LEONTES. DEN SKEPPSBRUTNE (uppvaknande).
DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad, vänta, håll!
LEONTES.
Han vaknar, det är Hellas språk.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ursinnige, dröj, dröj ett ögonblick!
LEONTES.
En dröm
Tycks gyckla för hans sinnen.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Man, jag säger dig,
Håll fast vid klippan.
LEONTES.
Till en olycksbroder visst
Han ropar detta.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Moder, moder, moder, o!
LEONTES.
Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon
Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott?
Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt!
O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än
Ej hårdnat på hans tunga.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jag skall rädda dig,
Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare!
Ve!
LEONTES.
Fruktansvärdt han kämpar i sitt innersta,
Fast armen, vissnad, vägrar vreden tjänst. Jag vill
Tilltala honom. Yngling, faran är förbi,
Blott hvila, du är räddad.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Gudar! Står hon ej
På klippan ensam, värnlös. Hör du ropet, hör:
Förbarmande!
LEONTES.
Hvem ropar, hvem är värnlös, säg?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer
Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt,
Då han den sparar nu i detta ögonblick.
LEONTES.
Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se.
Af hvilka fasansfulla inre syner väcks
Ett raseri som detta?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Krossa, krossa mig,
Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt.
Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.
LEONTES.
Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste
Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du konung, du, så prisad bland de dödliga
Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång
Dig drabba?
LEONTES.
Fasa griper mig; är det mot Zeus
Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du hälsas folkens öfverdrott, du lydes blindt
Af fega skaror, lömska som du själf. För dig,
För dig alltså har Hellas blödt, föraktlige.
LEONTES.
Hvem menar han, mot hvilken mänska eller gud
Framljungar han sin vrede?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Bofvar, lösen mig!
Ej blef jag född att bära slafvars bojor, jag,
En konungs son.
LEONTES.
Förnuftets fackla, märker jag,
Har böljan släckt hos honom, lifvets flämtar blott.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ett segel syns, tyst, tyst, det nalkas oss, det far
Ditåt, dit, där hon öfvergafs. Nu, nu, o röst,
Igenomträng med åskans stämma rymderna:
Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!
LEONTES.
Hvad? Samma ord jag hörde af den blinda nyss.
Från hvilka läppar, yngling, har du fångat dem?
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus!
Hvem är du?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ha, du är allena, sviker mig
Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare?
Jag ser blott dig.
LEONTES.
Då ser du rätt och gäckas ej.
DEN SKEPPSBRUTNE. (resande sig upp).
Så dö!
LEONTES.
För dig? Vansinnige, är det den tack,
Du för ditt lif betalar åt din räddare?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm,
Hvart har din styrka vikit?
LEONTES.
Straffa ville jag
Dig, otacksamme, trodde jag ej, att en gud
Din handling vållat, sen din tankes ljus han släckt.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Är du en annan, ej af dessa bofvar en?
Mitt öga klarnar, minnets fackla tänder sig.
Säg, stred jag ej med hafvets vilda vågor nyss?
Hvar finnas de, som delte samma öde då?
Jag märker ingen.
LEONTES.
Böljans skoningslösa svalg
Har slukat alla.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Alla, alla säger du?
LEONTES.
Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång
Det ljufva ordet: alla.
LEONTES.
Hvilken hjärtlöshet!
Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
Nu gläder dagens återsedda ljus min syn,
Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone
För några stunder värde, tills jag mättat mig
Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd.
LEONTES.
Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande
Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut
Ett öppet ord, hvem är du?
DEN SKEPPSBRUTNE.
En, som frågar dig
Med en skeppsbruten främlings helga rättighet,
På hvilken strand han funnit räddning.
LEONTES.
Vida kring
Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu.
Du skådar här det mångberömda Salamis.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jord, dyre jord!
LEONTES.
Han faller på sitt anlet ned
Och för de bleka läpparna mot markens stoft
Till kyssar, mera varma än en älskares.
Och hvarje gång, han lyfter upp sitt hufvud, ser
Jag nya tårar strömma utför kinderna.
Hvad skall jag tänka?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Jord, o mina fäders jord,
Mitt land, mitt hemland, Telamons och Ajas' land!
Ser dig mitt öga, rör dig mina läppar nu?
