uppmuntrade han Thorsten med en glädtig uppsyn och sade: "Den arga
Länsmannen har kokat en svår soppa åt oss; men var trygg, Herr
Thorsten! Så länge jag och mina bussar hafva hufvudet uppe, skall intet
farligt hända honom."
"Det är ingen fara, som skrämmer mig", svarade Thorsten, "men
ovissheten är något så obehagligt, att jag endast vill blifva af med
den. Säg mig uppriktigt, fader Ollikainen, kan jag göra ett besök på
bruket, för att höra efter huru det står till?"
"Det går nog an att få veta det på närmare håll", yttrade gubben: "Vår
Länsman kommer snart, kanske ännu i denna dag, hitåt trakten, och vi
skola tala med honom sjelf. Men efter han har en annan rock med sig,
Herr Thorsten, lägg af den der gröna tills vidare!"
Med dessa ord aflägsnade sig gubben.
Thorsten begrundade länge hans ord, och ansåg det rådligast att vara
beredd till en skyndsam afresa. Han snörde derföre sin skjutväska med
sina saker tillsammans och begaf sig sedan ut att njuta af traktens
vildhet så länge han kunde. Han tog bössan under armen och gick till
pörtet för att först fråga efter Bolla.
Det var en stark rök, som rådde i öfre delen af pörtet. Vid elden, som
brann på spisen midt på golfvet, sutto de båda gummorna, Bollas mor
och Ollikainens hustru, sysselsatta med tillredelsen af en måltid. Det
föreföll Thorsten, som han blifvit förflyttad flere sekler tillbaka
till det tidehvarf, hvars seder målas i de gamla Isländska sagorna.
De båda småvexta Finngummorna, som pysslade om en stor kittel på den
enkla spisens mur, förekommo honom som ett par troll, hvilka beredde en
underbar dryck. Stugan saknade fenster, så att röken utträngde genom
det så kallade vindögat sedan den höljt hela den sällsamma taflan i ett
lätt flor. Bolla syntes icke till, så att Thorsten, så snart han några
ögonblick betraktat den sällsamma gruppen, drog sig tillbaka igen,
men Bollas mor skyndade efter honom. Hon fattade honom, med en gummas
närgångenhet, vid armen och förde honom ned till stranden af kärret.
"Hör på, unga Herr Thorsten", sade hon: "Jag ser väl kanske litet mer
än andra kunna se. Men var icke rädd för det. Gumman kan tiga, tro mig
det. Han är mig länge bekant, han! Jag har sett honom förr, det måste
vara säkert. Han har mycket olefvadt ännu. Den onda Länsman skall icke
få honom!"
"Tack för den goda spådomen, kära mor!" svarade han: "Men säg mig
uppriktigt, om det verkligen är så, att ni sett mig förr? Eller hvad
menar ni egentligen med sådana ord?"
"Jo, jag menar som jag säger", återtog gumman. "Den onda Länsmannen kan
aldrig få ett slut som är godt. Han letar ju efter menniskosjälar, just
som tiggarn efter silfverpenningarna. Men jag vet icke hvad Anders
har för knölar i hufvudet i dag. Se der kommer han tillbaka och ser
alldeles ut, som om han ingen fisk hade till middagen. Se huru ifrigt
han ror! Det vill något till att ro i kapp med en sådan karl, Herr
Thorsten! Det gör hvarken Länsman eller Tullherrarna."
"Hvarföre talar ni så mycket om Tullherrarna?" frågade Thorsten,
på en gång helt strängt och allvarsamt seende på gumman: "Säg mig,
uppriktigt, kära mor, har fader Ollikainen eller ni eller någon af era
barn att göra med de herrarna? Finnas här lurendrejare?"
"Jag vill just säga som sanningen är", sade gumman: "Nog kan Herr
Thorsten veta, att bonden här vill sjelf begagna hvar enda jordlapp.
Hvad skall Torparen då lefva af? Kolningen hinner icke att skaffa oss
vårt nödvändigaste. Någon annan förtjenst bestås icke oss, gemene folk.
