I förra delen af denna berättelse hafva vi försökt måla den olyckliga
tilldragelsen på herr Gyllendegs äng, som satte honom i split med
skolgossarna, och äfven försökt visa, huru dessa förstodo att för
tillfället rädda sig undan de faror, hvarmed den vördige borgarens
spanska rör hotade dem.
Man må dock icke föreställa sig, att gossarna voro nog blinda att icke
se på förhand vådor, svårare än de öfverståndna, mer och mer skocka sig
öfver deras hufvuden hvarje minut herr Gyllendegs vrede fortfor att
låga. Därför försöktes allt för att blidka densamma i tid och förekomma
det besök, man var öfvertygad om att herr Gyllendeg följande dag skulle
göra i skolan.
Parlamentärer gingo mellan de båda krigförande makterna ända in på sena
aftonen; själfva den gamla Susanna vanns af gossarna och brukades i
ministeriell väg att underhandla om dräglig förlikning. Allt var
förgäfves. Man erbjöd herr Gyllendeg dubbelt skadestånd för hvad han
förlorat, man bad och lofvade bättring; men nej! Herr Gyllendeg "ville
låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad
skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och
brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de
andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur
och stadens plågoris."
Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag. Den ena
läraren efter den andra inträdde i det stora skolrummet och tog
gravitetiskt plats hvar i sin klass. Den gråhåriga rektorn höll redan
en demonstration öfver satserna i _Syntaxis ornata_, och de öfrige
lärarene ackompanjerade med egna behagliga melodier. Det gamla skoluret
hade stått öfver natten och nu åter börjat gå, gnisslande af ålderdom i
alla kuggar.
Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän
spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att
höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i
sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och
ingen annan hade skapat honom.
Ingenting ville hjälpa. För hvarje rörelse i dörren flögo alla ögon
dit, man svarade uppåt väggarne, stammade och tog tillbaka. Lärarena
blefvo otåliga; den ena efter den andra började i applikatur-toner
sjunga om lättjan, smällarna och klubban, och refrängen på hvarje vers
blef alltid klatsch och aj, aj! Då inträdde herr Gyllendeg.
En förklarad glädje lyste i den vördige borgarens anlete, då han nu
öfversåg fältet för sina många segrar, och den stolta hållning, hvarmed
han denna gång gick sin synnerligt stora och vissa triumf till mötes,
gjorde, att till och med hans gamla, gråa galafrack satt bättre, än den
sutit på hans kropp sen femton år.
Gossarna suto röda i synen och sågo oroligt ned i sina böcker, en dof
stillhet rådde i hela skolrummet; men herr Gyllendeg steg gravitetiskt
fram till rektorns bord och tog ordet:
"Gud bevare mig, fattige man", sade han efter några hm! hm! och
retirerade sålunda till vanligare och lättare fraser, än han först
ärnat bruka, "hm! hm! jag är människa, jag också. Jag menar, herr
rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag
är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn
och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det
säger jag."
Efter denna vidunderliga ingress, hvars förborgade mening rektorn dock
bättre än någon annan människa på jorden af vana kunde gissa sig till,
höll herr Gyllendeg upp, väntande att se effekten.
Den uteblef också icke. "Säg ut, herr Gyllendeg", skrek rektorn, i det
han steg upp och stötte sin käpp i golfvet, "säg ut och nämn mig hvad
och hvem; så sant Herren lefver, stryk skall icke sparas."
"I fyratio år har jag varit borgare i staden", fortfor herr Gyllendeg,
som icke så snart hann reda sig ur sina egna tankars hvirfvel, "kunde
också hafva dugat till bättre. I skola har jag ej blifvit hållen och
påkostad som mången annan; fattig och ensam i världen har jag varit,
säger jag, och har blifvit människa ändå. Stulit har jag icke, ej
heller ljugit eller brukat falskt mått och vikt.----Drag icke munnen i
grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva
icke sett alla dagars ända ännu."
"Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er", sade rektorn, i det han
för gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans
ämbetskäpp, "säg till, om någon gått er på äran; det skall kosta honom
en stut, så sant Herren lefver."
"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver
att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt,
hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får."
Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar,
hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod
en lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han
kunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade
ingenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande
fårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i
interfolierna i 1721 års skolförordning. "Och", tillade han med stor
myndighet, "har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra
får, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig
våldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett
ris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd."
Nu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt
försvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika
i beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig
på flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes
bestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig
själf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa,
emedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin
apologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört
gossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas
väntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde
han sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr
Gyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; "dessutom", fortfor
han, "har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka
och icke af afsikt kom att döda."
"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?" frågade
rektorn.
"Tro honom icke", svarade denne, "det är väl sant, hvad han säger; men
han är mera slipad än vi båda tillsamman."
"Väg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn något stött, "jag är icke
något barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr
Gyllendeg, rannsakning först och stryk sen.----Du hade väl",--här vände
han sig till vår general,--"du hade väl hjälp af andra vid strypningen,
eller huru, dansmästare?"
"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min
mening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret,
fast hjälpen ändå kom för sent."
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill
ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som
en hal ål."
"Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada
taga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för
öfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta
tillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på
hvardera tassen."
Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara
nöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan
förvåning höra denna sin dom. Väl var man van vid en ganska variabel
och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast
tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr
rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas
betala skadan redan." Vidare fick han icke säga.
"Håll upp, håll upp, munsjör", afbröt honom herr Gyllendeg, som
fruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, "jag
säger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde.
Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger
jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han
icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss
själfva, innan han slutar."
"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han
ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr
Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste
peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.
Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press
och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var
nämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga
tid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare
befann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans
panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron
för att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe.
Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr
Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till
och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter
till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina
drömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning
i tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan.
"Obegripligt", skrek han nästan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju
ej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två
gånger nio?"
"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke
vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver.
"Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare,
du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?"
Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första
slaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han
hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström
af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät
han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned
mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen,
med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland
snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut
snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn
själf.
Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för
närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa
rektorns uppmärksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med
förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta
blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din
tur."
Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som
bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann
sluta tjoget.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt
omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig
snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till
ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som
denne snart befanns villig att tilldela honom.
Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns
hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka
herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu.
Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.
Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af
kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick
tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne
knuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera
efter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde
kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen.
Det syntes, att alla tänkte på hämnd.
Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst
icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande
ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr
Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om
densamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och
planer, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag
under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att
uppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten
och hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de
små blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och
välförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och
fästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det
ändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting
mindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget
hus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar,
villervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen.
Tvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För
att kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr
Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då
man visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med "tviskinn och brända
bullor" tillhölls att stänga både port och farstudörr.
Den andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli
roligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela
hans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken
större både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till
klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning.
Sålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man
finge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus
samt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde
beveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva
bagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om
man blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår
bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans
respektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf.
Flere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka
snatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr
Gyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund
förvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att
åtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände
den rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa
sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den
riksvårdande öfverläggningen.
Såsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl
tusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på
ringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf,
och han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln
bättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast
båda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad
den saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade
han, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller
måla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf
skickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente
han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att
frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu
för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i
underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och
ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland
dem, som sist hann in genom farstudörren.
De föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna
att häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner
historien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan
nio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i
världen, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt
allena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in
i den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till
klockstapeln.
Icke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af
sitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då
han kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta
drog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de
råd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en
besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och
af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig
själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors
öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af
hans vida och goda fårskinnströja.
"Är jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "då jag ej vänder om,
utan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en
stjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård,
fast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det
är icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger,
att han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas
kattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne
på hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida
hufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller
ej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre;
jag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt
ännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio.
Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige
man', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom
ut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är
svullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går
underligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men
icke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand.
Hu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i
hushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru
Sanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är
jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!'
skriker Sanna och tar dammborsten.--Åh, jag är galn, som icke vänder
om! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon
har många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit
god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära
farstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han
kommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela
upptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt
som is"----med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver
herr Gyllendegs staket in på hans gård.
Vår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en
blick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga
enligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos
generalen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till
någon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa
kringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom,
hushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga
punkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den
tillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och
gömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig
ganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis,
studsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in?
I kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade
ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig
försiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle
hade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som
börjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag på
farstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt.
Däremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till
hushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan
ifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru
skulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om
hushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan!
Vår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen
missnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster
syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg
arbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där
kunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog
går det",--jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man
sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem
är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända
bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som
vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand
börjar också värka i kölden.--Vänta, herr Gyllendeg, er betalning
kommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott?
Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig
ned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett
tyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en
stor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att
hans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett
klagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar
från en af Sannas pensionärer där inne.
Efter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade.
Klappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt
till att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke
att begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet
i kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej
tre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare.
Nu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns
runda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i
hvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet
för att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af
glädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för
att sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för
tredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars
senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en
passage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och
förtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned
från sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest.
Nu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare
följden af sin intrig.
Det förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta
sig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den
stora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla
Sanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett
bevekande: kis, kis, kis!
Det var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät,
som man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade
han fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig
rysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma
konturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då
hon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade
sig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor
resignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för
vidare operationer.
Vår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i
ljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af
den gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida
större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt
burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren
och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans
person.
"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du
står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade
du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?"
"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt
volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke
folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns
hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl
narra honom på kattorna."
"Jag talar icke nu om fjolgammal snö", fortfor Sanna, "jag frågar,
hvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif
ännu."
"Åh, fy!" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min,
"tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta
blott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade
sig?"
"Om jag hörde det?" sade Sanna och suckade.
"Det är en löpkatt", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg
närmare den gamla, "den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter
mat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom,
var den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga.
Jag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke.
Sluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor
Sanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under
skinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och
stickor."
"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det
usla kräket vägen?"
"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på
gården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den
mat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket
som till mig."
"Kom in och värm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vår lilla kund
in i hushållskammaren. "Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde
du icke det, säg?"
"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon
kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten,
om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre."
"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag
ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga
kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro."
"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor
Sanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om
jag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor
Sanna",--detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och
uttryck--"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då
jag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg."
Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och
smällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt
ingående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart
därpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den
betingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett
sådant tillfälle gå sig ur händerna.
Klockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade
jämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla,
sådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen
kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till
och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon
hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom
ut genom köket och farstun.
"Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst
och locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte
fattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar
henne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben,
gullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra
trappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker,
det usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår
gård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog
stå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse,
minns nu, hvad jag har sagt dig."
Med dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund,
som med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater.
Ett glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i
samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än
mer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och
öppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen.
Generalen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr
Gyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och
de öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal
bryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd.
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han
skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han
var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter
om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en
af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina
särskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom
redan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte
generalen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre
än någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse.
"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig", sade han, det vore ej för
mycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först
och främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt
mig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där,
än det nu kan bli."
"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner
igen", sade generalen.
"Så", invände vår lilla kund, "har jag icke min valmanströja?"
"Ja, den har man sett än oftare", fortfor den andra, "och dessutom är
du själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen
dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart
gissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de
första, som storma in till honom."
"Jag kan då slippa helst i hans farstu?" frågade trumslagaren envist.
"Nej", sade generalen bestämdt, "du får ej visa dig i början på hela
gården; men", tillade ha med vänskap, "du kan få följa med dem, som gå
för att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare."
"Tackar ödmjukast", anmärkte vår kund, "så galn är jag icke, att jag
går dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista
julmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit
ett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid
ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast
skinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag."
"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen."
Här blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga
ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin
mössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de
kvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa
vidare afseende på den lilla trumslagarens kapris.
Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp
från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud
och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i
hans hjärta en ljuf, ja, stolt belåtenhet, och hans anlete lyste af
tillfredsställelse, då han, sittande, i sin säng, drog på sig sin
nattmössa och släckte ljuset. Ännu en gång besökte hans tanke skolan
och njöt af generalens straff och den lilla trumslagarens pina, ännu en
gång gjorde den ett triumftåg genom de fyratio år, han varit bagare på
orten, till dess den omsider förirrade sig bland siffrorna på hans
bankosedlar, tröttnade och föll i sömn.
