tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde
hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på
Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.
Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att
i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det
rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd
ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit
förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte
honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa
och skjutväska.
I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på
den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente
till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos
konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt
lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid
gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den
vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg
framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar,
emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade
han sig åt sina fantasier.
Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten.
Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt
föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i
Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud,
var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor,
hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit
honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma
och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig
fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga,
huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans
vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte
på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina
föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.
Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna
den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma.
Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det
han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.
Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta,
om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon
icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list
med sömndrycken.
Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill
in?"
"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!"
svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för
Apothekarns.
"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast,
eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."
Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre.
Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig
hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att
kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon
fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon
var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud
på hans axel.
I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i
densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.
Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och
brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef
af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa
flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann
att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och
skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar
i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han
flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo
buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma
framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades
det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet.
Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i
det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde
han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något
förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af
de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.
Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin
stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre
in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att
väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en
skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt
hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad
öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna
medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans
hjerta.
Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens
innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned,
upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.
"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken!
För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.
Vi blifva förföljda."
Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på
hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick
för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och
kastade uppmärksamma blickar omkring sig.
"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och
vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi
kommit hit?"
Thorsten förklarade huru det hade tillgått.
"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men
det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar
med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."
"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade
Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se,
att du är blek."
"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att
rädda -- rädda -- vårt lif."
Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan
klipporna, allt längre upp ibland bergen.
6.
Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller
hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides
från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,
som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De
vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte
att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär
som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig
flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han
oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva,
derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver
de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten
framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda
drucko af densamma.
Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer.
Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade
henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att
göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu
utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de
skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en
Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle
då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid
att hinna oss."
Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos
Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende
för honom?"
"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största
räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt
honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore
det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den
står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."
Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver
bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon
spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen
äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna
på långt håll.
"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."
"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och
såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han
kommer ensam?"
"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro
vägvisare."
"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång
inom skotthåll", återtog Thorsten.
Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen
Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och
det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att
försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss
varse, om vi försöka den utvägen."
Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande
Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin
bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt
skri följde kort derefter.
"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har
sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom,
försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så
mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga
hitta visst icke."
"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade
honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck,
må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.
Han fick väl nog af mitt krutskott."
Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett
par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin
klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den
stackarns ofärd.
Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt
bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget
utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse.
Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar
hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra
frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.
"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få
nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat
allt hvad som lefvande är."
De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de
till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon,
endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada
igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras
fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande
gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta
bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande
störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta
med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga
flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till
tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar,
läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.
"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"
Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de
infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens
hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning.
Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en
dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt
förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med
en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och
hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra
innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig
omkring.
Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.
"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer
än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen,
få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda
trygga."
Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde
tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en
vederqvickande skugga.
"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket
raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."
Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och
bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade
en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en
viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga
begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade
sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till
Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda
dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade
från sina bekymmer.
Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp
ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma
myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första
han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans
hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.
Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet
utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och
betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom
en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade
hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet
uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro
mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft
sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig
hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en
gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en
underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och
hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig
min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore
att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade
försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet
det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill
icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig
såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva
mig! Måtte mitt också blifva dig så!"
Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då
hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under
det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf
uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin
förra hviloplats.
Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte
händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå
ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte
hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod
upp.
Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes
kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.
"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra
något enda bär."
"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.
"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig
se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke
bären."
Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde
något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än
korta svar på hans frågor om vägen.
Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han
tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef
segrare.
Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva
fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med
vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter.
Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar,
de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid
klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.
För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och
vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom
med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en
själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom
visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med
en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen
om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera
bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade
han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men
då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta
medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.
Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt
snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i
urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig
sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan
lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem
i spåren. Sången lydde:
"Jag, karl, skogsgångare,
Man, i ödemarken stampande,
Månne ej i mig finnes karl,
I gubbens son en man,
Detta ondas häfvare
Sångare af Lappens sång? --"
De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud
rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och
hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska,
gällt klingande melodi. Hon sjöng:
"Visst i den gamles son
Finnes en driftig man;
I skogshyddans gård
Finnes en snabb yngling.
Kom på lyckliga jagtvägar,
Skynda på gynnande fångstigar!
Renarnes pälsbeklädde man
Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."
"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."
"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt
förråd med oss, och följa oss."
En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke
hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned
ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för
sig sjelf.
Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart
behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans
hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att
gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."
"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog
Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.
Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje
deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle
dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan
med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.
Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt,
men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten
fram till den Norska gården.
"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens
hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min
bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen
med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med
hårdhandskarna."
Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka
honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse.
Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och
Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt
ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt
vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen
befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att
finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.
Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der
och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och
isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom
lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som
Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade
flickan.
Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta
kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt
mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som
åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"
"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.
"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är
för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"
Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig,
och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt
orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och
det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga
kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning.
Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade
sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna
till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det
icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom
en stor sten.
Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde
med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det
var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på
alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt
moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på
fjellspetsen.
Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de
gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla,
full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"
Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till
det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga
villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en
rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett
par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran.
De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var
grönaktigt, fosforiskt.
"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan
slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos
honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter,
beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga
tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat,
men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne
punkter.