v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE.
(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde,
öfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.)
JULIA (för sig).
O Gud, min buse målarn, det är han!
Men hvad har onkel fått i pannan? (Högt.)
Ogörligt, onkel, nej, det går ej an!
MÅLAREN.
Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan
Ej stryka två hvarf med den ena kannan,
Det här är kvar blott----
v. DANN (häftigt uppbragt till målaren).
Ur min åsyn, man!
Fördömde "kan ej", bort, fördröj ej tiden,
Gå ned till gamle Trygg, han gör likviden.
MÅLAREN.
Får jag då ej arbeta mer?
v. DANN.
Jo, men hos mig ej längre. Packa er!
MÅLAREN.
Ack, nådig herre, aldrig har jag velat
Förtörna er, förlåt mig nu, jag ber,
Hvad jag af oförstånd har felat.
Fördrif mig ej ifrån er gård,
I staden är man jämt i knipor.
Jag har så många i min vård,
Mor sjuk och barn en rad som orgelpipor.
JULIA.
Ack goda, goda onkel; var ej hård!
v. DANN.
Kan ej, ogör--, omöjligt om hvartannat,
Och idel nej, nej, nej! Det är förbannadt.
JULIA.
Hur är det rimligt, att ni vredgas än?
Ni skrämt tillräckligt ren, kom nu med trösten
Och gör den stackars mannen glad igen!
Ni kan ju krossa folk med blotta rösten;
Lägg några mjuka, goda ord i den,
Låt den bli litet hes, låt den få hösten!
v. DANN (lugnare).
Man kan ej se förutan syn,
Ej väcka döda, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn,
Det kan man icke, men för resten----
JULIA.
Kan man ha hjärta under västen
Och låta bli att rynka ögonbryn.
v. DANN.
Välan, mitt barn, tack för protesten!
(Till målaren.)
Min vän, kom ej med ert: jag kan ej, mer.
(Räcker honom några guldstycken.)
Se här! Min vagn far snart till staden,
Beställ ut färg, så kan ni, som ni ser.
MÅLAREN.
För mycket!
v. DANN.
Öfverskottet tillhör er.
MÅLAREN.
Allt detta guld?
JULIA.
Det går nog åt för raden.
MÅLAREN.
Hur kan jag tacka nog?--
v. DANN.
Se så, gå ner
Och stryk, hvad ni har öfrigt af er röra.
Sen ni det gjort, så kom igen
Hit upp till mig att efterhöra.
Jag har ett mellanarbet än,
Som lämpar sig för er att göra.
(Målaren går.)