v. DANN. JULIA.
JULIA.
Men, onkel, skall jag målas af den där?
Hvad har ni satt er nu i sinnet?
Jag kunde ju knappt stanna honom när,
Jag har en fasa ren för blotta skinnet.
v. DANN (skrattande).
Du galna fjolla, hvem begär,
Att för en smörjburk du skall sitta här?
JULIA.
Ja, kan han måla mig ur minnet,
Så tusen gånger gärna då,
Han kan då få förtjänst för sina små.
v. DANN.
Hvad prat! En härlig bild vill du mig lämna
På detta sätt till hugnad, när du far.
JULIA.
Hur skall jag ana till, hvad ni kan ämna?
Det bästa, onkel, är, att jag blir kvar
Och spelar själf min bild i alla dar--
v. DANN.
Och får, om du blir tjärad, strax dig hämna.
Men allvar, flicka! Jag har hört,
Att lyckan nyss har till vår grannstad fört
En verklig målare.
JULIA (intresseradt).
Ack, är det möjligt?
v. DANN.
Ja, det är möjligt, likså sant och visst,
Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt
Med dina möjligheter först och sist.
JULIA.
Men, bästa onkel, verkligt en artist?
v. DANN.
Just en artist och en berömd tillika.
JULIA.
Hit skulle komma en med sådant gry!
Det kan jag aldrig tro.----
v. DANN.
Det gör mig lika.
JULIA.
Man kan--hur?--utan nål ej sy?
Hur säger onkel?--Ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka döda ned ur sky----
v. DANN (förifrad).
Men man kan komma till en stad, en by,
En gård, ett torp, till världens alla nästen
Berömd och oberömd, med penseln, lästen,
Med allt. Men vill du gäcka mig? Åh fy!
JULIA.
Förlåt mig, onkel, saken är så ny,
Så oerhörd.--En konstnär här på orten!
Från hvilket håll i världen kommer han?
Från Rom, Paris, kanske från Höga Porten
En turk till målare, ja, det går an;
Man kunde sitta för en sådan man.
v. DANN.
Mamselln är skämtsam--
JULIA (lifligt).
Nej, förklara
Er närmare! Hur skall jag det förstå,
Att någon kan en konstnär vara
Och vara här i denna gömda vrå?
En konstnär, onkel, trifves bara
Bland idealer, lita ni därpå!
Han vill beundra, njuta, tjusas, fara
Till länder blott, där konstens tempel stå.
Han vill----
v. DANN.
Nej, hvilken eld!
JULIA (för sig).
Min arma fjolla,
Hvad jag var nära att förråda mig!
v. DANN.
Hann Stockholm under din pensionstid vålla
Så varm artistbeundran, säg, hos dig?
Har någon artig konstnär biktat sig?
JULIA
(stött och förlägen).
Min Gud, behöfver man väl kunna trolla,
För att ur tusen böcker fatta opp
En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp,
Det lif, som spänner i hans själ dess strängar?
v. DANN.
Förträffligt, allt det där är sant
Och genom själfva stilens många slängar
Tillika ganska grant.
Ett enda synes dig dock obekant,
Det enda, du, att han behöfver pengar.--
JULIA
(med en suck).
Ack, pengar!
v. DANN.
Pengar, pengar, kära du!
Af dem har målarn, som vi satt i fråga,
Behof som alla andra, till sin plåga.
Han kommit till sin hemort nu
Från Sverige, där han bildat sin förmåga--
JULIA (lifligt).
Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han?
v. DANN (utan afbrott).
Men där han, ung ännu, har svårt att våga
En täflan med så mången äldre man,
Som vill ha pengar och som måla kan.
JULIA.
Men är det då ej möjligt att få veta
Hans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'!
v. DANN.
Han heter Axel,--Axel--nej, minsann
Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta.
JULIA.
Frank.
v. DANN.
Frank, så hette han, just så.
Det fägnar mig, du tycks ju honom känna.
Då allt omkringgår, var det kanske denna,
Som lärde dig att en artist förstå.
JULIA (kort).
Hur så?
v. DANN.
Blott säg mig, hurdan är han, flicka?
JULIA
(i sin förra stämning).
Jag kan försäkra er, en man af ton,
Fast ingen löjtnant, grefve och baron,
Som har för mig ett hjärta och en ficka,
Precis som gjord för er million;
Han lärde rita blott i vår pension.----
Ja, ja, min onkel må visst blicka,
Så mycket onkel vill, på min person.
v. DANN.
Du är förstämd, jag tänkte skicka
Och tvinga honom hit ännu i dag;
Men det är bäst att vänta, märker jag.
JULIA.
För min skull inte; gör, som er behagar,
Jag står till tjänst i dag och alla dagar;
Men onkel är så afvig nu, så tvär.
v. DANN.
Visst icke; det är du, som afvig är.
JULIA (för sig).
Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar!
O himmel, Axel, Axel är då här!
v. DANN.
Säg öppet, om det vill ackommodera
Prinsessan att bli målad nu?
JULIA.
Af hjärtat gärna, jag har sagt det ju,
Allenast onkel icke vill studera
Så misstänksamt min minsta min alltjämt.
v. DANN.
Du yrar, vet du ej att tåla skämt?
JULIA.
Ja, blott däri ej ligger något mera.
Ni gaf mig ögon, som så när mig skrämt.
v. DANN.
Hvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar.
JULIA.
Ja, onkel är förskräcklig, när ni tittar.
v. DANN.
Du sett i syne nu, det är bestämdt.
JULIA.
Det syns en misstro hos er då, som smittar.
v. DANN.
Åh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt,
Jag tar min tillflykt till mitt kabinett
Och skrifver några ord, med lätthet funna,
Som torde få herr "Kan ej" till att kunna.
Han måste komma.--
(Går in i sitt kabinett och läser till dörren).