Hvad skall man då göra? Gossarna våra få skäligt betaldt för hvar
fora ifrån Norige, då de ha i ett och annat betett sig litet så der
hurtigt; men så ha vi också på det sättet fått ihop så pass, att kronan
hvart år fått ut sina utskylder af oss. Nog veta vi, att det icke kan
blifva annorlunda så snart, ehuru det just icke är så väl, att kronan
skall behöfva drifva oss på olagliga vägar för att få ut de fattiga
styfrarna. Men man är ju tvungen att lefva. Hvad skole vi göra?"
Anders kom i detsamma med båten. Han lade till bakom vassbusken och bar
i land en stor packa med varor. Thorsten insåg nu, att här nyttjades en
födkrok, hvilken i sjelfva verket var föga hedrande. Men spelet måste
hållas ut till slutet. Han måste blifva här, tills han visste, huru det
stod till med de faror, han fruktade.
Utan att yttra ett ord eller göra en helsning, begaf sig Anders med
sin börda uppåt gården. Han hade icke länge varit ur sigte, förrän
några jagtrop hördes bortifrån skogen. Gumman lyssnade med uttryck af
bestörtning på ropen. "Det är Länsman, som kommer!" utropade hon: "Gud
hjelp oss!"
Ett par bösseskott hördes ifrån skogsbrynet. "Jag sätter mig i båten!"
sade Thorsten. "Der ser mig ingen, och om det skulle gälla, kan jag ro
ut på bäcken. Der kan väl ingen följa mig, ty mossen ser just ut som
den hängdyn vi foro öfver på hitvägen."
"Det är godt!" hviskade gumman: "De veta icke, att vi ega en båt!
Jag går väl upp och ser till hvad de företaga sig der hemma. Fader
Ollikainen är dem nog för slug!"
Medan gumman gick upp till gården, skyndade Thorsten att intaga båten
och stöta den ut ifrån stranden. I skygd af några högre tufvor och
buskar tyckte han sig tryggt kunna ro bortåt. Han litade helt och
hållet på Ollikainen och kände sig lugn, oaktadt hans ställning väl
kunde vara egnad att väcka farhågor.
Det är en innerligt behaglig känsla att sakta flyta hän i en lätt båt
öfver en klar vattenyta. Speglar sig himlen i den stilla vattenspegeln,
så förefaller det, liksom sväfvade man på vingar i skyarna. Der
Thorsten långsamt halkade fram vexte åtskilliga vilda örter vid
stranden, och stora neckblad lågo utbredda öfver bäcken på flere
ställen. Just vid den lilla gruppen af tallar, som skymde bort honom
och båten från gården, lade han till, och satte sig att gifva akt uppå
hvad som föreföll deruppe. Han hade icke länge stirrat uppåt backen,
förrän han varseblef några främmande karlar, hvilka tycktes sysselsatta
att språka med de små Finngummorna. De pekade åt flere håll, och det
blef klart för Thorsten, att det var Länsmannen i orten i sällskap med
åtskillig tullbetjening.
Bland personerna på gården visade sig snart äfven ett par Lappar. Så
mycket Thorsten kunde se, var det Sjaggo och hans hustru. Der rådde
mycken oro bland de främmande personerna, tycktes det, och de sökte
ganska ifrigt på alla sidor. Slutligen såg Thorsten att Sjaggo med
ett par andra karlar nalkades stranden af mossen. Af den elake och
förslagne Lappen, som väl måste vara bekant med trakten och dessutom,
såsom en slags vilde, säkert hade mycken öfning att spåra upp villbråd
och menniskor, trodde sig Thorsten hafva mycket att frukta. Men han
beslöt att hålla sig stilla ute på mossen, der det väl icke var så lätt
att nalkas honom, då han hade båten i sitt våld. Han hoppades också att
icke blifva upptäckt bakom gruppen af tallar. Men deruti var han icke
mycket säker. Den sluge Sjaggo saknade genast båten, och som han visste
att Anders nyligen var hemkommen med densamma, dömde han att den ej
kunde vara långt borta. Gubben Ollikainen visade sig emellertid snart
derpå vid stranden. Efter ett långt samtal, hvarunder Sjaggo gjorde en
mängd bugningar, aflägsnade sig allesammans.
