hörde vi, det är visst; och Tullherrarna röra på sig. De säga att
presten har en läsemästare med sig; men Sjaggo tror, att det är en af
Tullherrarna. En läsemästare har icke så runda kinder och så fyllig
mage, det har Sjaggo ofta märkt. Men du kunde väl ge Sjaggo en sup,
fader Ollikainen."
I detta ögonblick öppnades åter dörren och ett nytt vidrigt ansigte
tittade in. Sjaggo gaf ett tecken och nu inträdde en gestalt, honom lik
i drägt och uppsyn. "Fader Ollikainen!" sade den nykomna: "Gif oss en
sup, om du har. Jag vet nog att du har fört med dig bränvin från din
resa nedåt landet. Det är icke värdt att du söker dölja det för oss.
Och den främmande herrn, som du haft med dig, han har nu också något
att ge åt oss, fattiga lappfolk."
Thorsten kände sig uppfylld med afsky för dessa jemmerliga varelser,
som alltså här representerade en folkstam, vid hvars lefnadssätt och
utseende han var van att fästa ganska romantiska föreställningar. Men
gubben Ollikainen, som bättre kände sina gäster, sade helt kort och
tvärt: "Jag har intet bränvin åt er. Vill ni bli här och hvila er,
så får ni gå till stallet. Der fins hö, och dit vill jag bära en bit
mat åt er. Men föröfrigt råder jag er till att hålla er mun, så att
här intet spörjas andra saker, än jag är nöjd med att veta att de äro
kända."
"Kära fader Ollikainen!" skrek den sistkomna: "Nog vet du att jag kan
tiga; men visst har du ändå en tår bränvin qvar. Se efter i flaskan.
Jag är så rysligt törstig att du det icke kan tro, och jag dör om jag
icke får en sup. Hör du, granna herre, som har blifvit efterlyst med
kyrksilfret, visst har du något godt att ge en stackars lappska? Jag
skall tiga, det är förvisst, men det säger jag, jag måste ha en tår på
tanden."
Thorsten rusade häftigt upp. "Här hänger besynnerligt tillsammans med
något, hvad det kan vara", sade han. "Säg ut, fader Ollikainen! Hvad
menar ni? Hvad är det för kyrksilfver och efterlysningar de der odjuren
skräna om? Vet ni om något sådant?"
"Herr Thorsten!" yttrade gubben, i det han med genomträngande blickar
betraktade ynglingen. "Jag har sett att ni har ett ärligt ansigte,
derföre tror jag på er. Har ni märkt något ondt med mig och de mina, så
säg ut. Annars, tro ni oss om det bäst, såsom vi tro er! Något är här å
färde, och det vill jag taga reda uppå. Var ni emellertid trygg. Gamle
Ollikainen känner väl till trakten, och ingen hund spårar honom, der
han vill ha vägen igen efter sig. Och dermed väl nu, Herr Thorsten!"
Han vände sig derpå till Lappmannen i spisen: "Upp med dig, Sjaggo! För
ut din hustru! Jag tycker illa om hennes skrik; det låter som en räf i
en skogsbacke, när han väntar ondt väder. Gå ut till stallet med henne.
Anders kommer väl snart hem, och det vore mindre väl om han såg er
härinne."
"Åh! Anders är icke farlig!" skrek lappqvinnan: "Jag hörde både hans
och Bollas röst, när de körde kreaturen bortåt Furuborgsmon. De komma
nog intet hem före qvällen. Men tag fram flaskan, fader Ollikainen. Min
hals är så torr, som ett utbrändt kol."
"Sjaggo!" sade Ollikainen med en förfärlig blick på lappmannen. "Jag
har en gång sagt: för ut din hustru! Tvinga mig icke att säga om det en
gång till."
