DE FÖRRE (utom fru Bingen).
FRANK (blickande efter den utgående).
Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran,
Där ute höll hon ett förtvifladt larm.
v. DANN.
Ursäkta, herre, endast faran
För hennes täcken gjorde henne varm.
FRANK.
Varm? Kalla det ej värma, som var harm.
V. FANN.
Man måste tåla något af de gamla.
FRANK.
Rätt gärna, blott de nöjas med att samla
En hop millioner stilla och i fred
Och låta bli att pocka, gnata, skramla
Och vända hela världen upp och ned.
v. DANN.
Det sista, herre, är de ungas sed.
Att tala öppet klä, men ej att svamla:
JULIA (tyst till Frank).
Det slutas aldrig väl, om han blir vred.
FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann).
Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?
v. DANN (med hetta)
Jag menar, jag--(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara!
Ni är för god att fråga, jag att svara.
Räck mig er hand!
FRANK.
Får gå, här är den, tag!
v. DANN.
Jag råkar snart i ifver.
FRANK.
Också jag.
JULIA (för sig).
Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden.
v. DANN (tyst till Julia.)
Det blir en sann artist af den med tiden.
(Till Frank.)
Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig.
FRANK.
Jag tror det ock; det feltes ganska föga.
v. DANN.
Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.
FRANK.
Och jag mot dem, som vilja spela höga.
JULIA (förstulet till Frank).
För min skull, Axel, hejda dig.
v. DANN.
Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga,
Det är en tolk, som talar till min själ
Och gör, att jag ej allt så noga väger.
FRANK.
Om så är fallet, har jag skäl
Att vara nöjd, att detta arf jag äger.
v. DANN.
Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?
FRANK.
Min bästa herr von Dann, det har
Så liten vikt för er att detta höra.
Min blicks legend, hvad kan väl den er röra?
Jag kom att nämna den ett arf, det var,
Emedan förr jag hörde folk så göra
Här i mitt hem, i mina barndomsdar.
v. DANN.
Jag häpnar.
FRANK.
Nu till arbets! Det skall lätta.
(Till Trygg.)
Se så, min gamle kund, vak upp, var snar,
Se efter att ni får er tross till rätta
För tre af fönstren, detta, detta, detta;
Tag täcket!
TRYGG.
Hur skall jag det fästadt få?
FRANK (visande på bordet).
Där har ni hammare och nubb, låt gå!
TRYGG.
Man kan ej spika genom täcket heller.
FRANK.
Vill ni stå här och pruta, när det gäller?
TRYGG.
Åhå!
v. DANN.
Man kan ej? Fy du! Spika på!
(Trygg faster upp täckena.)
FRANK.
Vid detta fönster skall staffliet stå.
(Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.)
Och här, min Jul--(Rättar sig.) min fröken, ställer
Jag stol för er, sitt ned!
v. DANN.
(tyst till Julia).
Den där är skapt att tämja små mamseller.
JULIA (för sig).
Blott han ej ville tämja gubbar med.
FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift
och ställer sig
framför sin tafla).
Se så, tag nu en min, som när ni glädes
I djupa hjärtat och till hälften ler.
v. DANN.
Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes
Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber.
FRANK.
Den talar ständigt öppet, som ej rädes;
Blif kvar, tag plats, ifall det roar er.
(till Julia.)
Ej hitåt! Se åt sidan litet mer!
v. DANN.
Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten
Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd,
Kanske för mycket enkelt, är jag rädd?
FRANK.
Skall fröken presenteras utom släkten,
Kanske på hofvet?
v. DANN.
Skämta ej, min vän;
Min Julias dräkt, er smak bestämmer den.
För min del ser jag helst, om hon får vara
Så enkel, som hon rörs kring min person,
Ty blott för mig, mig gamle, målas hon.
FRANK.
Det gör mig nöje, och jag kan förklara,
Att ni i detta tycke träffat ton.
v. DANN.
En hufvudsak är likhet, likhet bara.
Nås den, så vill jag ej på summor spara.
FRANK.
Herr Dann, ni tänker nu på er million;
Men vet och hör det utan alla fraser,
Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.
v. DANN (för sig).
Man kommer då ej ur en fläck med den.
JULIA
(tyst till v. Dann).
Håll ut, min onkel, tröttna icke än!
FRANK.
Min fröken, passa på, gör ej grimaser!
(Till Trygg.)
Och ni, ni har ju slutat, gå er väg!
Hvem bjuder er stå kvar och gapa?
v. DANN.
Gå, Trygg! Är något otaldt än, så säg!
TRYGG.
Nej, herre.
FRANK.
Marsch! Rör föttren, gamla apa!
(Trygg knyter handen och går brummande ut.)