Men äfven nu, sen hans blick slutit sig, ville lyckan, som lik en sol
strålat öfver honom hela dagen, visa sig huld och glädja hans inre öga
med en skön aftonrodnad. Hon öfverlämnade honom i vård åt den rikaste
af de drömmar, som uppvaktade vid hans bädd, och denna, lika frikostig
som rik, framtrollade till hans glädje ett under, som i tjuskraft
öfverträffade allt, hvad han i sina djärfvaste föreställningar om
himlens lycksalighet hoppats att en gång få åtnjuta och skåda där.
Herr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af
en ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty
allt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och
fördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka
saffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då
den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den
vördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den
skulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden,
han tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var
tung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna
andedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin
ugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han
spjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller.
En rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och
visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i
sin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med
en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att
försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af
tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna
icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.
Det var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att
utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst
stilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda
äfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till
klockstapeln afskickade hunno gifva signalen.
Ändteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin
dysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och
gällare toner ropen: "Elden är lös hos bågar Gyllendeg!" Generalen och
hans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum.
"Elden är lös", ropade båda med en mun, "upp, upp, om någon finns här
inne, upp, upp, människor, och skynden ut!"
Detta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund,
då han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan
svalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt
himmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt
var han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm
och kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer.
Försvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet,
och i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu
i eller åtminstone nära en afgrund.
Han tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna
ömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting
kan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt
förstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och
hans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som
hotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han
kunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var
förlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd
och sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i
handen och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan
Gyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut.
Den gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin
hushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än
bedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef
förstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig
svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett
räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och
kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt
kammargolf.
"Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig
lefvande, sprakved?"
Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående
gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i
deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och
trefvade i kolmörkret åter efter sin säng.
Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade
generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs
öra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i
stormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och
släpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet
och lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind
och våg.
"Goda människor", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, "hjälpen
mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke
bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag
få den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i
går. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall
jag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner
min gård?"
"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan
tag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är
minuten värd ett människolif."
"Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt
ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor
och täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven,
tiggarstafven, den blir slutet på allt."
Jord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade
dock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och
sin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke
hade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm
kammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt
de kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och
tofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det
för herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige
bagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun
och kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han
låg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen.
Vid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var
det, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning.
Åtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka
på bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter
hans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars
anskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser.
"Hafven tålamod, gode vänner", sade han och försökte göra sig lös från
sina ledsagare, "jag måste gå in till Sanna som hastigast."
"Hvad har ni att uträtta där?" frågade generalen.
"Jag ville höra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap
stoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni,
gode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon,
fattige man."
"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tänk på bakning
nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i
aska då."
"Allt i aska, Gud bättre!" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i
sin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under
hvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller
skolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig
vidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet,
dels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den
jämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda
kom man med den gamle bagaren ut på gatan.
Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen
afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen,
och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård.
Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.
"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig
alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om
natten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då
elden lös, efter jag hör larmtrumman?"
"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att
er gård brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som började
frukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, "det är ju för att
bärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?"
Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som
passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade
sig mer och mer.
Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna
omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade
hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre
makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman
styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför
med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad
brinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med
trumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den,
såsom om man skulle strö ärter på den."
"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med
den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke
halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan
väl ej neka er värme och tak."
Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans
öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla
instrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere
passager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar,
"Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vän, skall min granne
gifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu,
mina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig.
Jag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna
kyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder
färskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst ----
Åh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!" Med dessa ord löste han
sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig,
kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård.
Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod
ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa
honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller
skulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var
han ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet
som bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen
vidare planer.
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande,
passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars
och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga
skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i
armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och
såg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen
fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i
sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd,
ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu
kunde få folk tillsamman och branden i gång.
Med flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos
skolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst
om narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens
alla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök
i sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga
mångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i
någon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var
mån om att åtnjuta.
Det må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår
lilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick
han en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding
kom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska,
kraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare
och tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen
nu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en
gosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege
den ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i
famn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på
dörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att
det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs
tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket
fall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid
junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att
landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var
umbärlig och likheten ändock fullkomligt.