EUBULOS (allena).
De gå, men svag och vacklande är gossens gång,
Min unge, dyre konungs. Alltför våldsam var
Helt visst hans kamp för räddning mot den starkaste
Bland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn
Hans moders trogna omsorg kunna återge
Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick
Förmådde vreden färga nyss hans bleka kind;
Hur var han då ej härlig? O, den älskade!
Skall han väl synas sådan än en gång, när snart
De våra samlas; skall hans återvunna kraft
Ge mod åt deras? Skoningslöst förlorad är
Han annars, han och alla vi, hans trogna här.
Men hvad? En väpnad skara nalkas skyndande,
Om vänlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se,
Jag skönjer Rhaistes bland dem. Ve, nu återstår
För oss ej räddning mera. Oss? Hvem aktar oss?
Må vi förgås! Men dig, min unge konung, dig
Skall samma öde drabba!