I.

Denna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken märkvärdiga

personer eller händelser, utan ett simpelt upptåg af några skolgossar,

ett äkta så kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt

såsom inledning.

Det är nämligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hämta

våra hjältar, låg icke i en grann stad eller stor stad, där en så liten

republik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af

någon varit känd ens till det geografiska läget; utan tvärtom i en

småstad, där den kunde ställa upp en tiondedel af folkmängden, om det

gällde att höra och se; där skolhuset höjde sig öfver de andra som en

magister öfver sin klass och där en vanlig sekundapilt, då han någon

vacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin

olycka till alla fyra tullportarne på en gång.

Att i en sådan stad en korporation af hundrade öfverdådiga sällar,

hållande tillsamman i lust och nöd, skulle äga vikt och värde, var

naturligt. Nästan till hvarje gård sträckte den sina grenar, visste

allt, deltog i allt, försökte allt. Väl voro klubban i lärarenes lådor

och rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod,

auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men

detta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan.

De snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem

och in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och

lördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma

både läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans

horisont, flyktiga, dyra och därför begagnade.

Det var då, medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin

saktmodigare hvardagsstock på rektorns bokhylla, som alla dessa löjen

logos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt

öfverdåd eggade så mången borgares sediga pulsar till skening och

fyllde så många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten.

Man kan icke neka, att leken någon gång blef för allvarsam, allvaret

för öfvermodigt, äfvensom att man vid alla företag såg för mycket på

egen glädje för att tänka på andras fred och rolighet. Så kunde t.ex.

efter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr

stadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden

vid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans

bekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom

öfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva

rektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i

stallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde.

Men dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades

snart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje

förolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde

inbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas,

slog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter. Tvärtom var skolan

älskad af staden, ja, oumbärlig för den, på samma sätt som för de gamla

i familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gånger gör

förtret, hundrade gånger får bannor och tusende gånger beundras och

smekes.--

Det var eftermiddagen af en skön höstdag i början af oktober. Luften

var kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af årets

märkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen,

just då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela

klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet,

supplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna. Hvarje höst skulle

en half dags ledighet unnas gossarna för detta ändamål; den hade äfven

nu blifvit gifven med alla tillhörande förbud eller pluggar, som voro:

att ej spräcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrämma

böndernas hästar, att ej öknämna folk på gatorna--en rad af pluggar, så

lång, att rektors spanska rör föga nog på en half dag kunnat inkila dem

ens i det mjukaste minne.

Fönsterna voro redan insatta, tiden lång innan kvällen och hela den

lediga skaran samlad utanför tullen på en vidsträckt äng, skådeplatsen

för förra afdelningen af denna sannfärdiga berättelse.

Denna gång lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde

marscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden förlagda

rekryterna göra våren förut. Sannolikt hade dessa deras öfningar fått

passera obemärkta såsom många dylika tillförene, åtminstone ej blifvit

omnämnda här med historisk noggrannhet, om ej ödet, som ofta roar sig

att göra ett träd af ett kastadt frökorn, fogat så, att en af de minsta

bytingarna i skolan, en räkenklassist, tagit sig orådet före att

förlöpa fanan.

Så ringa var början. Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade

anseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit

oförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära

hans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af

kamraterna, "fan åt hela tjänsten", passade på en hvilostund,

deserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen.

Ingen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i

gevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog

gravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af

rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel

grad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig

ordning och skördade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle

linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste

så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd

kommandoropet: "Framåt marsch!"

En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare

utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men--pipan allena, ty

trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I ögonblicket

kommenderades halt, det blef undersökning, öfversten fick en allvarsam

skrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere

riktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot

skogsbacken.

Det dröjde ej länge, förrän man såg rymmaren gripen och framförd. Man

höll krigsrätt, omständigheterna voro klara, han dömdes till gatlopp.

Aldrig hade en sådan dom ännu drabbat någon under strängare väderlek.

Om vårarna sprang man gatlopp med jackan på, men jackorna voro då tunna

och af sommartyg; nu såg enhvar tydligt, att inga björkkvistar, om man

än spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtränga vår trumslagares

valmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man

började ropa: "Tröjan bort!"

Med detsamma var signal gifven till ordväxling. "Tag icke tröjan af

mig", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som

visade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, "det har ingen

sprungit bar förut."

"Mumlar han?" frågade generalen med handen i sidan.

"Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris", ropade

flere jägare på en gång.

"Du har förlupit tjänsten, min gosse!" sade generalen och tog

delinkventen i haken.

"Ja, herr general", inföll en gardist, "skona honom icke; slippa

jägarena stryk, så kan ingen hålla dem vid fanan."

"Vi kunna leka för oss själfva, vi kunna exercera så väl som gardet,

oss behöfver man ej rida på beständigt", knorrade jägarena, häftigt

uppbragta.

"Duger jag icke åt dem med tröjan på", sade med ett spotskt smålöje vår

lilla trumslagare, uppsporrad af det medhåll, han röjde, "så har jag

för godt skinn att våra deras trumma." Vid dessa ord tog han sin trumma

från marken, färdig att gå.

I och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de

redan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och

hållet; man brummade och vredgades.

Generalen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att

gå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt.

Han tog det parti att förklara hela jägareregementet upplöst och--här

gaf han sin röst all den styrka han kunde--"hvarje soldat i detsamma

för en förrädare och fiende utom lag och pardon."

Med dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens

hand, kommenderade gardet i gevär och lät det med fälld bajonett

spränga in på de bestörta bytingarna, som, glömmande hela sitt

militäriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade

med skri åt skilda håll på ängen.

Sålunda var endräkten försvunnen inom kåren. De äldre fortsatte sin

exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af

ängen och syntes rådslå.

Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring

inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras

fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten,

och detta på ett rätt allvarsamt sätt. Ty hade både äldre och yngre

fortfarit att exercera tillsamman och de små revoltörerna icke

öfverlämnats åt sin egen vishet och uppfinningsgåfva, så hade väl

aldrig en sådan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja

beskrifva, en lek, som först kostade ett oskyldigt kreatur lifvet,

sedan så när hade skaffat en hedervärd borgare gallfeber, sist--men

låtom händelserna själfva skvallra ur skolan.

Jägarena rådslogo, men hvad de rådslogo om, kunde på en lång stund

fattas hvarken af dem själfva eller någon annan. Man tyckte sig höra

blott det ojämna sorlet af en svärm getingar, som blifvit retade och nu

sökte ett föremål att stinga.

Länge fortfor detta brummande, och då man ändteligen kom till

begripliga ord och vidare började förstå hvarandra, var resultatet af

öfverläggningen ännu långt borta. Såsom vanligen händer dylika

rådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill

öfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och

hämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på

orten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna

under namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne

tillvägabragte något helt annat än en exercis.

De första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur

ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster,

voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" på hvilka inom kort

följde ett med sådan styrka uttaladt allmänt "Tyst!" att stormen föll

som för ett dråpslag.

Nu först började längre sträckor af fast land skönjas i det lugnade

hafvet, eller, att tala utan liknelser, nu började man kunna urskilja

meningar och ord. "Åhå", skrek den lilla trumslagaren, som genast

begagnade stillheten och som väl den förutan ryckt fram med sitt

andragande, "mig låta de bli att värfva härnäst. Jag vet nog, att

gardisterna gärna skulle se mig spänna mitt eget skinn på trumman; men

man är ingen narr heller, man kan leka för sig själf."

"Det kunna vi", föll en veteran in; "vi äro flere än gardisterna, och

general få vi nog."

"Jag vill trotsa deras trumslagare i hvirfveln, fast han är sergeant",

ropade vår lilla kund och var blodröd i ansiktet af harm och ifver.

"Nej, gossar", anmärkte åter en fin politikus i kretsen, "vi gå bort

härifrån och låta gardisterna bli kvar; herr Gyllendeg klagar visst för

rektor, att vi åter trampat ned gräset på hans äng och skrämt hans

får."

