I detsamma föll Lappens blick på Thorsten. Han drog sig liksom bestört

tillbaka ett ögonblick; men snart besinnade han sig och inträdde

hel och hållen i stugan. Blott ett giftigt ögonkast häftade han på

Thorsten, sedan låtsade han, som han alldeles icke bemärkt honom.

Men Thorsten kände sig härvid ingalunda väl till mods. Han beslöt att

i alla händelser icke tillbringa natten här ibland dessa skälmar. Det

rann honom i sinnet att den lilla ladan, som låg bredvid gården erbjöd

ett fredligare herbärge. Han sade det åt Bolla, och hon gick genast dit

förut. Thorsten tackade Apothekaren artigt för hans gästfrihet, räckte

honom enligt landets sed ett handslag och aflägsnade sig med sin bössa

och skjutväska.

I den lilla ladan, som hade en dörr vänd åt stugan och en glugg på

den motsatta väggen, befann sig ett temligt höförråd, som tjente

till en ganska beqväm bädd. Bolla yttrade sin fruktan för Sjaggos

konster, och tillstängde derföre dörren ganska väl innanföre, samt

lade sig på en höbundt nära densamma. Thorsten sökte sitt läger vid

gluggen, som han ställde öppen. Han hade derifrån en utsigt öfver den

vilda fjellnaturen, som här var förfärligt ödslig. Ingen enda åkerteg

framskymtade i sommarnattens halfdunkel: endast nakna berghällar,

emellan hvilka mörka skogsdungar uppsköto. En lång stund öfverlemnade

han sig åt sina fantasier.

Det var slutligen en besynnerlig känsla af matthet, som intog Thorsten.

Han spratt flere gånger till ur en orolig och oredig slummer. Hastigt

föll honom då den tanken in, att det måste varit någon sömndryck i

Apothekarns sista jamaicaglas, ty den tyngd, han kände i sitt hufvud,

var högst onaturlig. Han hade i sin skjutväska ett par flaskor,

hvaraf den ena innehöll ett Caffe-extract, hvilket någon gång varit

honom nyttigt, såsom medicin på resan. Äfven nu framtog han detsamma

och intog något deraf. Det gjorde sin verkan, så att han kände sig

fullkomligt vaken och styrkt. Han började då att öfverlägga,

huru han skulle kunna belöna den goda kolarflickan, som varit hans

vägvisare. Penningar hade han icke mycket att umbära. Men han tänkte

på att skänka henne en guldring af temligt värde, som han ärft af sina

föräldrar och nu burit allt ifrån sin ungdom.

Hastigt hördes på dörren några ryckningar, liksom någon velat öppna

den. Då den var väl tillstängd, begynte man våldsamt stöta på densamma.

Thorsten skyndade dit. "Hvem är der?" frågade han med hög röst, i det

han fattade sin bössa i handen. Det blef en tystnad öfver allt.

Då böjde sig Thorsten ned för att se, så godt skymningen ville tillåta,

om Bolla var vaken. Men hon slumrade djupt. Det förvånade honom att hon

icke vaknat af bullret, och styrkte honom i tron på Apothekarens list

med sömndrycken.

Derefter upprepade han ännu högre: "hvem är det härutanföre, som vill

in?"

"Låt upp och släpp oss in på ögonblicket eljest slå vi sönder dörren!"

svarade en förfärlig stämma, som Thorsten trodde sig igenkänna för

Apothekarns.

"Hvad viljen J här?" frågade Thorsten tillbaka: "Sägen det genast,

eljest skjuter jag den första, som vågar titta in."

Intet svar följde, och Thorsten hörde endast hviskningar utanföre.

Men snart föllo några starka slag på dörren. Thorsten besinnade sig

hastigt, ryckte upp laddstocken och kratsade haglen ur bössan, för att

kunna, utan att spilla något menniskolif, ingifva sina angripare någon

fruktan. Han tog derefter Bolla om lifvet och uppreste henne. Men hon

var så matt, att hon icke rätt vaknade, utan genast sänkte sitt hufvud

på hans axel.

