I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.

Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i

adresskalendern.

Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig

förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.

Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som

hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.

Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt

hus!

Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.

Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta

namn, som en gång -- för femtio år sedan -- kommit hennes hjärta att

klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så

blygt och hopplöst!

Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville,

och så ... så ... hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?

Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens

tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville

göra fru Lamström den stora äran ... det var hans egen kaktus, som hade

fått knopp och skulle slå ut i morgon...

I morgon afton klockan fem på kaffe?... Nej! en så märkvärdig

ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad

i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej,

hon tordes icke ringa på den.

Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och

visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde

henne så otäckt.

Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»!

Vid _hans_ dörr ... nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var

otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne

litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej ...

_han_ bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän!

Tänk, om hon ändå skulle våga?

Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att

Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp

till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i

finaste helgdagsståten.

Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan,

det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig

onödigt löjlig?

Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten

och smög ljudlöst nedför trapporna.

I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon

kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och

alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.

En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge

på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i

en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll

plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.

Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt --

bed honom ursäkta min djärfhet» -- »söta beskedliga madam, tusen tack»,

och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.

Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram

eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga

i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af

lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya...

Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon

förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick

in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en

förklaring.

Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i

skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans

triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar,

att hon var vid allra bästa humör.

Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig

i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till

»Friden».

Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så

att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll

igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.

Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till

kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»

Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.

»Jag gick ut ... och så gick jag in, -- hit.»

»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och

så in. Vi va' lika galna bägge två ... nå, än se'n ... karlbelätet fick

jag inte se ... madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»

Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera

upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.

»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände

från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, --

tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men

nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk

att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata,

medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där »_han_» bodde.

Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som

om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.

»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en

sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som

en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!»

Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och

rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man

tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»

»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin

bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så

löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag -- jag vet inte

själf.»

Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt

vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det

var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig

ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan

fem kommer han. Herre Gud -- vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte

annat än människor! Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'...»

Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula,

väninnans rörelse hade smittat.

»Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem

kommer han.»

Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann

mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla

flickan sin väg framåt.

Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan

lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan,

så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och

det gällde att hålla sig varm.

Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.

* * * * *

Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen

stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök

brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.

Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för

tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par

djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora

svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen.

Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och

lampan. Hon hade ny spetsnegligé och under den glänste hennes vackra

hår. Hon stickade med nervös oro, och ett uttryck af blyg ängslan,

blandad med glad förväntan, lästes tydligt på hennes gamla fromma

ansikte.

Snart skulle ju han komma!

Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva

ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket

kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt.

»Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för

resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa

tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag

menar knoppen där.»

Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt

istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina

rusade till fönstret för att se ut.

Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från

kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.

Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för

att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans

ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt.

Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot

vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.

Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne,

höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut

ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet,

sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans

käcka figur.

Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar,

pulsmuddar och ytterstöflar.

Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och

slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande

det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest

hår.

Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och

suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och

missnöjda min.

Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, -- Schana

satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.

Var detta »_han_»?

»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af

mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är

angripet. De trapporna!»

Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha

tappat koncepterna och humöret dessutom.

»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar

sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss

inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre

Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»

»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt

för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt

rykte om sig?»

»Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de

magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på

tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt

arbete! Jag ä' inte af så skröpligt virke jag, som det så kallade starka

könet, och någon pultron ä' jag inte heller!»

Kamrern såg upp, hans blick sökte skygg den tappra fruns, men han vände

sig fort åter bort, liksom vågade han egentligen icke motsäga eller reta

henne. Försiktigt drog han sin stol närmare bordet, tog fram sin stora,

fina näsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hårda stoppning

och stödde så sin armbåge emot denna improviserade kudde.

»In med kaffet, Bina», dundrade frun, »och tratta i vaktmästaren allt

hvad det går i'n, men stäng för all del dörren, om han vill ha' grogg,

för den luktar så förbannadt, när den kommer i varmt, vet hon.»

Kamrern fick en liten förarglig hostattack, som emellertid snart gick

öfver. »Hvar är den omtalade blomman?» frågade han slutligen.

»Kan han inte se på andra sidan om lampan och ljusena, där hvar Schana

sitter, midt framför näsan på honom?» sade frun och pekade på bordet.

»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt

upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det,

är det...»

Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den

stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och

gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.

»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n

var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här

strumpstickorna, men nu...»

Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt

tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han

hennes barn.

»Roligt att få se er, roligt att få se er», sade den gamle herrn, i det

han tryckte hennes hand, »jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men

jag kan känna igen er, jag tycker nära nog, ni är er lik, bästa vän!

Åh, hvad det var roligt!»

Hon tvang honom att sätta sig bekvämt och bra i stolen samt började

pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.

»Kamrern är sig inte lik», hviskade hon, »men där finns något i blicken,

ja och så kring munnen!»

Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen onödiga

omsorger, hon slamrade med allt möjligt, pratade i ett, puttrade och

bråkade.

Men kamrern hörde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsväninna, och

med en allt större tillfredsställelse uttryckt i sin blick följde han

hennes rörelser, där hon sysslade vid kaffebordet. Han frågade henne om

hennes lif »sedan den tiden» och lyssnade med ett undrande intresse till

hennes svar.

Så kom frun, hon slog sig ned på en pinnstol bredvid bordet, man drog

sina stolar närmare hvarann och började ett allmännare samtal.