"Huru skall han få veta det?" anmärkte veteranen buttert.

"Veta det", inföll politikern, "gamla vallgumman på prästgården gick

nyss här förbi och hytte med sin krycka åt oss från landsvägen; jag såg

det, och vi få akta oss i morgon."

"Det är detsamma", sade veteranen, "om vi gå eller ej; vi ha varit här

ändå."

"Och behöfva ej vara sämre än gardisterna", skrek trumslagaren.

"Och låta dem tro, att vi varit rädda för dem!" fortsatte en liten

soldat med lyftad näsa.

"Ja, vi välja officerare", ljödo flere röster; "hvem blir general?"

Innan denna fråga hann besvaras, tilldrog sig en händelse, som gjorde

ett svar onödigt. Den kår af marscherande, som nyss blott i förbigående

nämndes, nämligen vår obekante herr Gyllendegs fårhjord, hade undan

jägarenas oerhörda språng och stoj dragit sig till den sida af ängen,

där gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu

gjorde gardet under sin fortsatta exercis en häftigare evolution, hvars

hotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida. I den

skyndsammaste reträtt med sin anförare, en stor, svart, karlavulen

spanior i spetsen, störtade kåren mot jägarenas sida.

Dessa, som nu sågo sin egen nyss ådagalagda tapperhet så fullkomligt

härmad, hade blott ögon för reträtten, tills att en af dem, på närmare

håll betraktande de flyendes general och träffande i honom en likhet,

som snart skulle allmänt erkännas, sträckte ut sin hand, pekade,

skrattade och skrek: "Gossar, gossar, ser ni Svarta Gustaf!"

"Och hela hans röfvarband!" ropade en annan, af hjärtat besannande

identiteten.

"Låt oss knipa kanaljerna och arrestera dem!" skallade nu från alla

sidor. Det behöfdes ej mer.

Med den häftighet, som åtföljer inspirationen,--och inspirerad var de

nya ordningsmännernas ifver för nejdens säkerhet och fridstörarenas

utrotande--glömde man hämnd och exercis och hastade fram mot

röfvartruppen för att gripa hvemhelst man öfverkom.

Det var dock ingalunda så lätt verkställdt som ärnadt, och man såg sig

snart tvungen att taga förståndet med i leken. Nu uppspanns en

krigslist; ett hål öppnades i gärdet, som stötte till en annan mindre

äng, och röfvarskaran ringades och drefs med försiktighet in på den

trånga ängen, hvarest alla försök att undkomma sedermera blefvo

fruktlösa. Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den

förföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa

våldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än

bäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under

förebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse.

Redan var skocken till största delen inpackad i en lada och bevakad

där; namn, för hvilka nejden i åratal bäfvat, hade man här sett spaka

och handterliga som får; men en fanns kvar, som äfven nu i sin fyrbenta

och fromma förklädning hotade att försvara sitt forna rykte; det var

anföraren själf, den förfärlige Svarta Gustaf. Särskilda gånger hade

man gjort försök att omringa honom; likaså ofta hade ringen blifvit

bruten. Det fanns ingen bland de små sbirrerne med något anspråk på

mod, som icke stått både på fot och hufvud för denna Mazarino; till och

med vår lilla trumslagare hade varit framme och fått en stor bula

instångad i sin mässingstrumma och en sur min i sitt glada anlete. Nu

hade anfallen upphört, man hämtade andan och betraktade hvarandra.

Sbirrerne hade dragit en linje framför ett hörn af ängen; Mazarino stod

där inom, beredd till försvar.

"Ja, där står han nu!" sade en alnshög korporal till vår trumslagare

och pekade med handen mot den fruktade vederparten.

"Ja, där står han!" svarade den tilltalade.

"Du är en stackare", anmärkte korporalen helt lugnt.

"Du är en stackare själf!" svarade trumslagaren och höjde sin

ämbetskäpp färdig att trumma till på kamratens skinn.

"Hvarför höll du icke fast honom, då han kom, utan vände trumman emot

och lät honom slippa undan?"