Det låg uti den gamles röst och åtbörd något, som kräfde oemotståndlig
lydnad, så att Sjaggo sprang opp, bugade sig ödmjukt flere gånger
och derefter utan omsvep fattade qvinnan i pelskragen. Hon fortfor
emellertid att tigga bränvin med hög, skrällande stämma, tills hennes
man fört henne ut på gården. Just i det dörren stängdes efter dem,
gjorde hon en åtbörd af raseri och lömsk ilska, som kom Thorsten att
ovilkorligt rysa. Men gubben Ollikainen satte sig ned, så snart han
blifvit ensam med honom, och såg ganska eftertänksam ut.
"Herr Thorsten", tog han slutligen till orden: "här är någon fara å
färde, det kan jag säga honom att jag ganska väl märker. Jag skulle
nästan tro att den barske Länsmannen, som af Anders fick smällen för
stjernan, lyst efter oss med några tillägg, som just icke låta på bästa
sätt. Att ingen af oss är en kyrktjuf, det tror jag vi taga hvarandra
genast fria för, ehuru vi icke känt hvarandra så många dagar. Det
säkra är, att Herr Thorsten gör bäst att icke visa sig här så länge.
Öfverlägg sjelf, om han vill blifva förd till Norige och derifrån vända
om igen hem till sitt, eller om han vill låta föra sig med fångskjuts
till ransakning uppåt Norrland. Tänk på den saken några dagar, och säg
sedan huru han vill att det skall blifva. Den fördömda Sockenlappen
skall jag väl på något sätt få att tiga. Här är för öfrigt ingenting
att befara. Jag skall dessutom laga att Herr Thorsten får följa med
några gossar af rätta sorten till Norige, som äro vana vid vägarna
och just icke gerna lägga sig ombord med höga öfverheten. Visst har
jag ibland tyckt att bussarna kunde låta vara sina krokvägar; men jag
skall säga just som saken är, när man är ute på färdvägar, räknar man
intet så noga. Man kan ju icke föra Guds ord med sig, utan måste lemna
böckerna hemma. Derföre är det verkeligen skada på sådana raska karlar,
som ständigt måste ligga ute hemifrån på förvärf. Mina båda gossar voro
i några år med, och det var icke utan att de hade glömt både ett och
annat, både af Cathechesen och sedolagen, när de kommo hem. Men så arta
de sig nu ändå, Gud vare lof, rätt godt."
Thorsten betänkte sig länge. Slutligen fann han, att det var för honom
det klokaste att icke göra något bekant om sina äfventyr i Norrland.
Han hade i sjelfva verket intet ondt gjort, han hade icke det ringaste
att förebrå sig, men han insåg att han skulle inveckla sig i vidlyftiga
ledsamheter, om han ville genom laglig undersökning låta bevisa sin
oskuld. Den som väl vid en sådan undersökning icke gerna kunde undgå
straff, var Anders för det slag han tilldelat Länsmannen. Att här låta
gripa sig och låta sig föras till länets höfdingssäte, skulle varit
att uppdaga kolarfolkets färd och kanske helt och hållet förstöra deras
väl. Thorsten uppgjorde derföre den planen att begifva sig öfver till
Norige och derifrån på något fartyg till Södra Sverige, der hans pass
och documenter skulle freda honom, emedan ingen der kunde ana om att
han varit i Norrland.
Gubben gick emellertid ut för att ställa till rätta saken med de
närgångna lapparna. Thorsten begaf sig ånyo in i gäststugan, för att
arbeta på sina anteckningar. Han hörde stundom lappqvinnans skränande
röst, men hans afsky hindrade honom att gå ut och höra efter hvad det
blef af henne.
Då det var midt på dagen, tog han sin bössa och beslöt göra en liten
utvandring till det ena berget vid kärrets norra ända. Han vandrade
emellan de höga, rakstammiga timmerfurarna åt det håll, der han tyckte
sig böra finna berget; men snart kom han till en plan, som förmodligen
fordom blifvit afsvedjad, men nu prunkade i den mångfärgade prakten
af en stark vegetation. De vanliga gullgula och röda blommor, som
pryda ängarna i Norden, voro här församlade i utomordentlig mängd.
Hela planen sluttade mot en dal, genom hvilken en bäck slingrade sig.
Thorsten begaf sig ned till den gräsbevexta stranden och öfverlemnade
sig åt dessa ljufva drömmar, som en stilla åskådning af naturen väcker.