I detta ögonblick rycktes dörren upp, och Apothekaren visade sig i

densamma, åtföljd af Lappen Sjaggo och tre eller fyra andra karlar.

Thorsten satte genast mynningen af sin bössa emot hans ansigte och

brände af skottet. Apothekaren störtade baklänges, och dörren blef

af de andra åter tillslagen. Då skyndade Thorsten med den sanslösa

flickan till gluggen. Han hoppade skyndsamt ut igenom den och fann

att det var lågt till marken. Derföre drog han henne efter sig, och

skyndade, undangömd af ladan, att gömma sig bakom några stora stenar

i brynet af en skogsdunge, ett litet stycke derifrån. Der nedlade han

flickan på marken och laddade sin bössa på nytt. Han hörde snart ånyo

buller bort vid ladan, der dörren åter måtte blifvit öppnad. I detsamma

framglimraade också der ett hastigt sken. Inom en kort stund ökades

det, och Thorsten måste slutligen tro, att det fattat eld i höet.

Emellertid kunde i alla fall eldsvådan icke blifva farlig, så att han i

det afseendet var trygg. Hvad Apothekarens ansigte beträffade, trodde

han att det icke förlorat derpå, att kanske ögonbrynen blifvit något

förminskade genom det oväntade svedjandet och kindernas färg upphöjd af

de svarta punkter, hvarmed de blifvit krutstänkta.

Men det var ingen tid till muntra anmärkningar. Thorsten tog sin

stackars följeslagerska i famnen och bar henne ett litet stycke längre

in i skogen för att använda samma medel som han sjelf nyttjat till att

väcka henne ur den farliga slummern. Äfven på henne gjorde drycken en

skyndsam verkan. Hon slog upp ögonen med förskräckelse, och fann sitt

hufvud lutadt emot hans bröst. På en gång flög en glödande purpurrodnad

öfver hennes ljufva drag: det var första tecknet till hennes återvunna

medvetande. Det andra var att hon gömde det rodnande ansigtet emot hans

hjerta.

Det var en djup rörelse, som i detsamma också genomträngde Thorstens

innersta. Han kunde icke göra sig den rätt klar, men han böjde sig ned,

upplyfte sakta hennes hufvud och kysste henne.

"Stackars flicka!" sade han: "Vakna efter den förfärliga trolldrycken!

För Guds skull! Faran är ännu icke förbi! Kanske börjas den först nu.

Vi blifva förföljda."

Bolla upprättade sig med mycken styrka, men den höga purpurn på

hennes kinder försvann hastigt. Hon satte händerna några ögonblick

för ansigtet och drog några tunga andedrag. Derefter såg hon upp och

kastade uppmärksamma blickar omkring sig.

"Var det en dvaldryck han gaf oss?" sade hon. "Ah! jag förstår! Och

vi blefvo öfverfallne i ladan, såsom jag fruktade. Men huru hafva vi

kommit hit?"

Thorsten förklarade huru det hade tillgått.

"Vi måste skynda oss undan!" sade hon. "Det har tagit eld i höet, men

det är snart släckt! Sedan lära de väl förfölja oss. De hafva hundar

med sig. Men jag känner vägen öfver fjellet."

"Blott du står ut med att vandra längre, min goda flicka!" sade

Thorsten bekymrad: "Du ser så matt ut. Jag kan i det matta skenet se,

att du är blek."

"Frukta icke!" svarade hon: "Jag har krafter nog, när det gäller att

rädda -- rädda -- vårt lif."

Hon räckte Thorsten handen, och nu skyndade de båda bort emellan

klipporna, allt längre upp ibland bergen.

6.

