DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu,
Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu,
Var van att bringa Ares sina offers gärd;
Där ofta, när, för sunnanvinden skummande,
Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog,
Han stod i stormen leende och striden såg
Och lärde sig af klipporna på hemmets strand
Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.
Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren
Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,
Och mellan stammarna i fjärran Attika?
O ställen, mig bekanta och förtroliga!
Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er!
Som nektar, som ambrosia för gudarne,
För mänskans tunga ljufva äro kära namn.
LEDSVENNEN.
Tyst, akta, tyst!
RHAISTES.
Hvem är du, som så främmande
Tycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?
TEKMESSA.
Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot
I dina ord väl icke, men bakom dem dock.
RHAISTES.
Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.
TEKMESSA.
Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.
RHAISTES.
Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd.
TEKMESSA.
Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg.
RHAISTES.
Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.
TEKMESSA.
Om du mig känner redan, hvarför frågar du?
RHAISTES.
För att till svaret lämpa mitt bemötande.
TEKMESSA.
Så gör det då, var mild mot den olyckliga!
RHAISTES.
Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd;
Den måste äfven följas af sannfärdighet.
TEKMESSA.
Att sant jag talat, har du redan funnit själf,
I annat fall behöfde jag din mildhet ej.
RHAISTES.
Helt annat, märk det, är likväl uppriktighet
Än att en sak bekänna, som ej döljas kan.
TEKMESSA.
Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?
RHAISTES.
En öppen redogörelse för hvem du är
Och hvem du varit, hvarifrån du kommit hit
Och i hvad afsikt okänd här du dröja vill.
När du till detta svarat utan förbehåll,
Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.
TEKMESSA.
En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande
Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund
Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord.
En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott,
Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö
Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm.
Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du.
Så hör det: därför att den mark, jag trampar här,
Känns mjukare för mina fötter, att den luft,
Jag andas här, är ljufvare än annorstäds
Och därför att det skönaste bland tungomål,
Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.
RHAISTES.
Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar
Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet;
Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande,
I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in
Och lära sig att villigt lyda hvarje vink.
Så skall ock du omsider finna, att din konst
Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den.
TEKMESSA.
O, låt mig gå!
RHAISTES.
Ja, sen för dig du redogjort.
TEKMESSA.
För mig tillbaka, gosse!
RHAISTES.
Håll, du kommer ej
Från detta ställe, innan allt om dig jag vet.
TEKMESSA.
Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig
Att i min väg dig ställa? Med hvad myndighet
Begär du, grymme, denna redogörelse?
Du äger dina ögons ljus, men jag är blind;
Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig.
Om en af oss skall fråga, hvem den andra är,
Visst icke dig det tillhör först att göra det.
RHAISTES.
Om så du menar, äger jag ej skäl som du
Att dölja mig och yppar villigt, hvem jag är.
Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes,
Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.
TEKMESSA.
Du?
RHAISTES.
Jag.
TEKMESSA.
Du?
RHAISTES.
Jag.
TEKMESSA.
Ve dina falska läppars lögn!
RHAISTES.
Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt
Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar,
Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg:
Hur vet du, att jag talat lögn?
TEKMESSA.
Emedan jag,
Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan,
På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.
RHAISTES.
Så är du den, jag anat.
TEKMESSA.
Du har anat rätt,
Om för din konungs moder du mig hållit har.
RHAISTES.
Välan alltså, min konungs moder, efter du
Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag
Ej heller dölja, hvarför jag dig forskat ut.
Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land
Eurysakes i denna stund befinner sig.
TEKMESSA.
Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt
Din skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss,
När jag af harm förleddes att mig röja själf;
Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt,
För dina fötter falla ned på böjda knän
Och rörd och tacksam föra mot min läpp din hand,
Om svar du visste på din fråga, om åt mig
Du kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.
RHAISTES.
Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hit
Och skulle icke veta, hvar han döljer sig!
Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud,
Att tubba folkets sinnen och att spana ut
Det rätta ögonblicket för hans landning här.
Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.
TEKMESSA.
I sanning, vist han handlat för sitt ändamål,
Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.
RHAISTES.
Just däri syns beräkningen. En blind som du,--
Så har han ment,--hur kunde väl en sådan här
Bli ansedd farlig eller väcka varsamhet?
Men att, fast synberöfvad, du förstår och ser
Långt mer än mången seende, det märker jag.
Förstå fördenskull äfven, att du träffat nu
En öfverman, som genomskådar dig och som
Med våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.
TEKMESSA.
O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!
RHAISTES.
Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?
TEKMESSA.
Jag ville lida allt blott för att veta det.
RHAISTES.
Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer
Ån någon läkarkonstens varsamt mängda dryck,
Att återge förlorad kunskap, väcka opp
Erinringar, hur djupt de tyckas slumra än.
Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig
Ett stycke till min boning, där kan profvet ske.
TEKMESSA.
O, höge gudar, sänden mig en räddare!
LEONTES.
Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.
RHAISTES.
För andra gången, unge furste, träder du
Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu,
Men ock din höge faders.
LEONTES.
Hvad han dig befallt,
Det har du utfört redan.
LEONTES.
Du gjort det ock.
Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej
Min fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.
RHAISTES.
Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?
LEONTES.
Det rätta, som behärskar äfven konungar.
RHAISTES.
Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud
Jag utfört halft, är skulden din och icke min.
LEONTES.
En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.