Det ligger något så eget, något lefvande, något för menniskosjälen
fattligt och till den talande uti hvarje föremål. En mossbeklädd tall,
som, utan att akta huru hans grenar slingra sig om hvarandra och torka
och falla af, lyftat sin evigt gröna topp emot molnen, tycktes med
stolthet visa sin gestalt för en snöhvitstammig, skälfvande björk,
hvars lätta qvistar och ljusgröna löf, behagligt lekte i vinden. Det
var en bild af mannen och qvinnan. Emellan dem sorlade bäcken och
hvarje flyende våg tycktes vilja bortföra de afspeglade bilderna af
trädens rörelser på stranden.
Thorsten hade icke länge setat der, förrän han hörde, som det tycktes
ur ett fjerran, långt bort om skog och fjell, några toner som ordnade
sig till en melodi och genomträngde honom med känslor af ett djupt
vemod.
"Som man ett vallhorn hör
Fjerran i skog,
Genljudslikt minnet dör,
Aldrig hördt nog!" (Atterbom.)
I hans inre vaknade de bleka barndomsminnen. Han tänkte på sin moders
dödssäng och den hemlighet, som hon der anförtrott honom, men hvaröfver
glömskan kastat sin slöja. Det var under ett djupt bemödande att
återkalla hvarje omständighet af den förflutna afskedsstunden från
det stannade modershjertat, som en oförklarlig ångest begynte fatta
honom. "Genljudslikt minnet dör!" suckade han smärtfullt och betäckte
sitt ansigte, liksom för att icke störas af något yttre föremål under
sin ansträngning att utreda sina erinringar. Tonerna, som han hörde
ur skogen, blefvo klarare och den ljuft klagande melodien, en af dessa
hemlighetsfulla folkmelodier, blef allt mera genomträngande. Men
hastigt afbröts den på en gång. Det var som om det kännande hjerta, som
framlockade tonerna, på en gång stannat, som det bröst, som utandades
dem, i ett ögonblick brustit. En lång tystnad, en qvalfull, en fredlös,
följde. Thorsten lyssnade efter de dödade tonerna med samma känsla, som
hans själs öga sökte de slocknade minnena.
I detsamma stod den vackra kolarflickan framför honom. Hon hade länge
betraktat honom, hon hade märkt hans tårar, innan han blef henne varse.
Men en egen behagfull skygghet, en naturlig grannlagenhet, räckte hon
honom sin näfverskäppa med åkerbär, och drog sig derefter tillbaka.
"Kom hit, Bolla", sade han, "kom och sätt dig här hos mig. Jag vill
fråga dig om några saker."
Flickan satte sig på en tufva midt emot honom och ur hennes ögon föll
en besynnerlig blick på honom. Han betraktade henne några ögonblick med
en viss förlägenhet. Han kände för den unga tystlåtna kolarflickan en
blyghet, såsom hade han sett framfor sig ett högre väsende. Slutligen
sträckte han ut sin hand och fattade hennes.
"Du är tidigt ute om morgnarna, du, Bolla", begynte han: "Jag har icke
sett dig förr i dag."
Flickan såg på honom, med en öppen blick af någon förundran: "Vi
måste se efter våra sysslor, Herr Thorsten, hvar och en af oss här i
fjellskogen har mycket att göra. Vi ha varit länge borta på vår resa
nedåt landet."
"Och derföre gick du så tidigt ut?" återtog han. "Kunde du icke för i
dag blifvit hemma, åtminstone för min skull? Eller kanske du icke det
ringaste bryr dig om mig? Du tänker väl endast på dina getter och kor?"
Ett ögonblick slog Bolla ned sina ögon och en flägt af en flygtig
rodnad sväfvade öfver hennes hals och panna. "Min mor har sagt mig att
man alltid och framför allt bör sköta sina sysslor", svarade hon.
"Men säg mig uppriktigt, Bolla", frågade han åter: "finner du icke
dina sysslor mången gång både svåra och, -- hur skall jag säga det?