Thorsten började blifva allt mera dyster och nedslagen. Han var
förföljd, som en missdådare och efterlyst, ehuru oskyldig. Det kränkte
honom bittert; men han insåg nödvändigheten af att här undvika att
spjerna emot udden.
Bolla visade sig snart vid stranden. Hon såg utåt mossen under oroliga
rörelser. Thorsten beslöt att visa sig bredvid tallgruppen, för att, i
fall hon gaf tecken dertill, draga sig tillbaka eller ock nalkas. Då
hon vinkade, rodde han skyndsamt till stranden.
"Herr Thorsten!" sade hon: "Länsman är här med folk och den
olycksfogeln Sjaggo lär nog, om möjligt, visa honom vägarna. Jag skall
emellertid försöka att följa en annan väg. Fader Ollikainen sade mig,
att jag skulle smyga mig hit ned, medan han trakterar dem litet i
Svenskstugan." Sedan hon lyftat en näfverrensel i båten, sprang hon uti
den och fattade ena åran. Thorsten tog den andra, och under flickans
ledning halkade båten skyndsamt utåt vattenytan. Emellan de gröna och
gullgula och ljusröda tufvorna, slingrade sig bäcken, såsom en klar
väg, bortåt den fjerran skogen.
5.
Det led emot aftonen. Solen sänkte sig för att en kort stund dröja
under horizonten. Skogstopparna förgylldes af aftonrodnaden, och några
gällt skriande sjöfoglar drogo snabbt öfver den fuktiga mossen. De
båda roende voro längesedan komna ur sigte från Ollikainens gård, så
att de redan tillryggalagt största delen af vägen öfver mossen. Med
ansträngning nådde de den andra skogbeklädda stranden, just då solen
gick ned. Bäcken som de följt, slingrade sig allt bredare fram inåt
skogen.
"Vi måste hvila här", sade Bolla: "Strömmen har några forssar längre
fram, som vi icke kunna fara utföre förr än det är full dager igen."
Hon framtog i detsamma den medförda näfverränseln, som befanns
innehålla ett litet matförråd. Thorsten frågade henne nu huru snart
de kunde vara i Norige, och om hon ville visa honom vägen ända öfver
gränsen.
Hon sade att de endast behöfde tre eller fyra dagar för att komma öfver
fjellet. Det var en genväg hon ville visa honom, eljest endast begagnad
af smyghandlare, som förde sina varor förbi tullen vid en Svensk,
numera raserad skans.
Thorsten kastade sig tankfull under ett träd, med bössan nära till
hands och sin skjutväska under hufvudet. Bolla slumrade på marken några
steg derifrån.
Det var en af dessa ljumma, sköna sommarnätter, som endast den högre
norden eger så sköna. Det susade sakta, såsom andehviskningar, i
träden, och ifrån kärret hördes då och då en sjöfogels ljud som
upprepades af echo, eller qvittrade en liten talltrast i granskapet.
Det var klart på himlahvalfvet utom i vester, der ett hvitt, skönt
moln sakta höjde sig i sällsamma former på det högblå, med några få
tindrande stjernor beströdda fästet. Men snart inslumrade Thorsten
djupt.
En obehaglig känsla genomfor honom då han väcktes. Bolla stod framför
honom och sade hans namn, så att han genast befann sig vaken. Han kände
sig kall och såg också att hela hennes gestalt var öfverströdd med
något hvitt.
"Min Gud! Är det snö?" utropade han bestört.
"Ja", var hennes svar: "Det har varit en frostnatt. Många menniskors
välstånd och bergning har frusit bort i natt."
