DE FÖRRE, utom RHAISTES.
FOLKET.
Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom.
EUBULOS.
O att en gren du vore af en annan stam,
En ättling af de gudaburne konungar,
Som öfver mig och mina fäder härskat förr,
Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå
Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här
Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd,
Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.
Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din
Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt
Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför.
Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig
Att här för någon dödlig känna tacksamhet.
LEONTES.
Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag
Mig välbekant. Att mot min fader och mot mig
Du hyste hat, jag kände detta lika visst,
Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var.
För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat
Åt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag
Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång,
Må unna mig ett folk också, som liknar dig.
Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej,
Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd,
Jag ger dig så för eget bästa som för ditt.
Var ej beständigt färdig att med bittra ord
Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd,
Som du kanhända menar, är dock härskarns lott,
Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.
Så blir det lätt för falska vänners hviskningar
Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp,
Tills han förmås att öka än ditt olycksmått,
Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig.
Bevaka därför dina sorgsna minnen väl,
Att ej de få med bittra ord förmäla sig
Och föda af sig sorgligare minnen än.
Nu gå att sköta dina värf; och äfven du,
O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns
Den blinda kvinnan med sin ledsven närma sig;
Jag ville möta henne utan vittnen här.
FOLKET.
Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej,
Ty Rhaistes synes redan återvända hit.
SJÄTTE SCENEN.
LEONTES. RHAISTES.
RHAISTES.
Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef
Den obekanta blinda kvinnan, önskande
Att här få träffa henne, ty det hem, hon valt,
Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt.
Emellertid har af din höge fader jag
Befallning fått att spana ut den hemlighet,
Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är
Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit,
Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt.
Det sports, att med en vördnad, vida djupare,
Än hennes dräkt och yttre synas kalla på,
Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall.
Förmoda kan man därför, att ej främmande
Hon är för honom och hans forna härskarätt
Och att upplysningar af vikt hon kunde ge.
Allt sådant är jag anbefalld att spana ut.
Dock, om dig så behagar, furste, tiger jag
Och lämnar villigt detta svåra värf åt dig.
LEONTES.
Då af din kung bemyndigad du träder fram,
Är det ej jag, som äger ordet här, men du.