-- alltför dåliga för dig? Jag menar, tycker du icke ofta att du
borde göra något bättre än valla dina getter och bära hem mjölk från
skogsbetesmarkerna? Känner du icke, som du skulle blygas för så ringa
göromål?"
Bolla teg en stund. "Hvarföre skulle mina sysslor vara ringa och dåliga
för mig? När jag sköter dem med gladt sinne och friskt mod, så vet jag
icke hvarföre jag skulle blygas för dem."
"Men finner du din hjertans fägnad i dina sysslor?" inföll han ånyo.
"Tycker du icke någon gång, att du kunde göra något bättre än vara
piga? Ville du icke gerna vara förnäm?"
"Så har aldrig någon frågat mig, Herr Thorsten", svarade hon. "Hvarföre
skulle _han_ just göra det? Skulle jag vilja bli förnäm? Intet blefve
mor och slägten gladare för det? Jo, men jag tänker likväl, det vore
allt väl, ty då blefve jag väl rik så att vi slapp kola åt bruket
och kunde betala våra utskylder. Men Frun på Furuborg är mycket rik,
hon, och ändå säga de att hon skall vara olycklig, så att hon gråter
blod hvar söndagsförmiddag. Hon törs aldrig i Guds hus, oftare än om
julottan. Jag ville icke vara som hon."
"Är det då för din mors skull och för slägtens skull som du gör dina
sysslor med förnöjelse?"
"Ja visst. Jag begriper omöjligen hvarföre jag icke skulle göra mina
sysslor med förnöjelse? Jag är redan så stark, att jag kan göra dem.
Jag har gjort nytta i huset i fyra år."
"Och för den lumpna nyttans skull lefver du? Känner du då ingen högre
bestämmelse?"
"Herr Thorsten", sade flickan och såg på honom med en allvarsam uppsyn:
"Jag har läst något i Guds ord. Fast jag ännu icke gått till Skrift,
har jag af min mor lärt min christendom."
"Det är godt. Då vet du väl att du har en själ, som lefver för ett
högre lif, att du har ett hjerta, som bör känna det som är heligt, att
du bör veta sanningen och tro på evigheten? Säg mig, känner du, som
är ett naturens barn, hvad dygden är? Hvilken är en qvinnas förnämsta
dygd?"
"Det vet jag, Herr Thorsten, ty det har Prosten en gång utredt i en
predikan: en qvinnas förnämsta dygd är ödmjukheten. Jag ber också Gud,
att jag måtte blifva rätt ödmjuk till sinnes."
"Ödmjuk, ja! ödmjuk! Det måtte då väl icke vara så svårt att bli for en
fattig flicka af ditt stånd. Det vore snarare ett underverk om du vore
stolt."
"Jag vet att inför vår Herre gäller icke rikedom och fattigdom",
sade flickan: "Hvarföre skulle jag icke kunna blifva ett Guds barn i
himmelen, fast jag är fattig här i verlden?"
"Ack, du oskyldiga varelse!" utropade Thorsten: "om någon är ett Guds
barn, så är det du."
"Min far har likväl sagt, att vi hafva intet att berömma oss af inför
Gud", återtog hon. "Men nog vet Herr Thorsten bättre än jag, hvad vi
stackare menniskor böra göra för vårt eviga bästa."
"Hör min flicka!" frågade Thorsten, i det han betraktade henne med
förvånade ögonkast: "Är du af det folket, som kallas Läsare? Åtminstone
tyckes du vara hemma i din bibel. Du har hemtat din vishet derifrån,
eller huru? Men det skulle vara märkeligt att veta, om du har sinne för
naturens skönheter. Säg mig, Bolla, har du sett många vackra ställen
här i trakten? Eller för mig till det ställe, der du helst ville vara."
Bolla såg ett ögonblick förvirrad ut. Slutligen sade hon: "Jag
förstår visst icke Herr Thorsten rätt; men om han menar att jag skall
visa honom, hvar jag helst ville vara, så är det hemma hos min mor.