Thorsten sprang upp och såg sig sjelf beströdd med snö samt hela nejden
höljd i en hemsk likduk. Träden buro hvita bördor på grenarna och
marken var betäckt med halfqvarters djup snö. Solen stod redan öfver
horizonten och dess strålar bröto sig skarpt emot den glindrande snön.
"Det var således detta, som det sköna molnet medförde" sade Thorsten
för sig sjelf: "Dess luftiga skönhet var verkligen olycksbringande,
såsom så mången mensklig är det."
Thorsten gick ned till stranden af mossen för att se efter båten. Det
var ett sällsamt skådespel, som der visade sig för honom. Den vida
planen var höljd med snö, men då solen bestrålade den vidsträckta ytan,
tycktes den på något afstånd förvandla sig till ett omätligt, djupblått
haf, som rörde sig i klara vågor, utan skum eller grummel, längst bort
till horizonten, der en smal ljusstrimma skiljde det från himlen. De
båda bergpyramiderna, som stodo vid hvar sin ända af mossen, tycktes
rörliga. Deras förr runda former bröto sig nu i skarpa facetter, hvilka
än sköto ut såsom hvassa kanter, än åter smälte in i berget tillbaka.
Det underbaraste var, att de mörkblå fjellmassorna närmade sig
hvarandra, än vidrörde hvarann med de utskjutande kanterna, än nickade
till hvarandra med sina höga hjessor, men derefter ögonblickligt ryckte
sig åtskils och hoppade tillbaka. Den lilla gruppen af tallar, som
stod midt på mossen, hade skjutit upp, så att träden tycktes vara så
höga, som jättelika palmer. Deras mörka stammar rörde sig äfven hastigt
i blixtformiga vinklar mot de blå vågorna. Allt var så underbart, så
förtrolladt, att dess åskådande ingaf en känsla af förskräckelse och
häpnad på en gång.
"Hvad betyder detta?" frågade Thorsten ifrigt.
"Det är en hägring!" svarade Bolla. "Sådana får man se ibland i
fjellen. Men det bebåder att snön snart går bort; och smälter den, så
få vi svårt att komma utför forssarna och öfver fjellryggen. Vi måste
väl derföre skynda."
Under det Thorsten ännu beundrade den majestätiska synen, skimrade ett
rödt sken ett ögonblick längst bort vid horizonten. Det dröjde en liten
stund, och en skarp knall upprepades af genljudet rundtomkring.
"Det var ett skott!" sade Bolla: "Jag hoppas att de icke jaga efter oss
eller söka våra spår, medan snön ligger qvar."
Med dessa ord lossade hon båten och sköt den åter ut i vattnet. Båda
fortsatte skyndsamt sin färd. Bäcken som de hittills följt, hade nu
vext till en bred ström, och krökte sig emellan en reslig furuskog på
den ena sidan och några bergshöjder på den andra. Strömdraget bidrog
äfven att påskynda båtens fart, så att alla föremål hastigt flögo förbi
de bortilandes blickar. Då de stundom foro under de lutande tallarnas
grenar eller en vindflägt rörde dem, nedrasade den snömassa, som om
natten lagt sig på deras grenar. Mången gång blefvo de i båten höljda
af ett sådant hastigt snöfall. Men det blef lika hastigt slut med snön,
som den kommit. Innan middagen hade redan alltsammans smält för den
starka solhettan och barrträden prålade i en uppfriskad grönska, medan
deremot en och annan åkerteg, som synts vid strömbrädden, var färgad
med en viss rodnad, ett visst rödaktigt skimmer, som hängde vid säden.
"Frosten har brännt åkrarna!" sade Bolla och pekade på den olyksbådande
purpurn.
Strömmen som hittills flutit jemt men snabbt, började nu blifva
oroligare. Här och der syntes hvirflar och skum i vattnet. Ofta sorlade
vattnet omkring en stor sten. Än bröt det sig emot en klippa vid
stranden. På några ställen flöto timmerstockar i strömfåran.
