BUDBÄRAREN.
Konung, väl att jag
Dig finner här, sen länge fåfängt jag dig sökt.
LEIOKRITOS.
I hvilken afsikt?
BUDBÄRAREN.
För att skyndsamt kalla dig
Tillbaka till din boning.
LEIOKRITOS.
Skyndsamt, säger du;
Hvad är, som fordrar skyndsamhet?
BUDBÄRAREN.
Din välfärd.
LEIOKRITOS.
Min?
Den är betryggad.
BUDBÄRAREN.
Härskare, en skara folk
Sig skockat kring palatset. Flere strömma till
Hvart ögonblick. Ett sorl förspörjs, att Ajas ätt
Har slocknat med Eurysakes. Man fordrar djärft
Att höra mer, i hvilket land och genom hvem
Han fallit, Ajas ättling. Tvenne flockar stå
Fientligt mot hvarandra: Rhaistes ropar högst
På ena sidan, på den andra höjer sig
Ej någon enskild stämma öfver mängdens skrål.
Men dig, dig nämna alla, dig man kallar på,
Af dig begär förklaring en, den andra stöd;
Och därför skynda! Stenar flugit ren, och snart
Kanhända dragas svärden.
LEONTES.
Fader, stanna här!
Jag går, mitt svärd skall hastigt stilla oron, skall
Till saktmod återföra denna upprorstropp.
LEIOKRITOS.
Nej, dröj, jag går, det anstår mig att tygla själf
Mitt folk. Ditt svärd kan hvila. Opålitligt är
Det lugn, som svärdet tvingar fram, är lugnet likt
Kring gudens blixt, det följes af fördubbladt dån.
LEONTES.
Med hvilket medel ärnar då du tygla dem,
De pliktförgätne?
LEIOKRITOS.
Lämna denna sorg åt mig.
LEONTES.
Kom, låt oss vandra båda.
LEIOKRITOS.
Nej, jag går allen.
Jag känner dig, du skall i vrede brusa opp,
Där lugn behöfves, mildhet säkrast seger ger.
LEONTES.
Förundransvärda olikhet! Förhållanden,
Dem jag vill skona, trampar du med hårdhet ner
Och ser fördragsamt brott, dem jag bestraffa vill.
Hvem ger den blinda hopen rätt att kalla dig
Till svars för Ajas-sonens död? Alltnog, han dött,
Och du är konung.
LEIOKRITOS.
Därför kan jag vara mild.
Farväl!
LEONTES.
Du går allena. Fader, får jag ej
Ditt bistånd vara, om i upprorsyran du
Min hjälp behöfde?
LEIOKRITOS.
Ingen droppe af din blod
Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl!
(Går.)