Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse
vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths
haf. Mandomen vid Jordans flod, som slutar i Dödens Haf.
Om morgonen, då qvinnorna tillhopa voro, satte Bilhah, Sallums dotter,
dem en Liknelse före; men Hon var en af de visa qvinnor i Abel.[61]
Ur Österns portar solen blodig stiger,
I tyst förbidan all Naturen tiger;
Blott dundret doft kring Hermon går,
Som molnbeklädd och dyster står.
* * * * *
Af himlens skyar kring dess topp,
Af jordens spenar närd,
Vid bergets fot, ur nattlig verld
En källa springer opp.
Hon späd ännu ej har ett namn,[62]
Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.
Och obemärkt och tyst hon rinner
Och snart sig tagen upp hon finner,
Du lugna Merom, i Ditt sköt;
Der strandens gröna skuggor hölja
I vänlig skymning hennes bölja,
Der ingen storm dess ro än bröt,
Och flägten blott med silfvertunga
Sin vaggsång får i hvassen sjunga.
Men skumbetäckt bland fjellen brusa
Ses, från den vaggan vuxen bort,
Med gröna stränder, vågor ljusa,
Den unga floden innan kort;
Och störtar, tänd af längtan, neder,
Det fjerran, rika mål emot,
Der Kinnereth i väntan breder
Sin vida dal inför hans fot![63]
Hur högt hans blåa vatten hvälfva,
Hur stolt sin ban de vidga ut,
Och djerft och gladt der skapa sjelfva
Ett mäktigt haf åt sig till slut.
Der än vid flägters sus hans bölja
Sig smyger öfver perlesand,
Att ömt med kyss på kyssar hölja,
Som brud, sin fagra, sälla strand.[64]
Än klar, som spegeln, låter skåda
De rena djupen af sin barm,[65]
Och jord och himmel se der båda
Af sig en trogen bild, en varm.
Och än emot sig sjelf att rasa
Utaf en il blott upprörd, går;[66]
Och höljer hvalfvets rymd med fasa
Och klippans grund med bäfvan slår!
Men snart sin ungdoms tummelplats han byter,
Med manlig håg, mot nya, högre kall
Och med ett namn, ett redan frejdadt, bryter
Som Jordan, ur dess rund sitt rika svall.
Och nu, med bragd på bragd, Du Starke drager,
Du Jacobs väktare, Din kungastråt,[67]
Och krossar hällar, spränger fjellens lager,
Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.[68]
Och bergens strömmar störtande sig hasta,
Och öknens källor skynda på sin våg,
Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta
Och följa Förstens ibland bröder tåg.
Och hvart Han vandrar, honom lunder bida
Och stolta städers tornbekrönta rand,
Och oljobäckar flöda vid Hans sida[69]
Och balsam dryper på Hans rika strand.[70]
Men af Sin makt Han dock förgäfves
Och sina vågors tal förhäfves;
Hans mål är Honom föresatt,
Och närmre Han allt mer det hinner
Och snart med mattad gång försvinner[71]
Uti dess afgrunds hemska natt;[72]
Hvars dimmor dag ej genomtränger,
Der tystnan som dess gårdar stänger,[73]
Af minsta fågels ljud ej bräcks,
Och der bland stränder, evigt kala
Hans tunga våg, utur sin dvala
Af flägtens ande aldrig väcks.[74]
-- Så Herren har uti Hans bana
Den kloke låtit mening ana,
Och tydning åt den vise gaf.
Se menskolifvet! -- Det ju skrider
Igenom fröjder, hopp och strider,
Som Jordan, hän till Dödens Haf.
Detta är nu Bilhah, Sallums dotters Liknelse. Och den fann behag inför
Israëls döttrar, så att de lärde den åt sina barn, allt intill denna
tid.