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt
sin egen gång.
Men en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:
"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt
er. Jag har bläddrat genom korten--i förbigående sagdt skall ni icke
plåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet--
jag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i
förvar?"
Herr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla
förberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt:
"Utan tvifvel."
"Hur, utan tvifvel?" sade öfversten, "stack ni den icke hos er, då vi
reste hemifrån i går?"
"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och
flere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka." Med dessa ord
skyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna
och slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning
dölja sitt bryderi.
"Var icke så där bortblandad nu mera", sade öfversten, som icke kunde
ana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, "låt
oset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både
reda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er
medfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och
dricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän,
ehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad
hvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför
mörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som
är för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt
mornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun
ständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan
vara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva
giltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon
förebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så
ofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar
och tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan
full af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn
och ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till
nästa höst."
"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?"
"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn,
att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig.
Eljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har
en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel,
men jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru
nöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i
händerna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni
lof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad
mig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom
planera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt
icke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag
kommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr
Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka
till goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under
denna förmiddag. Farväl!"
Så snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet
och tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt
därpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka
upp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället,
där han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den.
Då han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett
oväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig,
hvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst
snopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med
ansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att,
såvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra
den hotande stormen.
Men dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som
fordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af
dem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare
plågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var
förloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med
annat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld
för svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa
jobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af
öfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och
med vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat.
"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv,
Gåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går
öfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj-l--här åtminstone må
man då få svärja saklöst--har gifvit er in det orådet att lita på edra
etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer som
helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga
in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp, man
täcks dock icke tappa hvart mål."
Lyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan
på gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset,
fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga
skadeersättningsmålet till hans fördel.
Den gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen
och afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade
han förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen
tecken att nalkas.
"Den saken skall ni hafva tack för", hviskade han honom i örat, "gif
mig nu inlagan mot Pavola."
Herr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt
framdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda
med all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren,
där han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet
nedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning,
afbidade stormen.
Redan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande
dess pompösa skal, fann kärnan borta. "Reversen saknas ännu", sade han
och fäste sin blick på öfversten.
"Reversen, reversen", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande
missnöjdt på hufvudet.
Herr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin
menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började
framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt
hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen."
"Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men
hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter,
blodröd af harm.
Den arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds
tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan
sådant, att jag är i skuld hos herr öfversten."
"Ja", inföll denne genast, "på ett hundrade riksdaler med upplupet
intresse för ett år och tre veckor, är det icke så?"
"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är
väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig,
ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet."
"Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått
skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den
arme mannens enfald."
Vid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska,
triumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han
tyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl.
Målet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för
förmiddagen.
Vid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand
med sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden
af sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt
lugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn
och väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta.
"Gåsevinge", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, "var det
af enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?"
"Af båda delarna, herr öfverste", svarade denne. "Enfald och klokhet
äro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på
miskundsamhet nu, då han visat sig så redlig."
"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång
haft bestyr att fånga den?"
"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han
får anstånd på ny förskrifning."
"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är
ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får
en ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får
någonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty
lita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro
dåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst
spela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer
med allvar."
Herr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke
stek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut
öfverståndna bekymmer.