Och oafbrutet gick vandringen framåt. De togo sig ingen rast eller

hvila, förrän de hunnit långt bort ibland de ödsliga bergen, afsides

från farvägen. Ingen menniskofot, om icke i urminnes tider en Lappmans,

som här framdrifvit sin hjord, hade beträdt dessa hemska trakter. De

vandrade hela natten, tills de första strålarna af morgonen begynte

att färga de högsta fjelltopparnas snöfält med en rodnad, så skär

som den eljest endast finnes i en yppig ros eller på en femtonårig

flickas kind. Då förmådde Thorsten icke gå längre. Han sade att han

oundvikligen behöfde hvila. Bolla förde honom till en bergskrefva,

derifrån man kunde emellan klippornas springor se vidtomkring öfver

de trakter de genomvandrat. Der satte de båda sig ner, och Thorsten

framtog åter flaskan, som innehöll den sömnförjagande drycken. Båda

drucko af densamma.

Men på Bollas ansigte sväfvade ett uttryck af ängslan och bekymmer.

Hennes blick var matt och skygg. Thorsten bemärkte det, och frågade

henne om orsaken. Hon sade, att de hade ännu två dagars vandring att

göra, innan de hunno någon ort inom Norige, men de befunno sig nu

utan något matförråd. Dessutom yttrade hon åter den fruktan att de

skulle blifva förföljda. "Vi skulle kanske kunna söka herberge hos en

Nybyggare, som har sin fäbod en mil på sidan om vår väg; men vi skulle

då komma en dag sednare, och det vore att lemna våra förföljare god tid

att hinna oss."

Thorsten betänkte sig. "Tror du då att de skola söka oss hos

Nybyggaren? Eller skall han förråda oss till dem, om vi visa förtroende

för honom?"

"Göran Rutman är vän till vår Anders", svarade hon: "Han är den största

räffängare i hela trakten, och Anders plär sälja hans räfskinn åt

honom. Men jag tror icke att han kan tiga. Kunde vi undvika honom, vore

det bäst. För öfrigt kan ingen veta om han nu är vid fäboden eller den

står alldeles tom. Då hade vi vandrat den afvägen förgäfves."

Båda suto tysta en lång stund. Det blef dager och solen uppgick öfver

bergen. Hastigt lifvades Bollas drag af ett uttryck af bestörtning. Hon

spände ögonen utåt dalen, som de genomvandrat, och visade slutligen

äfven för Thorsten att något rörligt syntes bland dvärgbjörksbuskarna

på långt håll.

"Det är en hund!" sade hon: "Sjaggo är efter oss."

"Jag skulle råda honom att icke komma allför nära", sade Thorsten och

såg om sin bössa. "Kan du se, om det är den uslingen? Tror du att han

kommer ensam?"

"Ensam törs han väl icke", yttrade hon: "Han och hans hund äro

vägvisare."

"Åtminstone skall hans hund icke länge spåra oss, om han kommer en gång

inom skotthåll", återtog Thorsten.

Nu visade sig på afstånd flere personer, främst bland dem Lappen

Sjaggo, som noga gaf akt på hunden. De nalkades allt mer och mer, och

det syntes att de voro beväpnade med skjutgevär. "Det återstår oss att

försöka undkomma öfver berget", sade Bolla. "Men de måste blifva oss

varse, om vi försöka den utvägen."

Thorsten fästade just sina harmfulla blickar på den springande

Lappmannen, då denne gjorde ett långt hopp, på en gång fällde sin

bössa, sträckte armarna uppåt och föll öfverända. Ett förfärfarligt

skri följde kort derefter.

"Nu äro vi kanske räddade!" utbrast Bolla. "Den elake Lappen har

sprungit i en af Rutmans räfsaxar. Då de andra samla sig omkring honom,

försöka vi att springa öfver bergskanten! Sjaggo har nog nu fått så

mycket om benet, att han icke mera kan blifva oss farlig. De öfriga

hitta visst icke."

"Ja så", sade Thorsten: "Han har just kommit på ett ställe, som passade

honom! Den tjocka Apothekaren, om han har plåster så väl som sömndryck,

må nu hjelpa honom! Men jag ser icke till den skurkens fylliga ansigte.