Eljest sitter jag gerna derborta på berget, der jag kan se öfver
skogstopparna, och när det är klart se en skymt af vår gård här, och
röken som stiger upp härifrån. När jag ser röken, så stiga upp och det
är ren och ljus himmel, tänker jag alltid på Abels offer. Men nu äro
alla offer redan afskaffade i det nya Testamentets tid. Nu offrar man
endast sitt hjerta åt Gud."
"Tänker du så, då du ser ditt hem här", sade Thorsten: "hvad tänker du
då, när du ser det eviga hemmet deruppe, det blå himlahvalfvet?"
"Jag tänker på det, att Han, som bor deruppe, i det himmelska hemmet,
också är min Fader."
"Hvar är då din fader? Hvad har du hört om din mors man?"
"Han blef skjuten hemma i Finland, det har min mor berättat. Jag har
ofta tänkt att det skulle vara mig en glädje att se honom: men säg
mig, Herr Thorsten, som är lärd och vet mycket, är det syndigt att jag
blir ängslig för den tanken? Jag är rädd för att tänka den. Tror Herr
Thorsten att man skall känna igen hvarandra i det andra lifvet efter
detta?"
"Hvad skulle du säga, Bolla, om jag svarade dig: nej?"
Bolla såg på honom med en besynnerlig häpenhet. Slutligen sade hon
långsamt: "Väl vet jag att det står i Skriften, att det som varder
såddt förgängligt, skall uppstå oförgängligt. Men det står icke utsatt,
om vi skola der kunna se eller höra, såsom vi göre här. Men en vet jag
som vi der skola känna och se och höra, det är vår Frälsare sjelf."
"Du tyckes hafva tänkt på åtskilliga saker, äfven i andeligt
hänseende", sade ynglingen: "men egentligen har jag just icke fått
rätt på ditt hjerta, såsom jag tänkte på att söka det. Jag kan icke
göra rätt klart för mig, om du äger känsla eller icke. Säg mig rätt
uppriktigt, Bolla, har du någon fästman ännu? Eller har du tänkt på, om
du ville hafva en?"
"Jag har ju icke läst ännu, Herr Thorsten", svarade hon rodnande: "Det
har han hört af Fader Ollikainen."
"Nå, än när du har läst, en vacker dag, hvad tänker du då på?"
"Jag tänker väl då, som nu, på allt godt som jag kan tänka, och söker
att undfly det onda."
"Min stackars flicka!" suckade Thorsten halfhögt för sig sjelf: "Det
lär väl vara ett svalg ändå emellan våra själar. När jag ser din blick,
läser jag mer i den, än din ande förmår fatta och ditt hjerta känna.
Hvarföre skulle du icke vara född att tänka samma tankar, som jag?
Hvarför skulle ditt hjerta icke kunna känna hvad mitt hjerta känner?
Men mitt förstånd säger att det måste vara en villa, då jag vill läsa i
ditt väsende ett återsken af mina känslor för det stora och sköna och
eviga."
Bolla såg ängslig på honom. Sedan han tystnat sade hon med tveksam och
bäfvande röst: "Jag har icke förstått Herr Thorsten."
"Derför vill jag tacka Gud -- kanhända!" utbrast han och stod upp.
Lätt som en sädesärla hoppade också Bolla ifrån marken och stod bredvid
honom. "Gå icke längre, Herr Thorsten", sade hon: "Låt oss nu gå hem.
Herr Thorsten kunde eljest gå vilse i skogen."
"Vilse!" upprepade Thorsten. "Ja, huruvida jag icke redan är mycket
vilse, lemnar jag derhän."
"Åh nej!" utropade hon muntert, "följ bara mig, jag skall nog visa
rätta vägen!"
4.
Thorsten stod om aftonen och betraktade tankfull den ofantliga mossens
gröna yta och den lilla gruppen af tallar, som höjde sig på densamma.
