DE FÖRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Jag förnimmer ljud
Af mänskoröster. Sakta, har man märkt oss ren?
LEDSVENNEN.
Ja, drottning.
TEKMESSA.
Gosse, stanna! Finnas många där?
LEDSVENNEN.
Eubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej.
TEKMESSA.
Se efter än, gif akt på allt! Eurysakes,
Din blick är mera öfvad, spana du, hvad märks?
EURYSAKES.
Två män allenast varsnar jag, den ena ung,
Af ålder böjd den andra, båda torftiga
Och vapenlösa båda.
TEKMESSA.
Ingen fara då,
Låt oss gå närmre! Hör man, om jag talar ren?
EUBULOS.
Välkommen åter, drottning, från ditt ädla värf
Att räcka hjälp och bistånd. Om jag anar rätt,
Är denne främlings räddning nu din glada lön.
TEKMESSA.
Eubulos se, betrakta honom, märker du
En likhet ej?
EUBULOS.
En likhet, drottning, säg med hvem?
TEKMESSA.
Du frågar! O, när fordom detta ögonpar
Än ägde synens gåfva, var min högsta fröjd
Att se på denna likhet.
EUBULOS.
Såg du ynglingen
Förut i tiden?
TEKMESSA.
Från den stund, han dagen såg.
EUBULOS.
Du väcker min förundran. Af den dräkt, han bär,
Kan jag ej sluta annat, än att född han blef
För torftigt lottad för att bli bemärkt af dig.
TEKMESSA.
Se på hans anlet, gamle, liknar detta ej
Ett anlet, som du skådat förr i bättre dar
Och aldrig sen förgätit?
EUBULOS.
Dessa anletsdrag,
De röja blott en längre tids försakelser,
Än denne unge främling tyckes räkna år.
De varit sköna. Nöd, knappt öfverstånden nöd
Tycks härjat dem.
TEKMESSA.
Min arma, arma gosse, ja!
EUBULOS.
Kanhända, om ej denna dödens blekhet låg
Uppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind
Bar färg af lif, om ögat ägde eld och glans,
Såg jag----
TEKMESSA.
Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad?
EUBULOS.
Såg jag--dock nej, hvem ser väl det omöjliga?
TEKMESSA.
Säg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är.
EUBULOS.
Såg jag en likhet, oförklarlig, underbar,
Hos denne med min forne----nej, för ärorikt,
För stort, för vördnadsbjudande är detta namn,
Jag vågar ej det nämna till jämförelse.
TEKMESSA.
Säg ut, säg, att han liknar Ajas, säg det fritt!
EUBULOS.
Nåväl, han liknar Ajas, nekas kan det ej,
Men som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag.
TEKMESSA.
Dag kan väl bli af denna morgon ock en gång;
Så gläds i hoppet, se, din konungs son står här!
EUBULOS.
Omöjligt, ädla drottning, du är vilseförd.
Lägg icke till ditt olycksmått, nog stort förut,
Den bittra rågan af en falsk, förrädisk fröjd.
EURYSAKES.
Du vågar tvifla, fast min moders ord du hört.
TEKMESSA.
Skall jag ej känna rösten af mitt eget barn?
Mitt öra hör ju stämman, fast min blick är skum.
EUBULOS.
Omöjligt! Röst kan likna lätt en annan röst,
Som anlet anlet.
EURYSAKES.
Snart förgår mitt tålamod.
TEKMESSA.
Jag kände genast honom, och han kände mig
Från första stund. Mot tusen tungors vittnesmål
Bestode våra hjärtans intyg, mitt och hans.
EUBULOS.
Säg, har man sändt dig, yngling, att bedraga oss?
EURYSAKES.
Bedraga?
TEKMESSA.
Gamle, hvilken gud förblindar dig?
HYLLOS.
Hur kan du tveka längre, fader, allt är klart!
EUBULOS.
Förunderligt! Men död, död är Eurysakes,
Och grafven, drottning, återger ej lefvande,
Blott skuggor, och en skugga är dock denne ej.
EURYSAKES.
Har nu din oförskämda mund fått orda nog,
Och har jag nog fördragit? Är jag talgill nu?
Så hör då, fräcke tviflare, förtrampade,
Ledbrutne mask, vanbörding, skamförgätne slaf,
Hundöga!
TEKMESSA.
Milde gudar! Gosse, hejda dig!
EUBULOS.
O drottning, drottning, stilla, nämn ett ord ej mer!
EURYSAKES.
Misstrogne, slöe mänskobild, förstockade,
Stenhårda panna, ägde jag ett svärd i hand,
Jag klöf dig för att visa dig Eurysakes.
TEKMESSA.
Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst,
Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste
Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du.
EUBULOS.
Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på!
Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser
Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än
Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd;
Håll på!
EURYSAKES.
Du man, vansinnig är du, ömkansvärd
Långt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds.
EUBULOS.
Jag faller, unge furste, ned för dina knän
Och kysser dessa fötter, som dig burit hit.
Ja, du är son af Ajas, sådan var ock han,
Så såg han ut, när vreden färgade hans hy
Och under åskmörk panna blicken ljungade.
Just sådan stod han i min åsyn mången gång.
Min härskare, min konungs son, nu konung själf,
Min ädle konung, saknad, efterlängtad, sörjd
I långa år, välkommen gudahägnad nu!
TEKMESSA.
Du tviflar då ej längre?
EUBULOS.
Tvifla! O, när nyss
Han kom, halfslocknad, härjad, blek, hvem undrar väl,
Att jag i honom icke kände Ajas straxt?
