DE FÖRRE, utom RHAISTES.
TEKMESSA.
Han tycktes gå.
LEONTES.
Han gått.
TEKMESSA.
Hur skall jag tacka dig,
Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft
För i mitt minne åter min Eurysakes?
Har du också en moder att ge glädje åt,
En bättre lottad än den olycksburna här,
Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?
LEONTES.
Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?
TEKMESSA.
Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?
LEONTES.
Så säg mig då och tala utan fruktan: finns
I lifvets eller dödens land Eurysakes?
TEKMESSA.
Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud
Emellan Ajas och Odysseus känner du,
Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste
Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.
Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg
Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd
Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej
Ett ord af knot utöfver mina läppar kom.
Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd
Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,
Då på sin fallna oväns son, på hans gemål
Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.
Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,
Som stått den store Ajas närmre, därför blott
För härens öfverdrottar; och kanhända låg
I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.
Ty glömd var ej den salaminska hjälten än
Af dessa skaror, som hans alla segrar sett,
Och sakta växte härens knot mot kungarna,
Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.
En dag från stranden kom jag med Eurysakes,
Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade
Tillbaka nu från dagens strider segerrik.
Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl
Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,
Hur mången blick på gossen vid min sida föll.
Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare
Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"
Så ropte han; och gossen satt i samma stund
På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.
Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt!
Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man
Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,
Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick.
Emellertid blef detta för Atriderne
En sporre blott att hastigare föra ut
Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.
Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg,
En svärm af deras trogna, som med dolkars hot
Mig tvang att ljudlöst följa.
LEONTES.
Till Atriden, säg?
TEKMESSA.
Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord
Vi stego, seglande i långa dagar sen
På hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej.
Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land;
Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö,
Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot,
Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd
Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal,
En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren.
Där blef vårt hemvist.
LEONTES.
Höge gudar, fanns hos män,
Af hvilkas ära världen återljuder nu,
Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?
TEKMESSA.
En början blott du hörde, mycket återstår,
På detta olycksställe, furste, lefde vi;
Af långa dagar fylldes långa månader,
Af månaderna blefvo år, som flydde ock.
Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst:
Jag ägde än Eurysakes, jag kunde se
Ännu hans faders anletsdrag i hans och se,
Hur skönt till yngling småningom han växte opp.
Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst,
Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod.
Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn
Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd
Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af
I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt,
Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif.
O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var,
Fått så i lugn förflyta!
LEONTES.
Om förändring kom,
Var den af ödets vilja vållad eller er?
TEKMESSA.
Ren nio år förflutit, utan att en skymt
Af människor vi skådat, då en dag ett skepp
Till stranden lade. Ädle furste, om en blixt
Af solen nu mitt ögas natt förjagade
Och jord och haf och himmel än jag återsåg,
Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf.
Jag ropade Eurysakes; vi skyndade
Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål
Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand,
Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä
Och bad om räddning för mig själf och för min son.
Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen
På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.
Att mig emotta;--då, i detta ögonblick,
Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut
Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes
Förgäfves rasa öfvermannad, rasade
Förgäfves själf, med böner och med klagorop
Bestormande än gudars nåd, än människors.
Snart var det enda föremål, som fäste än
Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.
När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande
Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt.
Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag,
Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock
Min själ blef klar och min besinning återkom,
Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus,
Och på mitt anrop svarte bergets eko blott.
LEONTES.
Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
TEKMESSA.
Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif,
Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön.
LEONTES.
Förunderligt! I nödens stund just kommo de,
Dit ingen kommit under nio år förut.
TEKMESSA.
På hafvet, så de sade, mellan Paros sund
Och Hellesponten de ett segel mött, som höll
Mot söder kosan. Under förbiseglingen
De hört en röst från skeppet ropa dessa ord:
"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!"
LEONTES.
Helt visst var det Eurysakes, som bad därom.
TEKMESSA.
Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön.
LEONTES.
Och dessa voro fromma nog att vörda den?
TEKMESSA.
Den hördes af de frommaste bland människor.
LEONTES.
Sen sporde du ej mera om din son och vet
Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?
TEKMESSA.
Väl icke visst; men sviker mig min aning ej,
Var Menelaos upphofsman till detta dåd.
LEONTES.
Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill?
TEKMESSA.
Af fruktan att på öde ön i fjärran haf
En hämnare af Ajas sorger växte opp.
LEONTES.
Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns,
Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son.
TEKMESSA.
O son, din moders bittra sorg, Eurysakes,
O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu
Ett lik på hafvets böljor eller multnade,
För lifvets plågor stel, på någon okänd strand!
En graf jag ville reda då på denna ö
Och kalla moderligt din skugga dit till ro.
Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt,
Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske,
Ett mål för hätska fienders begabbelser
Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus,
Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.
LEONTES.
Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer du
I natten af ditt väsen; dock en större sorg
Än den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund,
Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes.
TEKMESSA.
Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?
LEONTES.
Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne
Med modershjärtats outtröttligt trägna flit
Om räddning för din son och om hans återkomst;
Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall.
Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunst
I lifvet än Eurysakes, välan, var glad,
Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig.
Nu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand;
En storm är nära.
TEKMESSA.
Gosse, skyndom åter hem!