Han fick väl nog af mitt krutskott."

Samtliga förföljarne samlade sig omkring den tjutande Lappmannen. Ett

par nedböjde sig för att uppspänna räfsaxen och släppa honom ur sin

klofva, medan ett par andra icke kunde hindra sig att skratta åt den

stackarns ofärd.

Detta ögonblick begagnade Bolla och Thorsten. De klättrade skyndsamt

bergskrefvan uppföre, och hade redan hunnit bakom spetsen af berget

utan att blifva bemärkta. Der mötte dem en vidsträckt lingonmosse.

Här såg vegetationen alldeles förtorkad ut. Några få dvergbjörkar

hade bruna löf och lingonriset var gråaktigt. "Här måtte den förra

frostnatten varit förfärlig!" yttrade Thorsten.

"Tvertom!" svarade flickan: "hit har frosten icke sträckt sig. Vi få

nog erfara det vid mossen. Det är hettan emellan bergen, som förtorkat

allt hvad som lefvande är."

De skyndade utföre berget. Efter ett par timmars vandring hunno de

till randen af mossen, som tycktes bestå af en tät småskog af lingon,

endast en half aln hög, men så tät, att de vandrande måste liksom vada

igenom densamma. Men det förfärligaste var, att samma ögonblick deras

fötter vidrörde de närmaste örtstånden, höjde sig ett genomträngande

gnäll ur lingonriset och ett grått moln uppsteg omkring dem. Detta

bestod af otaliga svärmar myggor, som genast betäckte de annalkande

störarne. Inom en handvändning voro bådas ansigten och händer betäckta

med blodiga stygn. Förgäfves var att slå eller flägta på de hungriga

flygkräken. De störtade sig på menniskornas hud och läto der till

tusental döda sig; utan att de öfrigas anfall upphörde. Näsborrar,

läppar och ögon blefvo isynnerhet stuckna.

"Här är ingen annan utväg", sade Bolla: "Vi måste fram!"

Med händerna för ansigtet och ögonen tillslutna, jagade af de

infernaliska kräken, skyndade de båda framåt. Bolla fattade Thorstens

hand och han måste helt och hållet öfverlemna sig åt hennes ledning.

Lyckligtvis kommo de snart öfver kärret, som var höljdt liksom af en

dimma af myggor. Men den oräkneliga svärmen stannade icke inom sitt

förra område. Den utsträckte sig och följde de vandrande, liksom med

en utgrening, hvilken bildades af en grå dimma af lefvande yrfän och

hängde tillsammans med dimman öfver kärret. Länge måste de båda vandra

innan svärmen af förföljarne så glesnade, att de kunde fritt se sig

omkring.

Slutligen var det middag och solen började att bränna dem.

"Vi måste söka skygd under solhettan", sade Bolla: "Den tröttar oss mer

än sjelfva gången. Föröfrigt, om också Sjaggo vore lös ifrån räfsaxen,

få de icke hunden öfver myggkärret. Vi kunna derföre nu vara någorlunda

trygga."

Hon förde honom derefter till en höjd, der vinden fritt kunde

tillflägta dem svalka, men en stor granithäll tillika erbjöd en

vederqvickande skugga.

"Låt oss hvila här ett par timmar", sade hon: "Vi hinna så mycket

raskare undan i natt, då det blir mera svalt att gå."

Thorsten nedkastade sig på marken. Hans ansigte, händer, hals och

bröst voro betäckta med blåsor af de elaka myggbetten, som förorsakade

en olidlig plåga; men hans trötthet var lika stor, så att han med en

viss tillfredsställelse utsträckte sig på jorden. Ännu en annan plåga

begynte likväl att låta känna sig: det var hungerns. Men Bolla hade

sagt, att de ännu måste vandra två dagar, innan de hunno fram till

Norige. Det såg mörkt ut huru det skulle vara möjligt att uthärda

dermed. Emellertid utkräfde naturen sin rätt, och Thorsten insomnade

från sina bekymmer.