Nu har han lifvats, lågat såsom hjälten förr,
Nu har min ungdoms konung jag i honom sett.
TEKMESSA.
Ack, häftig, snaruppbrusande, lättretad var
Hans store fader äfven, däraf kom hans fall.
Jag ber till Zeus, allhärskarn, till Athene ock,
Hans myndigborna dotter, att de måtte ge,
Hvad Ajas blef förmenadt, åt hans arma son:
Lugn håg och tålsam vishet, gudars bästa skänk.
O gosse, återgifven nyss åt denna famn
Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös,
Som när den dig emottog i din födslostund,
Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande
För mänskors ögon, stilla i din moders hägn,
Att hon ej snart för alltid mister dig igen.
HYLLOS.
Nej, drottning, nu skall handlas.
TEKMESSA.
Äfven du?
EUBULOS.
Och jag.
Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt;
Så skyndom!
EURYSAKES.
Vapen, vapen!
EUBULOS.
Hyllos, ila du
Kring Salamis från trakt till trakt, från hem till hem,
Och kalla våra vänner. Säg, att Ajas' son,
Den saknade, den väntade, är här, att här
De skola samlas alla till sin konungs värn.
Fort, gosse!
HYLLOS.
Nu skall ingen kylig tvekan mer
Förlama deras armar, nu skall våld bli stäckt
Med våld. Jag skyndar.
TEKMESSA.
Stanna, dröj! Ack, vårt fördärf
Bereds af detta öfvermod.
EUBULOS.
För sent. Han hör
Ej mer din varning.
TEKMESSA.
Olycksfödde gubbe, säg,
Hvi eggade du ynglingen till detta dåd?
Vår ofärd är för handen. O Eurysakes,
Kom i din moders armar, låt mig famna dig
Ännu en gång, den sista. Innan denna dag
Har nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll,
En kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag;
Ty hvem skall oss beskydda?
EURYSAKES.
Svärd, hvar får jag ett?
Min vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd
I denna högra!
EUBULOS.
Ja, ja, Ajas lefver än,
Den stolte Telamoniern lyfter högt ännu
Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.
Lycksalig du bland mödrar, drottning, du, som födt
Åt detta land, din ädle makes fosterland,
En räddare.
TEKMESSA.
O, säg en räddning sökande,
Så nämns det rätta ordet.
EURYSAKES.
Finns en fattigdom
Mer tung än min? Den ringaste bland varelser
Har medel dock till sitt försvar, en tand, en klo,
En gadd, om aldrig mera; jag är vapenlös.
Jag, född till konung, har till värn blott denna hand,
Min tomma hand.
EUBULOS.
Hell, furste, slå all ängslan bort!
Var rik, var trygg, var väpnad, tag ditt kungaarf!
Här göms det.
EURYSAKES.
Hvad, i grafven?
EUBULOS.
Ja, i denna graf.
Här finns din store faders mig förtrodda lån;
Tag du det nu!
EURYSAKES.
Hvad hör jag? När du hoppar ned
På fläderkvistar, ljuder det som vapenklang.
EUBULOS.
Se här!
EURYSAKES.
En sköld!
EUBULOS.
Här!
EURYSAKES.
Pansar!
EUBULOS.
Här!
EURYSAKES.
En hjälm, ett svärd!
O, att jag ägde pärlor, diamanter, guld,
Mer än i hjälm och harnesk rymdes; rikare
Än någon konung blef du, gamle, trogne man,
Med detta allt till lösen för den skatt, du spart.
Nu skynda upp tillbaka, öka din förtjänst,
Kom, hjälp mig lägga detta harnesk an också!
Se, hjälmen bär jag redan.
EUBULOS.
Härligt pryder den.
EURYSAKES.
Fäst noga alla spännen.
EUBULOS.
Detta pansar är,
Som om för dig det vore smidt, så passar det.
Hur lik du är din fader nu i denna stund!
Mitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd.
TEKMESSA.
Hvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son?
EURYSAKES.
Märk, moder, märk, jag sluter dig i järn och stål,
När jublande jag famnar dig i denna stund.
TEKMESSA.
O famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar
På Xanthos stränder! Gosse, tryck mig hårdare
Emot din hårda barm ännu! Så var jag van
Att famnas af din fader förr, när segersäll
Han kom från sina strider. O, hur mjukt det känns,
Ett pansar, när där inom göms ett älskadt bröst!
EUBULOS.
Blir skruden tung, o konung? Du är yngre, du,
Än Ajas, när han bar den, och din styrka är
Ännu ej återkommen.
TEKMESSA.
Ack, din kind är sval,
Min älskling, stel och kylig är din hand också,
Af hafvets köld förlamad.
EURYSAKES.
Snart, o moder, snart
Skall glädjen ge mig krafter åter.
TEKMESSA.
Kom dock nu,
Kom, följ mig till min boning, att min trogna vård
Får ägnas dig, att denna hand får tvätta bort
Från dina lemmar saltet, som förstenar dem.
Kom, älskling!
EUBULOS.
Följ din moder, hennes råd är godt.
Vid sådan vård skall domningen försvinna snart:
Och af en gud fördubblad makt du återfå.
EURYSAKES.
Skall jag gå bort och lämna dig i våda här?
Behöfs mitt skydd ej, gamle?
EUBULOS.
Konung, tveka ej!
Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös.
EURYSAKES.
Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss
Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det.
Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer
Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför.
(De gå.)