DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
LEDSVENNEN.
Böj åt detta håll
Ditt steg, o drottning, här är stället.
TEKMESSA.
Hör mig här
Leontes, om mitt hälsningsord jag talar ut?
LEONTES.
Han står framför dig.
TEKMESSA.
Hell dig, unge furste, då!
Hvar är den hjälpbehöfvande?
LEONTES.
Hur ädel, hur
Försakande du kommer, själf ett rof för kval,
Att andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du
Den största konst i lifvet, att till läkedom
För andras sår förvandla eget lidande,
Den blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger?
TEKMESSA.
Nämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu
Mot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott;
Det tynger föga, min Eurysakes är död.
LEONTES.
Så går ett rykte, obekräftad är likväl
Ännu dess sägen. Men försök att tala själf
Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet
Kanhända mer än ryktet.
TEKMESSA.
O, hvar är han, hvar?
LEONTES.
Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej
Skall höra, om han ropas.
TEKMESSA.
Främling, främling, kom!
DEN SKEPPSBRUTNE.
Min moder.
TEKMESSA.
Röst!
EURYSAKES.
Ja, det är du!
TEKMESSA.
Eurysakes!
EURYSAKES.
Du lefver än!
TEKMESSA.
Ditt hjärta klappar än, o barn!
Jag känner fläkten af din varma andedräkt
Kring mina kinder.
LEONTES.
Det är han. Förundransvärdt
Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu,
Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt.
TEKMESSA.
O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!
EURYSAKES.
Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr;
Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.
TEKMESSA.
Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.
EURYSAKES.
O fasa, moder, du är blind, hur blef du så?
TEKMESSA.
Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.
EURYSAKES.
Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej
Din sötma njuta, då jag når din verklighet!
Gläds, moder, våra sorger skola falla snart
Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu
Är stunden min, och min är vedergällningen.
TEKMESSA.
Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig
I detta läge.
EURYSAKES.
Läge? Är jag icke kung
Och har framför mig mina fäders land, det land,
De styrt förut och jag skall styra efter dem?
Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?
TEKMESSA (till Leontes).
Jag sträcker mina bänder ut bönfallande
Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till
För orden af hans barnsligt öppna öfvermod!
Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han.
Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam
Gick han sin bana, tills den slöts med undergång.
Men du, var du mot sonen ädelmodig mer,
Än Hellas drottar voro mot hans fader förr.
Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli
Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans,
Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö,
Att äga här för mig, för sig, för andra ej
Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss.
LEONTES.
Han är min konung; tryggare betror han ej
Sitt lif i dina händer än i mina nu,
Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens.
En helig, oafvislig plikt befaller mig
Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock
Att skydda honom, vända hvarje våda af,
Som kunde hota honom från ett annat håll.
Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den,
Mitt offer blir på Dikes helga altar nu.
Men hvad jag ägt och äger och förlora kan,
Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud?
Och därför, son af Ajas, fast din undergång
Min enda räddning vore, vill jag varnande
Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf.
Så vet, du äger fiender på denna ö
Långt flere, mera mäktige, förslagnare
Än de, som kunna blifva dina vänner här.
Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem
I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har
Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej.
Slut därför dina läppar till, att ej ett ord
Må obevakadt öfver deras stängsel fly
Och dig förråda. Visa dig, som nu du är,
Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande,
Och följ din blinda moder till dess boning tyst.
Kanhända gryr en bättre tid, förbida den.
Du är en yngling, ålderdomen böjer den,
Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott,
Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart;
Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall
Med dig om sceptern strida.
EURYSAKES.
Moder, denne man,
Som talar så, är han en ovän eller vän?
TEKMESSA.
En ovän ger den varning ej, som denne ger.
Lär känna honom. Fastän son till den, som nu
Din faders spira höjer öfver Salamis,
Vill han din ofärd icke, vill han skydda dig.
Dock är du den, som fordrar af hans fader nu
Hans kungamakt, af honom själf hans framtids glans.
Ej äger han i denna stund en fiende
Mer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig,
Dig vill han rädda, aktande hvad rättvist är
För gudar och för mänskor mer än eget väl.
Så följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande
Nu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här,
Ej kunde jag, din moder, dig ett bättre ge.
Kom, kom!
EURYSAKES.
O gudar, lefver på er vida jord
Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt,
Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får
Och ej med öppen panna gå sin öppna ban?
Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark
För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott
Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd.
Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål
Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag
Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag
Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik.
För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss
Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall.
Dock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått
Hjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där
Skall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös,
I tiggartrasor döljande min kungabörd!
Må vara, jag vill bära allt, fördraga allt.
Jag har mitt värf att fylla, lefva måste jag.
Kom, moder!
TEKMESSA.
Gosse, för oss åter till mitt hem
Och akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej
Din barnatunga yppar, hvad du här har sett!