RHAISTES.
Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,
Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:
Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand,
Och främst af allt att skåda dig i denna stund.
Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig
Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,
Att du förstår att skydda vänner och att så
Förvärfva nya och behålla dem, du vann,
En ovärderlig gåfva hos en härskare.
Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom,
Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor
Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få.
Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,
Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.
LEONTES.
Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?
HYLLOS.
Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.
LEONTES.
Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.
HYLLOS.
Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.
LEONTES.
Hör upp att spetsa dina ord och svara klart,
Om snäckan hörde denne till och du den tog.
HYLLOS.
Jag tog den, men den var min faders egendom.
LEONTES.
På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!
EUBULOS.
Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist,
Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut.
LEONTES.
Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?
RHAISTES.
Här. Du har hört hans egen munds bekännelse.
LEONTES.
Är det för första gången nu, han med sitt nät
Din sjö beskattat, eller sågs förut han här?
RHAISTES.
Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand
Är rikare, än stranden vid hans boning är.
LEONTES.
Förunderligt då syns mig, att den gamle så
Inunder dina egna ögon, dag från dag,
Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,
Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.
RHAISTES.
Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting
Emellan oss.
LEONTES.
Och hvilket?
RHAISTES.
Att hvad störst befanns
Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,
Det öfriga för mödan höra honom till.
LEONTES.
Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?
RHAISTES.
Betrakta den! En större lär väl föga ges.
LEONTES.
Jag ser ej flere än den ena, kan alltså
Ej mot en annan mäta henne.
RHAISTES.
Just därför
Är hon den största, och som sådan är hon min.
LEONTES.
Javäl, men som den enda är hon minst också,
Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
RHAISTES.
Om så du menar, unna då oss dela den:
Jag tar den större lotten, och den mindre han.
LEONTES.
Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag
Befinnes störst. Men större är det rymmande
Än det, som ryms; och därför tag det större nu!
Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.
RHAISTES.
Betänker du, hvem jag är och hvem denne är?
LEONTES.
Du är min vän, jag vet det, han min fiende.
RHAISTES.
För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.
LEONTES.
Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.
RHAISTES.
Om så du dömer vänner, som du dömde nyss,
Befarar jag, att mången väljer fiendskap.
LEONTES.
Rätt har jag för en fiende, som rätt begär;
Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd.
RHAISTES.
Jag går. En annan finnes här att klaga för.
LEONTES.
Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri.