Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel.
Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och
fåfänga bevisas.
Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo
hvarandra till med Psaltare i Choren.[42]
Dagen nalkas, morgonvinden
Bådar det från dal till dal;
Turturdufvan vaknat, hinden
Skymtar fram ur skogens sal.
* * * * *
Första Half-Choren.
Se! solen vänlig och ung går opp,
Och skådar glad ifrån kullens topp
De vida fälten, de blomsterrika;
Allt är så festligt och är så lika,
Som då i fjol Hon vid vårens hand
Här såg ikring öfver Juda-land.
Hon samma blommor ser marken hölja
Och samma skördar för vinden bölja,
Och skogen klädas i samma skrud,
Och luften fyllas af samma ljud,
Och samma dofter dig deri höja,
Ja samma skyar ännu der dröja.
Andra Half-Choren.
Ja; väl nu Saron i liljor står
Och doft från Jerichos rosor går;
Väl ax vid ax i Megiddo svalla[43]
Och lärkesånger deröfver skälla;
Väl Sykomoren i Mamres lund
Sin skugga bjuder åt middans stund,[44]
Och hvita skyar, lik hjordar skrida
I stilla vandring vid Nebos sida;[45]
Men dock, hvad sist Du här såg, ej mer,
Du blida Sol, nu emot Dig ler;
Den vårens barn, som Du _då_ här funnit,
Ack! längesedan de ren försvunnit;
Dess sky sitt silfver kring öknen strött,
Dess doft förskingrats, dess blomma dött,
Dess sånger tystnat, dess lunder härjats,
Dess grönska bleknat, dess skördar bergats;
Utaf dem alla ett spår ej finns,
Och deras rum dem ej mera minns.
Det fylles nu af ett yngre slägte
Som upp ur natten och gruset bräckte,
Till samma öde, till samma lott,
Som ren dess Fäder har öfvergått.
Hel Chor.
Men Du, hvars skatter ej återvända,[46]
Som, gränslöst gifmild, ej tröttnar sända
Till jordens skaror Din stråles guld,
Som lika är mot dem alla huld,
Från luftens örn och från bergets ceder
Till däldens mygga och isop neder,[47]
Och räknar alla dem till Ditt hus
Och mättar alla dem med Ditt ljus,
Du Sol ej vet, att så ömt dem alla
Du fostrar blott för att offer falla
Åt döden, hvilken i lifvets spår,
I evig skörd öfver jorden går!
Ack! visste Du, att hvart Du må skåda,
En ständig kamp och förstöring råda,
Att jorden endast en graf Dig ter,
Som drager allt i sitt sköte ner;
Ditt gyllne hår Du af sorg förödde
Och skuggans stoft på Din hjessa strödde
Och sjufallt mörker uppå Dig drog,[48]
Och jord och himmel en ände tog!
Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderne samt byggde sig
löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.