(Landskap högre upp på ön. Utsikt mot lundar och odlade fält.
Närmast på ena sidan en stel, i rännor splittrad klippvägg. Längre
bort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom löfdungarna. Åt
samma håll strimmor af hafvet.)
FÖRSTA SCENEN.
EUBULOS. HYLLOS.
EUBULOS.
Än några tag med spaden, gosse! Djupare
Skall grafven bli, så djup, att den lik Hades' natt
Sen gömmer och ej återger, hvad den har fått.
HYLLOS.
För hvilken älskad aska, fader, gräfves den?
Snart räknade de äro, dina kära här,
Och dessa få, de lefva ju och andas än.
EUBULOS.
De lefva, om att andas är att lefva, barn!
HYLLOS.
Hvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif?
EUBULOS.
När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort
Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar,
När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol
Gått ned med själfva hoppet om en morgondag,
Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej.
HYLLOS.
O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man?
EUBULOS.
Han finns: den olycksfödde, som din fader är.
HYLLOS.
Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?
EUBULOS.
Jag äger intet. Se i mig en musslas skal,
Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf.
HYLLOS.
Ej kan jag fatta dina gåtolika ord.
Svep ej i töckenbilder så din mening in,
Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta,
Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust,
Dess hopp, dess tröst har slocknat?
EUBULOS.
O, hvad var mitt lif,
Mitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt?
Hvad var min tanke under dagens värf, min dröm,
När vallmokransad natten kom och slöt min blick?
Minns du det ej, såg, hörde du det ej?
HYLLOS.
Det var,
Att Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt,
Eurysakes än hälsas såsom konung här.
EUBULOS.
Det är förbi, Eurysakes är död, är död.
HYLLOS.
Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil,
Säg, eller såsom fiende för mänskohand?
EUBULOS.
Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn
De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud.
HYLLOS.
Så böj dig under höge gudars skickelse
Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,
Ifall han obegrafven glöms i fjärran land.
Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.
EUBULOS.
Så kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl
Så ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord
Från dina varma läppar, mer än om det ren
I lustrer frusit under hvitnad hjässas snö.
Ve, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig
Grott upp att skåda Salamis, som nu det syns.
Ack, arma vinterplantor i ert fosterland!
På er har ej dess blida sommar stråla fått;
Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer.
Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott
Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld.
Hvad ljufvast finns för gudar och för människor,
Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag,
Gemensam lust och vilja, sådant har ej du,
Ej de med dig jämnåriga fått skåda här,
Blott vi, vi gamle.
HYLLOS.
Underbara ord af dig!
Du svärmar, fader!
EUBULOS.
Svärmar! Nej, jag visar blott
En senväckt fjäril naken höst och säger: Här,
Här glödde sommarns fägring.
HYLLOS.
Kan jag sluta ren?
Är grafven djup tillräckligt?
EUBULOS.
Mer än nog för allt,
Hvad Salamis har kvar af flyktad härlighet.
HYLLOS.
Kan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård
Har kunnat väcka främlingen ur dödens sömn?
EUBULOS.
Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik.
HYLLOS.
O fader, om för Ajas' son du tillredt den,
Blir en osynlig skugga blott dess rikedom.
EUBULOS.
Du skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn,
Sin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd
I svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned,
Gå, tag din bila! Ser du fläderbusken där
Vid hällens rand? Den måste rödjas bort.
HYLLOS.
Hvarför?
Hvart syftar du med denna ödeläggelse?
Den busken har fått frodas sen min barndom där.
EUBULOS.
Jag vill ej se en annan förekomma mig.
Men skynda, medan utan vittnen allt kan ske.
(Hyllos går.)