"Hvarför? Därför att du är dum och vi alla, som tro, att Svarta Gustaf

låter ta sig med händerna som en killing; jag har sagt, att han skall

fångas med snara." Med dessa ord tycktes förtrytelsen ingifvit honom en

idé, hvarigenom han på en gång ville taga hämnd på röfvaren och

nedtysta korporalen. Han löste af sig sin trumma, tog det snöre, hvari

han bar den, och gjorde en löpsnara.

Utan att växla vidare ord gick han härpå till det tilltäppta hålet i

gärdesgården och öppnade det åter. Här fäste han nu snaran så

försåtligt, att Svarta Gustaf, om han gjorde försök att komma igenom,

nödvändigt på detta ställe skulle finna sin galge. Då detta var gjordt,

kom han tillbaka, hängde sin trumma på en knapp i tröjan, tog käpparna,

gick rakt fram mot sin fyrbenta fiende och gaf till en sådan sats

hvirflar, att denne, ovan vid en dylik krigsmusik, behöft åtta fötter

för att hinna undan något när så fort, som han tycktes önska.

Hittills hade de öfriga kamraterna blott varit åskådare af

trumslagarens manövrer; men nu, då de sågo fienden stadd på full

reträtt, föllo de till med ett härskri, såsom om det gällt att störta

Jerikos murar.

Svarta Gustaf sprang icke mer, han flög, och detta tyvärr till sin egen

olycka. Ty knappt hade han blifvit varse öppningen, genom hvilken han

inkommit i detta trångmål, förrän han riktade sin kosa dit och störtade

med full fart i snaran. De första af de eftersättande jägarena, som

hoppade öfver gärdet, ibland dem vår käcke trumslagare, hunno se sin

stolta fånges sista lifsryckningar; han var strypt.

Och nu nödgas vi gå litet tillbaka i tiden för att göra bekantskap med

en man, hvars fruktade anblick snart skall öka förskräckelsen i detta

tragiska uppträde.

Vi hafva redan tillförene haft tillfälle omnämna stadens hedervärda

bagare, herr Gyllendeg, och ville önska blott, att han för läsaren vore

lika bekant som för hvarje person på två, tre mils väg omkring hans

skylt.

Herr Gyllendeg hade redan hunnit öfver sitt sextionde år, och hans hår

var grått af ålder, ej blott af mjöl. I fyratio år hade han varit

bagare på orten, och han älskade att inblanda i sitt tal denna sin

berömmelse. Folket påstod honom vara stenrik, och säkert var, att han

icke saknat bröd. Aldrig kunde väl den julkusa, han i sin ungdom bakade

som mästerstycke och i anledning hvaraf han trodde sig skapad till

mycket mer än bagare i en småstad, aldrig kunde väl den i fyllighet,

mjällhet och glans mäta sig med sin fader och upphofsman. Sitt goda

hull, som i öfrigt var det mest imposanta i hans väsende, hade han

småningom skaffat sig genom--"bekymmer och förargelser". Läsaren

förvånas; men hans eget påstående var, att sådana utgjorde hans dagliga

kost. Onekligt är, att de tjänade honom till retningsmedel för aptiten,

och därför, så ofta han ville göra sig en rätt god måltid eller eljest

kände olust och äckel, gick han på förhand ned i sin verkstad och tog

sig en förargelse.

Nu på gamla dagar hade vanan blifvit en ovana hos honom; han kunde

knappast lefva en timma utan att styrka sig med en förtret, och folket

kallade honom trätgirig och knarrig, emedan han alltid, så ofta han kom

öfver en dylik, plägade yttra sitt hjärtas tillfredsställelse medelst

brummande och ovett. Några gånger om året bestodos honom ordenteliga

förargelsekalas, då han aldrig underlät att verkligen berusa sig;

sådana kalas gåfvo honom skolgossarna, då de trampade hans äng eller

kastade på hans skylt.--Men det vore obarmhärtigt att med mindre allvar

omnämna en gammal man och borgare af herr Gyllendegs kvalitet, och vi

vilja därför med all respekt tillägga blott detta, att herr Gyllendeg

alltid regelbundet besökte kyrkan, alltid kastade sin slant i håfven så

hårdt, att den ljöd som tvenne, aldrig svor, utan i yttersta

förbittring, och äfven då blott vid sitt handtverks arffiender:

tviskinn och brända buller, och för öfrigt med den modesti bar sin

stora förmögenhet, att han alltid kallade sig fattig, förföljd och

ensam i världen.

