DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med
andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).
FRANK.
Ni önskar dela med er, nå välan,
Se här har jag en skråbror, herr von Dann!
Han talar ständigt om betryck och knipor;
En sten kan röras af hans nöd,
Hans sjuka hustru och hans orgelpipor,
Som gnälla hela dagen efter bröd.
Gif honom något af ert öfverflöd!
v. DANN.
Herr Frank! Han var väl nyss här oppe
Och fick sig redan då en skärf;
Men säkert är det klent med hans förvärf,
Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe
I hans behof. Nåväl, han skall få mer,
Om ej för egen skull, så dock för er.
(Till mannen,)
Gå nu och måla planket färdigt, herre,
Bestäm sen priset, hur ni vill;
Tags det för högt i växt, är det ej värre,
Än att jag lägger endast hälften till.
Se så, stå här ej längre och förspill
Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.
SLÄTMÅLAREN.
Ack, nådig herre, jag är svårt däran,
Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan--
Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.
v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet).
Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde,
Ni kung af hela riket Går-ej-an!
(Slätmålaren skyndar ut.)