Han hade slumrat några timmar innan han vaknade. Då han slog upp

ögonen, kände han sig lifvad och stärkt af sin sömn. De plågsamma

myggbetten hade blifvit läkta och han kände sig muntrare. Det första

han blef varse, var en näfverskäppa med bär, som stod bredvid hans

hufvud. Han skyndade att resa sig upp för att se efter Bolla.

Den goda flickan slumrade ett litet stycke ifrån honom, med förklädet

utbredt öfver sitt ansigte. Han stod länge, lutad mot sin bössa, och

betraktade den ljufva gestalten, gömd i sin enkla grofva drägt, liksom

en skön blomma i sitt hårda blomfoder. Sällsamma känslor bestormade

hans inre. Han kände, att i hans hjerta hade för henne en ömhet

uppkommit, i hans själ hade för henne ett tycke uppstått, som voro

mäktigare än hvad han kännt för någon annan qvinna. Men hans förnuft

sade honom, att hennes själ icke var skapad för hans; han tyckte sig

hafva ett medvetande deraf, att för honom och henne icke fanns en

gemensam sällhet. Tanken på kärlek till henne uppfyllde honom med en

underbar ängslan. Det var en strid i hans inre emellan hans känsla och

hans förstånd. Men slutligen sade han för sig sjelf: "Du blir aldrig

min, sköna flicka! Att med kärlek trycka dig till mitt hjerta vore

att rycka dig bort i en afgrund af bittra erfarenheter, af oväntade

försakelser i nya förhållanden. -- Och hvad du kände för mig, hvem vet

det? Du skulle säkert icke sjelf kunna reda din känsla! Nej, jag vill

icke tro, hvad min fantasi läser i ditt öga! Jag vill skiljas ifrån dig

såsom en vän, en bror! Ditt minne --, hur kärt skall det icke blifva

mig! Måtte mitt också blifva dig så!"

Nu föll det honom in, att det var hårdt att störa hennes slummer, då

hon kanske icke sofvit många ögonblick -- hon hade ju plockat bär under

det han sof! Han beslöt att sätta sig och afvakta tills hon sjelf

uppvaknade. Han ryckte sina ögon ifrån henne och återvände till sin

förra hviloplats.

Det dröjde icke länge innan han såg henne röra sig. Hon knäppte

händerna tillsammans några ögonblick, han hörde en djup suck och derpå

ryckte hon hastigt förklädet bort ifrån sitt ansigte. Hennes ögon mötte

hans och hon rodnade. Hennes blickar slogos emot marken och hon stod

upp.

Han kände sitt hjerta klappa häftigare vid den hulda rodnaden på hennes

kinder, men han bemannade sig och teg. Hon bjöd honom bärskeppan.

"Vill du äta med, Bolla?" frågade han. "Annars vågar jag icke röra

något enda bär."

"Jag åt mig mätt under det jag plockade", försäkrade hon.

"Jag tror det icke, goda flicka", invände han: "Utan du måste låta mig

se det. Kom och sätt dig här och ät med mig, eljest smaka mig icke

bären."

Utan att vidare göra några invändningar, satte hon sig ned och förtärde

något af den knappa måltiden. Hon yttrade derunder intet annat, än

korta svar på hans frågor om vägen.

Då vandringen åter begyntes, bad hon att få bära hans skjutväska. Han

tillät det icke, och en vänlig strid derom uppkom, hvari han blef

segrare.

Vägen började nu att bli allt brantare uppåt. De nalkades sjelfva

fjellryggen. Här blef det allt kallare, och de måste till och med

vandra öfver ett snöfält. Skogen hade upphört i dessa höga trakter.

