LEONTES (allena).
Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses?
Det är en fråga, sällsam nog kanske af den,
Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så.
Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej
För henne olyckspilar i sitt koger mer;
Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan
Ej sjunka mer, blott höjas. Jag--nåväl, hvarför
I förtid ängslas? Än är ej Eurysakes
På Salamis och kommer väl ej nånsin hit,
Om verkligt i Atridens våld han råkat har.
Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel
Vid tanken blott att se min faders härskarrätt
I strid med hans och välja mellan plikt och plikt.
O du, hvars helga altar jag så mången gång
Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu,
Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll,
Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg.
Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,
Men evigt oföränderligt det rätta är.