Då de båda unga som bäst så skyndade med elfven och Thorsten
öfverlemnade sig åt sina drömmar, sade Bolla hastigt: "Nu komma vi till
forssen. För Guds skull, sitt då stadigt i båten och rör icke årorna.
Låt mig, som farit här förr, få styra!"
Hon satte sig i bakstammen med den ena åran, och bad Thorsten sätta sig
midt i båten för att hålla jemvigten. Farten tilltog och Thorsten hörde
ett dån, ett doft brusande, som kom dem allt närmare till mötes. Det
var forssen, utför hvilken de skulle fara.
"Se icke framåt!" sade Bolla. "Håll ögonen fast i båten, eller på
himlen! Man kan eljest lätt hisna, om man icke är van vid forsfärder."
Thorsten lydde henne icke. Han fäste sina blickar på hennes gestalt,
der hon med säker blick betraktade alla föremål omkring sig och, med
ett uttryck af mod och förtröstan i de behagliga anletsdragen, styrde
den lätta farkosten. Brusandet tilltog med förfärlig skyndsamhet.
Snart gick båten icke mera jemnt. Några ryckningar kändes. Det var
liksom en slitning, ett knakande i båtens fogningar, då den blixtsnabbt
bortrycktes af en hvirfvel och slungades hän ibland högt stänkande skum
och rytande vattenmassor. Det svindlade för Thorstens ögon. I hans
hufvud gick det omkring och han måste med båda händerna hålla sig fast
i båtens kanter.
Men det dröjde icke många ögonblick innan de hunnit utföre forssen,
efter hvad Thorsten trodde; men nu tycktes strömmen på en gång vara
slut. En mörk bergvägg stängde vägen för de framilande.
"Vi krossas emot berget, som det nu ser ut för oss", yttrade Thorsten
med en temligen lugn stämma, då han kastade ögonen omkring sig.
"Åh nej, just här svänger sig forssen till höger", svarade hon. I
detsamma gjorde båten en tvär vändning i en hvirflande göl. Thorsten
var nära att förlora jemvigten men han höll sig dock fast vid
båtkanterna. Spetsen af båten böjde sig derpå nedåt och Thorsten
kände huru det nu gick utföre. Men han hann icke ens rätt besinna sin
belägenhet, förrän en bränning stänkte honom full med fradga och båten,
ilande förbi bränningen, flög ut på ett jemnare vatten.
"Nu äro vi lyckligt nedkomna!" sade Bolla. "Här måste vi gå i land och
lemna båten efter oss. Vår väg går emellan bergen dit vesterut."
Nu styrde hon till lands, och sedan de båda väl fastbundit båten, för
att hindra honom att flyta bort, begåfvo de sig inåt fjelltrakten till
fots.
Efter en liten måltid vid stranden, hvarunder Bolla underrättade
Thorsten, att de innan aftonen borde hinna till en fjellstuga, som
var byggd till härberge för resande, begynte de sin vandring inåt
ödemarken. Nu blef naturen allt mera vild omkring dem. Ofantliga
granitblock, på hvilka ingen vegetation kunde fästa sig, lågo
kringströdda. Bergsklyftorna genom hvilka de måste klättra, hade skarpa
kanter och voro genom den smältande snön slippriga, så att de båda
vandrande ofta måste understödja hvarandra. Emellertid skyndade de
oförtrutet framåt.
Det hade redan lidit emot aftonen, då de hunno stranden af en bäck.
Bolla blef bestört, då hon såg att det genom snöfallet ökade vattnet
bortsköljt den spång, som var lagd deröfver. Det var en hel mils krok
till ett annat öfvergångsställe. Hade Thorsten varit ensam och utan
Bollas ledning kunnat hitta vägen, skulle han simmat öfver den några
få alnar breda bäcken. Nu återstod den enda utvägen, den i Norrland
vanliga, att fälla ett träd tvärt öfver bäcken. Men hur skulle man få
omkull ett, då ingen yxa fanns? Thorsten fann dock på råd. Han utsökte
en smal, reslig gran just invid stranden, samlade en rishög omkring
stammen, sedan han afbarkat den nedtill, och antände riset. Inom kort
upplågade en eld omkring trädet.