Sjelfva dvergbjörken fanns icke mer. Endast några jemmerliga lafvar,

de yttersta af den organiska naturens alster, hängde ännu fast vid

klipporna. Ingen fogel syntes i den ödsliga rymden.

För de båda trötta och hungriga vandrande, blef vägen allt tyngre och

vandringen allt svårare. De uppmuntrade hvarandra likväl understundom

med ett ord, ett leende. På kolarflickans ansigte hvilade nu en

själfull blekhet. Det var ett nytt, oväntadt behag, som derigenom

visade sig för Thorstens blickar. Han betraktade hennes uppsyn med

en allt mera ökad beundran. Slutligen kände han, huru tvifvelsmålen

om hennes upphöjda känslor, hennes själslyftning ville allt mera

bortblekna ur hans eftertanka. Han blef då orolig, liksom hade

han upptäckt en fiende ibland sina känslor i sitt eget bröst. Men

då upplyfte han ögonen till himlen och sökte återvinna det fasta

medvetandet af sin välbetänkta och grundade öfvertygelse.

Med bekymrade hjertan fortsatte de emellertid sin vandring uppåt

snöfjellen. De hade vandrat ett stycke uti en lång dal, lik en i

urminnes tider urhålkad, och nu uttorkad strömfåra, då en besynnerlig

sång hördes. Den kom längst bortifrån dalens början, som de redan

lemnat bakom sig, så att Thorsten trodde att deras förföljare voro dem

i spåren. Sången lydde:

"Jag, karl, skogsgångare,

Man, i ödemarken stampande,

Månne ej i mig finnes karl,

I gubbens son en man,

Detta ondas häfvare

Sångare af Lappens sång? --"

De hade icke länge lyssnat på det underliga qvädet, som i klara ljud

rullade längs klippdalen, förrän Bollas ansigte strålade af glädje och

hon svarade i det hon höjde den behagliga rösten till samma Finska,

gällt klingande melodi. Hon sjöng:

"Visst i den gamles son

Finnes en driftig man;

I skogshyddans gård

Finnes en snabb yngling.

Kom på lyckliga jagtvägar,

Skynda på gynnande fångstigar!

Renarnes pälsbeklädde man

Är fången i rödsvansfångarens jerngiller."

"Det är väl Anders?" frågade Thorsten. "Jag känner igen hans röst."

"Det är han", sade flickan. "Låt oss vänta honom. Han skall dela sitt

förråd med oss, och följa oss."

En besynnerlig, mörk känsla flög upp i Thorstens inre. "Kunde vi icke

hitta ensamme?" utbrast han, och fattade hennes hand. Hon slog ned

ögonen för hans strålande blick och teg, liksom hon öfverlagt något för

sig sjelf.

Slutligen sade hon, med en skygg rodnad, som gjöt ett eget, underbart

behag öfver hennes drag. "Nog hoppas jag att hitta; men vi behöfve hans

hjelp för att komma öfver vid den stora forssen, i fall han har tid att

gå med. Eljest har han visst ärende till Göran Rutman."

"Vi vilje då icke uppehålla honom, i fall han har brådtom", återtog

Thorsten, i det han äfven kände sina kinder värmda af en sällsam rodnad.

Snart hade emellertid Anders upphunnit dem. Han yttrade sin glädje

deröfver att de lyckligt undkommit, och förklarade, att han skulle

dikta en märklig visa om Sjaggo i räffängarns sax. Då han hörde olyckan

med Bollas ränsel, erbjöd han genast sin i stället.

Han sade dem derefter att hans ärende till Rutman var högst vigtigt,

men att han ville möta Bolla vid stora forssen sedan hon följt Thorsten

fram till den Norska gården.

"Det gläder mig hjertligen", sade han, i det han fattade Thorstens

hand, "att det gick som det gick. Vi hade väl annars, jag och min

bror och några andra raska bussar, tagit Herr Thorsten lös igen

med handkraft. Men det är bäst då man slipper att taga uti med

hårdhandskarna."