Ungefär vid den tid, gossarna började sina arresteringar på ängen, slöt

herr Gyllendeg sin middagslur och gick till sin verkstad. Han hade nu

nog länge försmäktat af lugn för att längta till denna sin hälsoorts

upplifvande strider. Också hörde man tydligt hans andedräkt svälla och

såg hans näsborrar vidga sig, då han nalkades dörren. Man fann, att han

kände lukten af någon harm.

"Gud bevare mig", sade han genast vid sitt inträde och fäste sitt öga

på sin förnämsta och enda gesäll, en gammal piga i huset, "Gud bevare

mig, Susanna, hvad du är sotig i ansiktet. Det ser ut, som du ej skulle

handterat ugnen förr, människa. Hvad menar du folket skall säga? Herr

Gyllendegs kringlor, säga de nu, äro gulare af russakor än af saffran,

säga de,--bevare mig, fattiga man, för den landsplågan--snart skall det

heta, att hans limpor äro brunare af Susannas fingrar än af sirap. Huru

är det med skorporna? På landsvägen kommer jag med er till slut; ja,

dit kommer jag för din efterlåtenhet, Susanna. Jäser skorpdegen, säger

jag; man kan då akta mig värdig ett svar. Jäser den? Hvarför icke lika

gärna bland isbitarna i stadskällarn? Jag får taga till tiggarstafven

för din skull, människa. Så! Nu bränner du upp hela ugnen med knallar!

Har du ej näsa, kreatur, att känna lukten af brändt?"

På denna punkt hade herr Gyllendeg redan nått en god ställning och

började känna igen sig i sitt element, ungefär som den halfdöda fisken,

då den en stund fått förfriska sig i vatten, småningom upplifvas och

pröfvar sina krafter. Herr Gyllendeg hade, att icke lämna liknelsen,

just nu vändt ryggen upp och begynt spela med sina fenor; dock i full

simning befann han sig ännu på långt när icke.

Under allt detta fortsatte den gamla Susanna sitt arbete och gick sin

väg fram utan ringaste tecken till störing eller förtrytelse. Tvärtom

syntes hon med medvetslöst nöje förnimma sin herres och mästares

närvaro, och såsom hon ansåg sina limpor först då äga full glans och

gräddring, när de fått den sista strykningen med ägghvita och socker,

så tycktes hon äfven hålla sina gärningar ofärdiga, ända till dess de

af herr Gyllendeg lackerades med smädeord och klander. Det var väl af

detta skäl, hon icke svarade ett ord på mästarens kommentarier, hvilka

han fortsatte oafbrutet i samma riktning, men blott med stigande kraft.

"Bah", fortfor han, "här är sand i rågmjölet, så att det kan fila

fingrarna af en. Du har sutit öfver mälden, Susanna, och tiger och

säger ej till därom. Mättat har jag människor i fyratio år, men ännu

har ingen sagt, att jag gifvit honom sten att äta i stället för bröd.

Och här är os inne."--Nu höjde han näsan upp och vädrade med

kännaremin.--"Du har skjutit os här, odjur, och vill taga lifvet af dig

själf och andra. Jag törs sällan komma in i min verkstad mer; harm och

förtret möta mig, hvart jag skådar omkring mig här. Och den där smulan

hvetemjöl har du tagit in att värmas? Det blir en deg däraf att mätta

dina kattor med, men ingen annan. Jag har gått i kyrkan och bedt vår

Herre upplysa dig, ugnsskrapa; men du har ditt eget hufvud--bevare mig

Gud, här är ett os, att det ordentligt susar i mina öron. Jag ser

saffranskringlorna ligga här ännu; har ingen varit efter dem från

prästgården, Susanna? Jag kan dock aktas värdig ett svar."----

Här blef han afbruten af en gäll mässingsstämma, spelad af den gamla

vallgumman, som redan en stund obemärkt stått vid dörren och väntat att

få falla in.