LEONTES.
Allt mer och mer förvåna mig hans ord.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du mål
För mina tankars långa längtan, hamn, dit jag
Beständigt hoppets segel styrt, min sällhets hem,
Där ensamt jag den finna kunde; ö, hvars namn
Samtidigt med min faders, med min moders namn
Min tunga nämna lärde! Jag har hunnit dig;
Jag ser, jag rör din helga jord, jag breder ut
Min famn, en famn, som tar dig i besittning nu;
Ty min du är, och ingen skall oss skilja mer.
LEONTES.
O, styr förnuft, styr raseri hans tunga nu?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Du är en son af detta land, du, yngling, ock,
Så böj ditt knä och prisa höga gudars nåd,
Som fört dig hit, som korat dig till räddare
Af detta lif och låtit dig, bland alla främst,
Din kung välkomna i hans återvunna land.
LEONTES.
Har möjligheten vidgat ut sitt rikes gräns
Och tagit väldet bort af det omöjliga,
Att hvad som förr ej kunde ske, kan hända nu?
Har Hades mist sin spira, få hans skuggor stå
I ljuset opp och kläda sig i kött och blod
Och lefva efter döden bland de lefvande?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Förstod du mina ord ej, då så dyster du
Försjunker i begrundning blott och ej en skymt
Af glädje röjer, fast din kung du återfått?
LEONTES (för sig).
Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju.
Hans egna ord, då omedveten af sig själf
I drömmen han sin moder såg på klippan stå,
Hjälplöst förlåten, elden af hans raseri,
Hans rop till seglarn, allt är sammanträffande
Med hvad Tekmessa nämnde om sitt öde nyss.
Och dock omöjligt! Skördad är Eurysakes,
Och döden lämnar ej sitt rof. Hvad, om mitt svärd
På en gång söfde oron, öppet straffande
Bedragarn, som vår härskare sig nämna djärfs?
(Högt.)
Du är då detta landets konung, säger du,
Hvad är ditt namn?
DEN SKEPPSBRUTNE.
En främling eller slaf blott här
I detta land du måste vara, efter du
Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son.
LEONTES.
Att du är denne, hvarmed vill du styrka det?
DEN SKEPPSBRUTNE.
Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej
Att på den borne härskarns panna trycka in
Sitt härskareinsegel.
LEONTES.
Pannans vittnesbörd
Kan jäfvas dock; om så ej vore, visste du
I denna stund, att äfven jag är kungason.
Då är du, hvad jag trodde nyss, en främling här.
Och om du talar sanning, om så ädelt blod
I dina ådror flyter, hell oss båda då!
Den unga örnen, född på klippans spets, förstår
Det sinnelag, som styr hans likes djärfva flykt.
Så skola vi hvarandras syften fatta, du
Mitt bistånd bli, jag ditt. Välan, till verket straxt!
Min dräkt har våg och mänskor plundrat, vapenlös
Står här jag på mitt rikes strand. Så bör jag ej
För Salamis mig visa. Upp då, skynda fort
Till fursteborgen, Ajas' forna boning; säg
Åt den, som hans palats och skatter har i vård,
Att han en vapenskrud mig sänder, väljer den,
Som högst i värde smyckade min fader förr.
Må ock slafvinnor komma, som mig två och mig
Med oljor smörja, att min kropp, som stelnar nu
Af hafvets salt, får åter kraft och rörlighet.
Sen skall till folkförsamlingen du följa mig
Och se, om jag i ord blott eller verklighet
Är konung här och Telamoniern Ajas' son.
Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett
En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej
Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned
På deras kinder, då har falskt min moder nämnt
Min faders namn, då lyftes jag till löje blott
Af salaminska hären förr på sköldarna.
LEONTES.
Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge
Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock
Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof
Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort!
Hon kommer där, den blinda.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Öfverväger du,
Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad,
Då har du lärt att handla blott för lofvad lön,
Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.
LEONTES.
Var lugn och vänta endast några stunder än;
Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått
Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande!
Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig
Bakom en mur af denna pinies täta barr
Och så min blick från henne stänga, att den bild,
Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må
Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall
Jag nånsin se din verklighet på jorden mer,
Som nu jag sett din skugga?