v. DANN. JULIA.
v. DANN (betraktande teckningen).
I sanning, ja, en likhet, det är gifvet.
JULIA.
Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.
v. DANN.
Hvad nu? Där ute finner du en sjö,
Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.
JULIA.
Ja, skämta! Jag är allvarsam.
v. DANN.
Hvad grubblar fröken på? Säg fram!
JULIA.
Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet
Han bär sig åt mot er i allt.
v. DANN.
Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.
JULIA.
Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner,
Hur djupt bekymren på hans sinne tärt.
Han är så ensam, har ej släkt och vänner,
Han söker inga, aktar det ej värdt.
v. DANN.
Då liknar han ju mig, det är mig kärt.
JULIA.
Men hvarför vill han ej bespara
Sig alla sorger, säg mig det,
Då onkel bjuder hjälp?
v. DANN.
Jo, jag kan svara:
Det sker af stolthet, och han handlar rätt.
JULIA.
Och sen hans ton mot er, hans hela sätt--
v. DANN.
Det kunde något höfligare vara.
JULIA.
Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld,
Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta.
Ni är så ömsint, ni är god som guld.
v. DANN
(täppande sina öron).
Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta.
JULIA.
Det måste fram, jag säger det med smärta:
Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld.
v. DANN.
Din skuld? Nej, detta blir för galet!
Din skuld? Hvad är din mening med det talet?
Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?
JULIA.
Hör endast, att jag får förklara mig.
Jag hade två förslag och gjorde valet
Så dumt som möjligt.
v. DANN.
Gåtor allt ännu.
JULIA.
Jag kände förr herr Frank, jag sagt det ju.
Att han var fattig, visste jag tillika,
Men stolt också, ja, mer än många rika.
Dock, det var då, när han sin framtid såg
I ljus ännu, i glans sin konstnärsbana.
Nu var han kommen hit. Jag måste ana,
Att han var bruten nu till mod och håg.
Jag tyckte, onkel, att hans öde låg
I mina händer, tänkte på er vana
Att hjälpa alla, hvar ni någon fann,
Som trädde modigt fram och vann ert tycke.
Då grubblade jag fram mitt mästerstycke----
v. DANN,
Och detta blef, ifall min tro är sann,
Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke.
JULIA.
Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann
Som en magnat, som en komplett tyrann,
Hvars lif det var att kufva, att befalla,
Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla.
v. DANN (förvånad).
Jag borde svära. Hvad i alla dar
Var då din afsikt därmed?
JULIA.
Jo, att väcka
Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var.
v. DANN.
Och den blef väckt?
JULIA.
Ja, om ni fordrar svar,
Men ack, för mycket, att det kan förskräcka.
v. DANN.
Men nu, min fröken, sen du redogjort
För denna plan, den älskliga, den täcka,
Säg, tycker du, du handlat, som du bort?
Hur har du valt personer, tid och ort?
Jag säger: saken är den mest besatta,
Jag i min lefnad sport.
Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta
Min karaktär inför en ung artist;----
Hur du har kunnat röja sådan brist
På takt och hållning, har jag svårt att fatta.
JULIA.
Min goda onkel, det var kvinnolist.
v. DANN.
Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta.
Men märker du, hvad du ställt till,
Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet?
Jag har den unga mannen kär, jag vill
På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet;
Jag visar vänlighet, gör anbud;--han,
Han håller mig för en förklädd tyrann.
Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka!
Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka.
Hvad står att göras nu? Du har ju haft
Hans öde, som du tyckt, i dina händer;
Så styr det, visa nu din kraft!
Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder;
Jag vågar ju ej ens förklara mig,
Af fruktan att för svårt blottställa dig.
JULIA.
Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder,
Som fräta i mitt hjärta nog förut!
Låt mig få hämta mig en kort minut.
(Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen)
Ja, det går an, ja, på min ära,
Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring!
Herr Frank bär än i dag en ring,
Som jag i Sverige ren såg honom bära.
Med denna gör han säkert ingenting.
Var vänlig nu, försök begära
Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen,
Den har också en furstlig ädelsten.
v. DANN.
Man må försöka på----
(Lyssnar. Steg höras i trapporna.)
Tyst, han är nära!