"Visst har någon varit efter dem, och det är jag själf", sade hon, "men

hvem får här ett ord med? Gud bevare mig, aldrig har jag förr varit

osynlig, och icke är jag bland blinda heller. Väl har jag sett mycket i

världen, men ingenstädes ett sådant regemente, som det ni för, herr

Gyllendeg. Ni borde dock frukta Gud, och världslig höghet är ej evig."

Nu lät hon narra sig af sitt fromma sinne att draga en suck och snyfta

några gånger, hvarför herr Gyllendeg, som jämt hunnit sansa sig för

hennes närvaro, ehuru icke för hennes uppbyggliga föreställningar, fick

ordet och fortsatte efter en lätt nickning:

"Så, så, ni är här efter kringlorna, mor, och orkar allt lefva ännu i

er uselhet! Ja, ja, sorg och bekymmer räcka till, mor,--Sanna,

fördärfliga sprakved, nu släpper du ut all värma igen!--jag ville säga,

mor, att bekymmer och förargelse är, som ni ser, min dagliga kost, och

slutet på allt blir tiggarstafven."

"Häda icke, herr Gyllendeg", vidtog gumman åter, "det är ogudaktigt af

er att tala så. Har icke vår Herre gifvit er nog af denna världens

rikedom och storhet, fyllt era lårar och låtit er nära bli rådman i

staden? Hvad skulle han väl mer göra sin vingård? Men ni bär

vilddrufvor, herr Gyllendeg, jag är äldre än ni, jag, och jag kan säga,

att ni talar som en dåre."

Herr Gyllendeg, som fruktade att länge utgöra text för hennes predikan,

kanske äfven tyckte sig äga en rättvis sak, tog en kringla, vägde den i

sin hand och sade med en ton emellan förtrytelse och klagan: "Hvem

talar som en dåre? Ni vet icke, hvad en sådan kringla kostar mig själf,

mor, ni vet det icke. Tror ni, att det snögar hvetemjöl i våra dagar

eller att saffran växer bland väpplingen på min äng, den Gud må

förskona för våra plågoris."

"Tror jag det, herr Gyllendeg", inföll den gamla med ett ljud i rösten,

som tydligen röjde hennes glädje öfver det lämpeliga tillfälle hon fick

att komma fram med sin länge och mödosamt tillbakahållna nyhet, "tror

jag, att saffran växer på er äng? Jag har ej sett saffran växa på

fredade ängar, mycket mindre--men jag vet, hvad jag vet, det kommer

nogsamt fram i sinom tid, herr Gyllendeg."--Här tog hon upp ur sin

kjolsäck en snusdosa af koppar och tog sig långsamt en pris, hvarpå hon

så illparigt, som hennes svaga ögon medgåfvo, blickade på herr

Gyllendeg och fortfor: "Saffran! Tacka Gud, om det blir en usel

grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu

släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer."

"Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron.

"Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen

ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen."

"Tviskinn och brända bullor! Ni talar icke sanning, mor!" skrek herr

Gyllendeg i yttersta förbittring.

"Jag tar ingen betalning för mina ord, herr Gyllendeg, och vill ni icke

tro mig, kan ni låta bli; jag har också ingen skada lidit; hytte jag åt

pojkarna, så hytte en åt mig tillbaka, därmed är det kvitt, och Gud

välsigne barnen, de behöfva ha sin glädje, också de; det är en rik mans

äng, som går till kost."

"Sanna", ropade herr Gyllendeg nu, utan att i ifvern lämpa sina ord

till det föregående, "håll vakt om hus och gård, skrapkaka, så att du

icke bränner upp oss och hela staden på köpet, medan jag är borta,--hör

du mig, frågar jag.--Släpp icke dina kattor in i boden, säger jag, det

är en lögn, att det finns råttor där; det är dina kattor, som gnaga på

brödet där, dina kattor, sotlubba, säger jag. Hvar är mitt spanska rör?

Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!"

Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet

och vrede, ut till sin äng.

Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och

infunnit sig som åskådare. Emellan de båda i krigstillstånd varande

regementena hade den gemensamma vådan tillvägabragt ett stillestånd,

och gardister och jägare, blandade fredligt med hvarandra, omgåfvo i

stojande oro den fallna.

Den lilla trumslagaren stod midt i skocken. Hans eljest öppna och

renskrifna anlete var nu på ett bedröfligt sätt öfverkorsadt med streck

och rynkor. Ett ögonblick höll han sin döda fånge i hornen, skakade och

drog af alla krafter, ett annat tog han sin trumpinne, vände grofva

ändan till och slog. Vid allt detta grät han och trätte i växling,

antingen han misströstade vid ett felslaget försök eller med harm och

hopp grep till ett nytt.

Så stodo sakerna på ängen, och i denna sysselsättning var vår lilla

kund stadd, då en växande hviskning: "Herr Gyllendeg, herr Gyllendeg!"

slog hans öra med skräck och förkunnade ankomsten af den, som minst af

alla människor var efterlängtad vid detta tillfälle.

Och herr Gyllendeg stod framför den bestörta skaran, svettig, flämtande

och nästan mållös af vrede. Genom en instinktlik rådighet, i hopp att

kunna dölja hela affären med fårahjorden, hade gossarna, i samma

ögonblick herr Gyllendeg kom öfver dem, slutit en ogenomskådlig krets

kring trumslagaren och stodo nu beredda att med all möjlig ångerfullhet

och ödmjukhet i sin min kapitulationsvis lura sig till fredligt aftåg,

sen de först skaffat trumslagaren tid att gömma den döda. Till

jägarenes ära vare det sagdt, att sköldborgen nästan ensamt slöts af

dem; gardisterna, såsom mindre delaktige i mordet och vådan, hade

retirerat åt skilda håll, och endast några få af dem dröjde kvar i

grannskapet. Det var också mot den täta massan af de små jägarena herr

Gyllendeg riktade sitt anfall.

På de första utfallen, då herr Gyllendeg ändteligen kom till ord,

svarade de beklämda bytingarna blott med att taga af sig mössorna, en

höflighetsbetygelse, som väl aldrig utfallit, om ej nöden varit

ytterlig och stor. Först då, när man märkte, att ett längre tigande

nödvändigt skulle egga mer än lugna herr Gyllendeg, skred man till ord,

hvarvid en af gossarna någorlunda frimodigt förklarade, att han och

hans kamrater sett pastorns stora hund gå lös vid tullen och därför

skyndat att hjälpa herr Gyllendegs får; dock ville de snart förfoga sig

bort igen.

Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst.

"Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring

ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen

mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I

skolen bli möra som knäckebröd."

"Blif icke ond på oss, herr Gyllendeg", svarade gossarnas ordförande,

"vi skola nog hjälpa att söka dem. De sluppo ut genom grinden på

landsvägen."

"Så laga er efter dem, odjur!" ropade, gubben och lyfte sin käpp.

"Vi skola gå, vi skola gå, blott herr Gyllendeg går först", sade i

förskräckelsen gossarna, som ej vågade bryta kretsen inför hans ögon.

"Tviskinn och brända bullor, skall jag bli bortvisad från min egen äng

af sådana yrfän", skrek gubben och bröt med sitt spanska rör, lyftadt

till hugg, in på kretsen, hvars ledamöter i ögonblicket skingrade sig

såsom agnar för en storm.

Men herr Gyllendeg hade i sin ifver tagit för sträng fart och hade

kunnat bryta armar och ben af sig, ty det lyckades honom ej bättre, än

att han snafvade öfver trumslagare och gumse på en gång och föll som en

gran i skogen med dån till marken. Fruktlöst var den lilla

trumslagarens försök att hinna reda sig ut undan massorna af den

fallnes ben, under hvilka han olyckligtvis blef liggande. Herr

Gyllendeg kände icke förr förmåga att röra sina lemmar, än han brukade

dem med en drunknandes ifver att gripa alla de föremål, han kunde nå.

Sålunda blefvo vår lilla kund och hans olyckliga motståndare nästan på

en gång fattade af hans järnhänder, och i detsamma jämkade sig herr

Gyllendeg upp för att börja sin dom. Med fåret i hans högra hand var

ingen fara; så mycket värre till var den arma gossen i hans vänstra.

Och uppriktigt sagdt, herr Gyllendeg såg förfärlig ut, medtagen af sitt

fall, skakad af det oväntade skådespel, som nu stod för hans öga, och

brinnande af begär att straffa den våldsverkare, han höll gripen och

hvilken han föreställde sig varit skamlös nog, så liten han var, att

nästan under hans ögon ligga och slakta hans bästa gumse.

Vår lilla trumslagare syntes ohjälpligt förlorad, utan utväg i att fly

och föga mer än hälften så lång som det spanska rör, hvarmed han

hotades. En allmän och innerlig oro rådde på hela ängen. Skulle den

lilla kamraten lämnas åt sitt öde och öfverges i nödens stund? Eller i

annat fall huru ge honom bistånd?--Handkraft förmådde intet, list, hvar

skulle den hittas så hastigt?----Det första slaget föll redan.

Bland gossarna fanns en yngling af det slags människor, naturen stundom

framkallar för att liksom i en sammanfattning visa alla de krafter

förenade, hvilka den eljest låter leka spridda hos en mängd individer;

en yngling, som nästan buren på händerna af sina kamrater lät dem i sig

som i en spegel skåda alla de känslor, passioner, åsikter, som hos dem

voro i rörelse. Glad som en dag, ungdomlig, djärf, elak, stundom vek

och öppen, stundom obeveklig och slug, den främsta i faran och trogen i

alla skiften, var han ett ideal för gossarna och ärnad att vara det för

andra samfund i lifvet än deras. Denne yngling, som vi vilja kalla

generalen, emedan han vid exercisen innehade denna rang, vågade

försöket att rädda den olyckliga trumslagaren.

Djupt rodnande af harm och ängslan, då han såg det första slaget drabba

den lilla kamraten, sprang han fram mot herr Gyllendeg med samma

rådighet, hvarmed fågeln, då den ser sina ungar i fara, flaxar för

jägarens fötter och vill leda honom från dem. Redan innan det andra

slaget hann måttas, var följande samtal å bane:

"Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning,

då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!"

"Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr

Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.

"Hvarför skall ni tacka honom?" fortfor i ögonblicket befriaren, ser ni

då icke, herr Gyllendeg, hvem som ligger där?"--härvid pekade han med

allvarlig min på den döda gumsen.

"Jag arme, fattige man", utbrast herr Gyllendeg, som ovillkorligt fäste

sin blick på det utvista föremålet, "där ligger nu det sköna kreaturet,

ovärdigt handteradt och medfaret af dessa vilddjur."

"Ömka honom icke, herr Gyllendeg", fortfor den andre och försökte att

genom chock på chock förvirra sin fiende, "ömka honom icke, det är den

största röfvare och tjuf, som funnits på hela orten."

"Förtviflade skälm! När har han stulit, och när har han röfvat?" skrek

herr Gyllendeg och höjde redan sin käpp mot generalen, nära att glömma

trumslagaren.

"Det var detta, som väntats. Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren

och trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares

käpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända

bullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står

här och gör ingenting."

Längre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning. I fullt raseri

måttande ett förfeladt hugg mot den fria och lediga fienden, släppte

han den, som han redan hade fast; och vår lilla trumslagare, som i

ögonblicket visste begagna sig af denna frihet, rände af åt sidan som

en raket och hann till och med taga upp sin trumma i loppet.

Inom några minuter stod herr Gyllendeg ensam, andtruten och öfverfull

af förargelse på sin äng.