Thorsten såg till att elden icke skulle sprida sig och då han trodde
trädet tillräckligt koladt vid roten, böjde han det med en stark stör i
den riktning dit han ville att det skulle falla. Med outsäglig glädje
såg han sitt företag lyckas. Det kådiga trädet förbrändes allt mer och
mer, så att slutligen spetsen sänkte sig öfver ån långt inpå andra
stranden. Med ett par vidjor af mjuka tallrötter, bands stammen fast
vid sin stubbe, sedan elden blifvit väl släckt. Thorsten gick sjelf
först öfver på det svigtande trädet, under det han sökte att bibehålla
jemvigten genom att hålla sig fast vid grenarna, som likväl här och der
stodo i vägen. Sedan han lyckligt öfverkommit, fästade han trädtoppen
på samma sätt som stammen, samt återvände att hemta flickan. De mest
hinderliga grenarna bröt han af, för att bereda henne en lättare
öfvergång.
Han fattade sin skjutväska och bössa och flickan näfverränseln. Men
nu märkte han att det skulle blifva omöjligt för båda att komma öfver
på en gång, emedan trädet icke kunde bära dem. Han måste derföre låta
Bolla gå ensam förut. Han stod qvar på stranden och följde med ängslig
uppmärksamhet hvarje hennes steg. Dessa voro vigtiga, ty om hon halkade
eller förlorade jemvigten, måste hon falla i strömmen, hvilken var
lika häftig som djup. Man kunde jemföra denna spång med Muhamedanernas
Sirât, den sju steg långa bryggan som leder till Paradiset och är smal
som en sabelklinga, enligt deras Koran. Den Finska flickan hade redan
tillryggalagt hälften af den svåra vandringen, då hon begynte vackla.
Ränseln som hon bar i handen, hindrade henne att visa den vighet och
säkerhet, som annars utmärkte hennes gång. Hon uppgaf ett rop af
förskräckelse, då hon kände att hon höll på att falla, och släppte i
detsamma ränseln; lyckligtvis återvann hon sjelf jemvigten, men hela
matförrådet bortfördes blixtsnabbt af vågorna och försvann i djupet.
Bolla stod ändtligen på andra stranden, och Thorsten skyndade efter
henne dit. Hon beklagade förlusten af näfverränseln mest derföre, att
deri lågo några papper eller bref, såsom hon kallade dem, som hennes
mor befallt henne lemna honom, då de skildes åt. Men förlusten kunde
icke mera hjelpas. Derföre fortsattes vandringen tills aftonen. Då
hunno de till Skogsstugan, målet för denna dagens färd.
I de obebodda fjelltrakterna funnos fordom flere så kallade
fjellstugor, der de resande funno tak öfver hufvudet, foder åt sina
hästar och ved att bereda sin måltid med. Nu hafva på de flesta
ställen, der dessa stugor stodo, små gårdar bildat sig, der en
nybyggare lefver och förser de resande med deras oumgängligaste behof.
Den stuga, som Thorsten och Bolla hunno, låg vid lurendrejarnes väg,
och var för de flesta andra obekant. Emellertid hade äfven der en
nybyggare nedsatt sig, och lefde af det han kunde förtjena på de
djerfva gäster, som besökte hans boning. Huset bestod af två rum, det
ena ett rökigt pörte, det andra ett stall. På några få stegs afstånd
stod äfven en liten lada, der nybyggaren från de kringliggande kärren
insamlade sitt höförråd.
Då Thorsten och Bolla nalkades, började ett par hundar att skälla.
Genast rusade ett par karlar ut, för att se efter hvad som var å färde.
Sedan de noga skådat omkring, och funnit att det endast var tvenne
personer, som ankommo, lockade de hundarne tillbaka, för att låta de
främmande inträda i stugan.