Thorsten tackade honom derefter för hans vänskap och lofvade att skicka

honom en god bössa från Stockholm till vänskapstecken och åminnelse.

Derefter begaf sig Anders öfver höjden söder ut, medan Thorsten och

Bolla följde dalsträckningen emot snöfjellet i vester. Det blef allt

ödsligare omkring dem. Snart hade all vegetation upphört, och allt

vidsträcktare snöfläckar lågo qvar emellan klipporna. Slutligen

befunno de sig vid den eviga snöns gräns. Det var besynnerligt att

finna sig der just i den milda skymningsstunden af en sommarafton.

Men deruppe var sommaraftonen icke mild. En stark köld rådde der

och solstrålarna, som brötos i besynnerliga färgor mot snö- och

isfläckarna, tycktes hafva förlorat sin värmande egenskap. Dessutom

lägrade sig en tung, hvit dimma midt öfver den högsta spetsen, som

Thorsten och Bolla skulle öfvervandra. "Den bådar oss ondt", sade

flickan.

Då de vandrande sågo de sista solstrålarna bryta sig emot de öfversta

kanterna af dimman, medan den undre, vid berget hvilande delen allt

mera blånade, hördes ett aflägset dån emellan bergen. "Det är uren, som

åker", yttrade Bolla: "Gud hjelpe oss väl!"

"Hvad menar du med uren, flicka?" frågade Thorsten.

"Uren eller urvädret", svarade hon. "Vi få ett Herrans väder, men det är

för sent att vända om. Följ bara noga mina steg, Herr Thorsten!"

Det hemska dånet kom allt närmare. Ett dystert mörker utbredde sig,

och snöflingor började att flyga omkring i luften. Slutligen frambröt

orkanen med förfärlig våldsamhet. Snön yrde i allt tätare hvirflar, och

det var knappt mera möjligt att öppna ögonen. Likväl gick den modiga

kolarflickan framåt. Thorsten följde henne med största ansträngning.

Ett par gånger tycktes det, som urvädret ville upphöra, men det hvilade

sig endast, för att med desto större raseri börja ånyo. Då stormilarna

till slut slungade hela massor af snö och isbark framför sig, blef det

icke möjligt att framtränga längre. De båda vandrarne sökte skygd bakom

en stor sten.

Thorsten satte sig bredvid flickan, slog armen om hennes lif och hörde

med en känsla af rysligt välbehag på de vilda elementernas dån. Det

var majestätiskt att höra det åsklika dundret, som återskallade på

alla sidor. Emot bergets sida, under deras fötter nalkades ett mörkt

moln sällsamt afbrytande sin färg emot det ljusa snömolnet uppe på

fjellspetsen.

Då hördes ett häftigt genomträngande tjut lifsom af hundradetals de

gräsligaste röster. "Min Gud! det är en skock vargar", utropade Bolla,

full af ångest. "Låt oss hålla oss stilla!"

Thorsten spände sin bössa och gjorde sig färdig att försvara sig till

det yttersta, men det låg något så rysligt förstenande i de hungriga

villdjurens läten, att det icke var honom möjligt att öfvervinna en

rysning, som isande lopp honom genom märg och ben. Nu visade sig ett

par glänsande punkter ett stycke framför honom i dunklet af snöyran.

De tvenne lysande punkterne liknade ett par eldkol, men deras sken var

grönaktigt, fosforiskt.

"Det är en vargs ögon!" hviskade Bolla och den annars modiga flickan

slöt sig nu krampaktigt intill Thorsten liksom för att söka skydd hos

honom. Han upplyfte sitt gevär. Då visade sig flera glänsande punkter,

beständigt två och två tillsammans, framför honom. Det förskräckliga

tjutet ökades. Med krampaktig ångest lade Thorsten bössan till ögat,

men hade likväl nog köld att väl rikta skottet just emellan tvenne

punkter.

Kolarflickan eller En Wandring i Norrland: Novell · 第 4 / 5 段