DE FÖRRE (utom Trygg).
v. DANN.
Min unge vän, om ni har tålamod,
Så låt mig tala fritt, det är min vana.
Jag känner er ej närmre, men kan ana,
Att ni med all talang dock ej är rik.
FRANK (leende).
Nej, herre, jag är fattig, mängden lik.
v. DANN.
Och det finns törnen på artistens bana.
FRANK
(med en blick på Julia).
Men också rosor, blott man vet att spana.
v. DANN.
Jag tänkte, sen jag nu är en relik,
En skugga blott af hvad jag var tillförne,
Och måste vänta hvarje dag mitt slut,
Få rödja undan för en vän ett törne,
Få skapa någon liten fröjd förut.
Jag äger skatter, mer än jag behöfver,
Kan slösa en million och dock ha öfver;
Hvad gör jag väl med detta öfverflöd?
I lifvet föga, mindre än som död.
Jag har hört noga åt på alla kanter,
Men har ej släktingar, ej ens förvanter
Att lämna mina rikedomar åt;
Jo, en ändå, det lilla stycket,
(Pekande på Julia.)
Som här ni ser, knappt värd en enda plåt.
Hon skall få allt, och det är dock för mycket.
Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf
Den vink, det anbud, som ni böjde af.
FRANK.
Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna,
Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna.
v. DANN.
Visst ingenting, men allt förklarar sig
I dessa ord: ni intresserar mig.
FRANK.
Det är långt annat, än jag djärfts förmoda.
Men har ni mer än nog för er person,
Så bjud åt någon annan af ert goda;
För min del var jag ständigt af den tron,
Att ingen man får vara nådehjon.
JULIA (för sig).
O min beräkning! Ack, den hårda pannan!
v. DANN (tyst till Julia).
Blir han ej målare, blir ingen annan.
JULIA
(tyst till v. Dann).
Min goda onkel, gör ännu försök!
v. DANN (tyst till Julia).
Må ske en gång, men det går upp i rök.
(Till Frank.)
Ni är artist, jag vet, att ni som andra----
FRANK (afbrytande).
Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?
v. DANN.
Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra
I konstens sköna spår Europa kring;
Men utan medel gör man ingenting.
FRANK
(visande sitt kolstift).
Här är mitt medel.
v. DANN.
Bra, rätt bra, men världen
Tar penningar för allt, kan ni förstå.
Ren själfva resan, herre, blotta färden,
Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.
FRANK.
Har man ej råd att åka, kan man gå.
v. DANN.
Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves
För tålamod att gå, hur svår och lång
Ni måste finna vägen mången gång,
Hur värst af allt, att tiden går förgäfves?
Men låt oss anta, att ni nått ert mål.
Ni tänker dröja där, ni vill studera.
Godt, men ni är ej gjord af järn och stål,
Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera.
Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan
Ni tänka på att dröja kvar där längre?
FRANK.
Jo, jag kan svälta, herre, det går an;
Man spänner endast bältet litet trängre.
JULIA (tyst till v. Dann).
Han är artist.
v. DANN
(tyst till Julia).
Långt mer, han är en man.
FRANK.
Vill fröken hvila litet, så välan!
v. DANN.
Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar
Min ringa tjänst?
FRANK.
Jag nämnde mina skäl.
Jag får ej motta den, men jag betraktar
Mig som er godhets gäldenär likväl.
Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!
(Går.)