Derinne såg det beynnerligt ut. På den af några grofva stenar snarare
sammanvältade än uppmurade spiseln, brann en stockeld. Liksom i
finnpörten i allmänhet, var öfre delen af rummet full af rök. Men på
golfvet omkring elden, belysta af det dunkla skenet, lågo några i
pelsar och täcken höljda gestalter med bistra, rödhåriga ansigten.
Det var ett band smyghandlare, gissade Thorsten genast. Bland alla
de ansigten, som betraktade de inträdande med en viss misstänksam
uppmärksamhet, var det ett, som framför de andra var utmärkt. Det
tillhörde en kort, tjock, i en randig nattrock klädd man, och var
nästan dubbelt så bredt som långt; föröfrigt var det försedt med en
krans af röda, krusiga hår, som ända till sjelfva hakspetsen infattade
det. Hvad den karga naturen inspart på den trubbiga näsan, hade hon
slösat på de fylliga läpparna. Ett par ögon, små som pepparkorn, men
glimmande som eldgnistror, rörde sig med förundransvärd snabbhet under
tvenne ögonbryn, hvilkas form och färg hade största likhet med tufvor
af björnmossa. Sedan denne några ögonblick betraktat Thorsten och
Bolla, bjöd han dem komma närmare för att njuta af brasan. "Här är godt
rum nog för goda vänner", sade han: "och andra än goda vänner få icke
titta in. Var välkommen, herre, och hon med, flicka! Jag tycker jag
känner igen dig: är du icke Ollikainens Bolla?"
"Jo, herr Apothekare!" svarade flickan. "Min far har skickat mig att
följa denna herrn öfver fjellen. Eljest skulle jag säga att Länsmän med
några Tullherrar just voro hemma hos oss i morgons. Gud vet, på hvilka
vägar Sjaggo förer dem, ty han var med i sällskapet."
"Sjaggo!" sade Apothekaren: "den råder jag att icke öppna sin mun om
oss. För öfrigt vet jag att han visar dem åt Helsingland, ifall de
skulle leta efter oss. Sjaggo är ju vår man."
Vid dessa ord framtog Apothekaren en reskantin och dukade upp dess
innehåll på det rankiga bordet, som stod i en vrå. Han bad derpå, med
den norrländska frimodigheten, de nykomne gästerna hålla till godo.
Thorsten måste tillstå att han efter en sådan färd som han gjort,
ingalunda var frestad att afslå inbjudningen. Apothekaren visade sig
ganska vänlig och språksam; men Thorsten kunde icke rätt med hans
uppsyn och blickar. Äfven Bolla tycktes vara något skygg för honom.
Sedan måltiden blifvit slutad, sade han: "Se så, goda vänner! Nu lägga
vi oss här, så godt vi kunna. I morgon drager jag med mitt folk uppför
strömmen. Denna gången är det en god affär vi hafva att göra. Bara
Jamaica Rumm och Franska viner. Men vi måste tömma ännu ett glas med
våra främmande. Skall det vara en sup, herre, eller en tår Jamaica?"
Thorsten undanbad sig förgäfves. Han måste tömma ett glas, som den
beställsamme Apothekaren islagit. Äfven Bolla slapp icke med mindre, än
att hon smakade på drycken.
"Nå, hurudan finner herrn min Rumm?" frågade Apothekarn.
"För att vara uppriktig, har den en viss kryddsmak", svarade Thorsten.
"Det måste varit något medicament i glaset kanhända. Men sjelfva varan
tycktes eljest vara fin och god."
"Ja, varan är äkta, det svarar jag för", sade Apothekaren med ett
afskyvärdt hånlöje: "Får se om Tullbesökarne skola smörja sig med den
kostbara drycken! Men nu blir jag sömnig! Låt oss gå till hvila!"
Thorsten såg sig om efter en vrå, der han tänkte nedkasta sig på en
halmkärfve, då dörren öppnades och ett Lappskt ansigte intittade, med
ett förnöjdt grinlöje på de tunna läpparna.
"Hå! Är det du, Sjaggo!" utbröt Apothekaren: "hvad har du att förkunna?"