v. DANN. JULIA.
JULIA.
Här är jag, onkel, hur vill onkel ha det?
Tvär eller rolig, osnäll eller snäll?
v. DANN.
Du skall bli målad här i dag, mamsell.
Ditt skick? Nåväl, hur du vill ta det.
JULIA.
Bli målad? Skall jag målas?
v. DANN.
Ja, minsann!
JULIA.
Omöjligt, onkel, nej, det går ej an,
Jag kan ej----
v. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen).
Kan ej! Jo, du kan, kan målas,
Kan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas
Med alla färger, som man finner till.
JULIA (smekande).
Ja, snälla onkel, visst, om ni det vill.
Dock fruktar jag, det kunde vara
För onkel själf ej utan fara
Att ha mig tjärad.--
v. DANN.
Hvad befalls?
Du hotar?
JULIA.
Nej, jag tänker bara,
Om jag, som ej är varsam alls,
Kom i extas och som en liten mara
Slog armarna så här kring onkels hals.
v. DANN.
Bort, stygga unge, du kan spara
Ditt smek, tills jag får tid därmed,
Jag vill ej smekas nu, då jag är vred.
JULIA.
Vred? Nej, hur kan--? Ack, svara ofördröjligt,
På hvem? Hvarför?
v. DANN.
Du vet det bäst:
På hela världen och på dig som mest
För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt".
JULIA.
Men, bästa onkel, medgaf icke jag
På stunden nyss, att jag kan målas?
v. DANN.
Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag.
JULIA.
Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas,
Hvad allt det hette, efter ert behag.
v. DANN (stryker henne lätt på kinden).
Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas.
JULIA.
Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det!
v. DANN.
Jag kunde svara: därför rätt och slätt,
Att jag det vill.--
JULIA.
Ja, men besinna,
Jag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna.
v. DANN.
Just därför vill jag ge dig skäl.
(För henne framför en spegel.)
Se på den bilden där, hvad ser du väl?
En liten häxa, vanskapt, vederstygglig?
JULIA.
Ah fy! En sårad flicka, stött, men hygglig.
v. DANN.
Må vara. Desto mera blott
Blir jag i mitt beslut orygglig.
Märk, med det lilla skönhetsmått,
Du rakt mot din förskyllan fått,
Skall snart du af en friarflock begäras;
Och hvad blir då min lott?
JULIA.
Att ständigt med besök besväras.
Ha, nu förstår jag planen! Kort,
Att hålla denna myggsvärm bort,
Skall utan nåd er arma Julia tjäras.
v. DANN.
Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund,
Om du kan vara allvarsam en stund.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena
Din stackars onkel lefvat all sin tid,
Hur ensam han måst kämpa ut sin strid,
Mot andras hårda hjärtan sitt förstena.
Bland främlingar, i obekanta spår,
Han vandrat från sin ungdoms första år,
Af ingen egen följd i lifvets skiften.
Först nu, nu, när jag nalkas griften,
Jag fått--
JULIA (omfamnande honom med innerlighet).
--En vän, som ej ifrån er går,
En egen, som kan läsa skriften,
Som i ert klara öga står
Och talar med så tydlig mening
Om en ovansklig inre vår,
Om huru vekt ert hjärta slår
I trots af all predikan om förstening.
v. DANN.
En vän, en egen! Ja, en vän,
Den vet jag att i dig jag ständigt finner,
En egen ock, så länge än
Min broders blod i dina ådror rinner;
Men märk, en vän, en egen, snart ej kvar, (Rörd.)
Där onkel åldras ensam och förtegen,
Nej, svärmande i världen, Gud vet hvar,
Med en än bättre vän, en mera egen.
JULIA.
Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan----
v. DANN.
Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka!
JULIA.
Vill onkel tvinga mig att ta en man?
v. DANN.
Nej, men det sker likväl till punkt och pricka.
JULIA.
Det kan ej. Rår jag ej om min person?
v. DANN.
Vasserra ja, tills du fått blicka
I ögat på en man af ton,
En ung löjtnant, en grefve, en baron,
Som har för dig ett hjärta--och en ficka,
Precis som gjord för min million.
En sådan kommer snart som efterskrifven,
Och, barn, hur går det då?
Jo, då får onkel sitta öfvergifven
Och endast minnas i sin vrå,
Att han en egen haft kring sig också.
Just därför skyndar jag att fånga
En lägenhet (de bjuda sig ej många
I denna bygd, så gömd, så vild)
Att få dig målad, för att, en gång skild
Från dig, se saknans stunder mindre långa,
Då jag får se och äga helst din bild.
JULIA.
Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla
Er godhet? (Vill fatta hans hand.)
v. DANN (döljande sin rörelse).
Bort, jag vill ej nu bli störd!
JULIA.
Ni rörs ren af att blott er föreställa,
Att jag kan bli ifrån er förd.
v. DANN.
Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd?
JULIA.
Det hörs ju på er stämma, onkel snälla.
v. DANN.
Vid himlen, har jag då kring världen rest
Och hårdnat under kamp mot nöd och smärta,
Mött oron öfverallt, men lugnet glest,
För att bli rörd af att en snärta
Kan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta?
Min stämma, att den ljuder litet hest
Och darrar litet, kommer allt af åren:
Själf fågeln piper klart ju blott om våren.
Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst,
En oundviklig,--kalla den till höst.
Se där förklaringen, bort med all annan!