Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock
är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det
ringaste, underkastad förgängelsen.
Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget,
såsom sedvänjon var.
Dagen sjunkit nedom Karmels toppar[49]
Och sitt lugn kring nejden qvällen spred;
Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar
Sista skurn af serlaregnet ned.[50]
* * * * *
Hur lifvas allt! -- Hvar bäck en bölja bär,[51]
Hvar törstig dal är åter vattnad vorden,
Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär
Och i sin fägring strålar åter jorden;[52]
Men stolt, såsom en Fader till sin slägt,
Såsom en Konung till sitt folk sig vänder,
Se qvinnans son, i Majestätets drägt,
Som sina blickar kring den jorden sänder.
Och hvart de vandra och hur långt de gå,
Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära,
Dem högt förkunnar allt, som bor derpå,
Och sjelfva djupen derom vittne bära.
Se fältet blommar till hans ögnalust
Och fågelns stämma till hans fägnad ljuder,
Och marken honom till ett arf sin must
Och himmelen sin dagg derofvan bjuder;
Han trampar djerf det vreda hafvets rygg,
Till bergens djup han malmens gång förföljer,
Och öknens Konung sjelf, för honom skygg,
Bland Jordans snår sig rytande fördöljer;[53]
Mer ljuft hans tal, än doft från Hermon, går;[54]
Och mer än guld hans läppars visdom väger;
Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår;[55]
Och ej Dameseks ros hans fägring äger.[56]
Och öfver sig dock samma dom han har,
Som hvar och en den ringaste hans broder;
Han äfven kallar Vanskligheten Far
Och till Förgängelsen han säger Moder.
Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått,
Föran från Thabor hon förjagat dimman,[57]
Har stunden kanske redan honom nått
Och blomman vid hans fot dock ser den timman.
Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd
Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar,
-- Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd,
En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;
-- I väntan står en brudgum; allt är redt
Af Mirrha doftar bruden, facklor tändas,[58]
Och tåget rör sig; se, då stannar det
Och bröllopssångerne i gråt förvändas.
-- Den ärfda tegen mannen har besått,
Och axet mognat, men hans barn och maka
Vid skörden honom sakna; han har gått
Den väg, som ingen kommit än tillbaka.
-- Och så, hur långt ett menskolif än var,
Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit,
En rök, ett moln det endast varit har,
Och som en skugga har det hän försvunnit.
Och snart begrafnings-ståten varder all,
Och tåren torkar af den lejda gjuten,[59]
Och vandran går förbi Din grift så kall,
Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.
Och fridlyst är ej engång detta hus,
Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten,[60]
Och dagens stråle leker på dess grus,
Och, som den der ej fanns, Du är förgäten.
Så vardt nu af morgon och afton den första dagen.