En och annan mindre vattenfågel sväfvade med hastiga vingslag här och
der öfver starrtufvorna. Det låg något så sällsamt sorgligt och ödsligt
i den vidsträckta utsigten, att ynglingens hjerta uppfylldes af en egen
ängslan, en nästan vild längtan tillbaka till sina studiers hemvist,
det enda der han var hemma. Denna känsla var nästan en hemsjuka, sådan
som ofta i de qvalmiga södra länderna fattar nordbon eller i stora
städer den kraftige natursonen. Här var det omvändt en som längtade
ifrån norden: det var en, som längtade ifrån naturen till konsten och
lifvet bland mera omvexlande föremål. Thorsten kände ett behof att
meddela sig, att rådgöra med en vän, som ägde samma bildning som han
sjelf.
Han hade fattat det beslutet att ju förr desto hellre begifva sig till
Norige och skiljas ifrån den "besynnerliga Läsarflickan", som tycktes
omöjligen kunna fatta hans känslor och åsigter. "Vi äro icke bestämde
för hvarandra", sade han för sig sjelf. "Hon förstår mig icke, om jag
säger henne min kärlek. Hon är ett oskyldigt naturens barn; men jag
fruktar att hennes hjerta är tomt -- eller kanske är det icke ännu
utbildadt. Det måste bo känsla i ett hjerta, som blickar ut genom
sådane ögon, som den kolarflickans. Hvilket behag i hvarje hennes
rörelse! Har på jorden ett älskvärdare ansigte funnits? -- Men hennes
själ är så rysligt tom! Hon talar om Guds Ord! Ja, hon är icke utan en
viss eftertanka. -- Men det är rysligt att så här gå igenom hela hennes
innersta och utgissa det! Det är kanske icke heller rätt. Hvad angå mig
hennes känslor? Jag måste bort härifrån, jag måste skiljas vid henne.
Jag känner mig alltför svag för att icke kunna fatta en känsla för
henne, som mitt bättre vetande ogillar."
Han vandrade långsamt nedåt stranden af mossen. "Det är något
besynnerligt jag känner för denna flicka", fortfor han att öfverlägga
för sig sjelf. "Jag måste undersöka denna känsla. Är jag kär i henne?
Kan jag svara mig sjelf ja, då jag förmår att så lungt bedömma min
känsla? Det kan icke vara någon verklig passion, som brinner för henne
i mitt innersta: jag skulle då känna att jag icke kunde lefva utan
henne. Och dock är hennes sällskap mig kärt! -- Det är en villa! Hon
har icke någon själ i sina ögon: hvad för högre tanke har väl någonsin
genomstrålat hennes själ? Jag måste bort härifrån. Hon får icke följa
mig. Hennes bild skall blifva mig ett kärt, romantiskt minne. Mer bör
den icke vara. I morgon reser jag!"
Han närmade sig en stor vassbuske. En bäck, endast synlig emellan
tufvorna, då man kom längre fram, smög sig genom mossen och just
bakom vassbusken. Thorsten hörde i det samma oförmodadt en halfhög
sång, som framljöd ifrån vassen. Det var som sagan om Nymfen Syrinx i
verkligheten föregått framför honom. Det var en Finsk runa, som rösten
sjöng. Ynglingen nalkades för att se efter sångarn.
I detsamma som Thorsten såg bakom vassen, blef han varse en båt, hvari
en fiskare satt och, tvärt emot dessa tystlåtna varelsers vana, sjöng.
Det var Anders, som hade uppstämt den besynnerliga sången. Dess ord
lydde i ordagrann öfversättning från Finskan:
"Regnbågen skiner på afstånd
Ett långt moln i Nordvest.
I molnet är en vattendroppe,
I droppan är en vidsträckt insjö,
I insjön är en röd båt,
I båten äro tre män.
Hvem af dessa är med åror försedd?
Ilmarinen är med åror försedd.
Hvem håller i styret?
Sjelfve gamle Väinämöinen.[*]
Hvem är midt i båten?
Jesus är midt i båten.
Hvart gå mannerna?
Hvart begifven J er, kämpar?
Åt den hårda norden,
Ut i hafvets hårda svallning
I den måssbeklädda vågen,
Dit furarna stupa, med hufvudet förut."
[*] Finska gudomligheter. Väinämöinen var Gudarnes fader
och Ilmarinen vindens Gud.
Dessa hedniska trollord, lärda från det ena slägtet till det andra,
sjöngos på en genomträngande, enformig melodi; såsom oftast de
Finska runorna sjungas. Thorsten visste icke hvad som sången åsyftade,
men en egen känsla af nästan vidskeplig hemskhet intog honom. Han
ämnade just ropa ett "god dag" till Anders, då denne, som märkt hans
närvaro, vinkade åt honom och med ett finger på munnen antydde honom
att tiga. Derefter sköt fiskarn med en lång stång sin farkost fram
emellan tufvorna. Thorsten lyssnade ännu till hans ord och hörde
följande slut af trollsången:
"Hafvets gumma, gräsbröst,
Kärrets ande, skum-mantel!
Kläd dig i lyckokläder,
Sätt dig i gåfvodrägter,
På dina gåfvotider,
På mina fångstdagar."
Vid sångens slut försvann farkosten bakom den lilla tallgruppen på
kärret. Sedan Thorsten länge stått der tankfull, hörde han en ljuf
röst, det var den vackra kolarflickans, tätt bakom honom hviska hans
namn. Han vände sig om, och hon bad honom stiga in i svenskstugan
igen, emedan ett bud vore kommet ifrån Bruket och fader Ollikainen
höll på att utforska hvad nytt som var å färde. Thorsten nickade och
hon skyndade före honom uppåt gården. Det viga och behagfulla i hennes
gång väckte åter hans förtjusning, då hon lätt tycktes sväfva från
den ena stenen till den andra. Han trodde sig förut hafva bemärkt
att gångens behag och rörelsens ädla ledighet var ett företräde, som
endast tillhörde de högre stånden. Men hos denna kolarflicka var den
mest okonstlade hållning och säkerhet förenad med en verklig skönhet i
drag och vext. Besynnerliga, förvirrade föreställningar flögo igenom
Thorstens själ. Han följde tigande sin ledsagerska tills de framkommit
till stugan, då hon bad honom stiga in medan hon sjelf aflägsnade sig.
I stugan satt en stark, groflemmad man med ett barskt ansigte och
talade med gubben. Vid Thorstens inträde tycktes mannen ett ögonblick
förvånad, men snart stod han upp och gick närmare. "Känner ni denna
herrn, fader Ollikainen?" sade han: "En man just så beskrifven som
han, med grön rock, har blifvit efterlyst. Han har slagit en Länsman
i Ångermanland och är misstänkt för andra svåra saker. Hyser ni honom
länge, fader Ollikainen?"
Thorsten, för hvilken mannen föreföll som en Inspector eller något
dylikt, svarade i kolargubbens ställe: "Jag är en resande naturforskare
och har med Länsmannen i Ångermanland intet att göra. Mina pass äro i
ordning, och dermed väl. Men jag märker att här lär vara något misstag
begånget. Jag skulle just önska att få träffa vederbörande Auctoriteter
här, för att få upprättelse för några förnärmande misstankar, som icke
blott ni, men en usel Sockenlapp, tillåtit sig om mig."
"Ah!" sade Inspectorn hånande: "Länsman blir intet svår att träffa.
Han är för närvarande vid Furuborg, just upptagen vid ett extra ting
om kolningen i Södra Soltorpsskogen. Det skulle icke vara otroligt att
han och fjerdingsmannen kunde komma hit hvad det lider. Sjaggo kan nog
visa dem vägen, han."
"Menar herrn den usla lappen, som jag såg här i går?" frågade Thorsten:
"sprider han ut lögner om mig?"
"Jag vet icke det", sade Inspectoren i det han tog sin hatt: "Ingen kan
se folk längre än till tänderna. Mig angår ingen annan än de, som höra
under bruket, men jag har nu uträttat mitt ärende. Skickar ni då, fader
Ollikainen edra båda söner till Furuborg, såsom sagdt. Farväl!"
Han betraktade Thorsten ännu en gång med liflig uppmärksamhet, helsade
honom derefter och skyndade bort. Thorsten kände sig högst orolig.