Vid kaffekoppen var »glada Katrin» alltid vid bästa humör och lät icke

truga sig till att vara öppenhjärtig. Männens skröpligheter kommo strax

på tapeten, hon knusslade icke med sina förtroenden; stackars Petreus

fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet för sina

svagheter, likaså de andra goda vännerna bland det »så kallade starka

könet»; frun hade känt en hel hop, hon, och som änka med hus och gård

hade hon haft tillfälle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke så få

friare den tiden, en repslagaremästare hade varit »riktigt kär»,

dessutom en äldre postiljon, som var trött på sitt rörliga ungkarlslif,

samt en för detta militär, öfver hvars lefnadssaga ett visst dunkel

sväfvade.

»Att inte kusin tog en af dem», anmärkte Schana, inte utan en viss

spetsighet i tonen.

»Nej, jag var inte så galen en gång till», svarade hon, »att i onödan

dra till huset ett sådant spektakel. Jag tål inte de oduglingarne, som

inte ha en förnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt

kvinnfolk, di ä' då åtminstone människor.»

Kamrern var af samma tanke, äfven han misstrodde männen. Hvad hade han

icke lidit för deras skull! Han hade som förmögen ung man gått in i en

bank, kort efter det han förlorade sina föräldrar. Fort nog blef han

kamraternas favorit, allas vän, allas förklarade gunstling. De äldre

tjänstemännen täflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom,

att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt öfver att vara allas

»bienfaiteur», att få låna dem pengar och gå i borgen för dem samt att

dessemellan få ställa till små trefliga ungkarlssexor med champagne och

ostron.

Han njöt af allt det rökoffer, som man frambar på hans högmods altare,

han växte i sina egna tankar och började tro sig vara ärnad till något

större, och bättre.

Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre

plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet

han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer

påfallande.

Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man

gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början

visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och

hänsynslöst.

Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets

ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och

användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta,

men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga

tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och

borgensman ... med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han,

oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin

egenskap som »god kamrat».

Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af

ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att

tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en

massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och

ingen framtid.

Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den

skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven

här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter

göra dårskaper.

Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu

in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år,

som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med

»avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.

Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att

kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var

tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora

borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det

gällde nu att lefva af lönen.

Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte

sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla

ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess

bojor och band.

Så fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre

kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en

kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något

gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han

till Helsingfors, sökte och fick platsen.

Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af

hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr

kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville

draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla

hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur

dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller

mindre motvilligt gjorde honom!

Nej, lifvet var eländigt, människorna dåliga, föraktliga och onda! Och

det var sorgligt och tröstlöst att sålunda blott vänta på döden, på en

dödsbädd i plågor måhända, där han skulle blifva tvungen att på förhand

betala den hand, som hjälpte honom.

»Tänk så olika lifvet gestaltar sig för oss, som ingenting har», sade

Schana, knappt hörbart, »då ä' det lyckligare att vara fattig. Jag har

för det mesta träffat riktigt snälla, hjälpsamma människor. Jag skulle

kunna räkna upp en hel massa. Tänk bara på notariens och på

häradshöfdingens, och på Glarboms änka och skolmamsellen vår, och

kaptenskan! Mig ha alla hjälpt, ingen har nekat mig sin hjälp, när jag

behöft, och ändå har jag aldrig begärt. Minns inte kusin det året jag

var sjuk och låg på klinikum? Hur goda va' di icke, både läkarne och

sköterskorna ... och ändå har ingen ännu haft något att förtjäna på mig

här i världen.»

Fru Lamström afbröt med ett svall af ord: »Har ingen haft nytta af

henne, kusin? Inte det? Än alla dem hon hjälpt, då? Hur många fattiga

stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta

har hon satt pengar till för att få dem rena och hela i kistan, de gamla

tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och

annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan

hvarken lön eller tack? När har hon frågat efter sig själf, om hon både

svultit och vakat ut sig, då det bara gällde att gå och lägga sin näsa i

blöt för några odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra

hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle låtit dem supa

soppan, såsom de kokat den åt sig? När har hon gjort annat än slitit för

andra? De där galna flickorna, som hon hjälpt med tak öfver hufvud, när

ingen annan velat se åt dem en gång, allt medan hon själf lefvat på en

kopp kaffe och inte haft så mycket som en bit bröd till, nej, kusin, hör

nu, tala inte om, att människorna ä' goda! Di ä' endera elaka eller

dumma. Endera slå de ifrån sig som jag, eller slita de själfva ondt som

ni två.»

Kvällen led. Vaktmästarn, som satt i köket hos Bina och trakterades med

grogg, kom gång på gång och påminte, att det nu var tid att fara,

slädan var snart där; ville inte kamrern börja pälsa på sig snart...?

Men kamrern ville inte. Han trifdes utmärkt, och det blef också allt

längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes

finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens

sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det

rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare

och klarare.

»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in

till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte

snart pallrar i väg härifrån, hva'?»

Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjänsteanden tog sig en

allt för fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget

mod plötsligt blifvit så mycket större, allt nog, han vände sig om och

röt med en ovanlig morskhet i rösten:

»Hur kan han tillåta sig en sådan sottise, Bavander, stanna där han är,

och längtar han hem, så kan han absentera sig.»

Liksom förvånad öfver sitt eget mod, såg den gamle herrn därefter en

stund ned. Tänk att han förgått sig så! Om nu vaktmästarn blef ond, hvem

skulle han då få i stället?

Kanske det var bäst att han tog afsked nu och började hemfärden.

Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så

underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma

eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick

endast allt för fort.

»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora

blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon

öppnar sig! Titta ni, pass på!»

Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.

»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur

varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en

sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det

bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i

mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli

tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och

inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå

och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina

pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en

ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»

»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på,

kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på

alla sidor.

»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor»,

sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf.

Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk,

Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»

Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla

flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:

»Jag är så rädd för att dö ensam.»

»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon

inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut,

utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig,

så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre

Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den

blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»

»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och

fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste

bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»

»Den vissnar igen om en half timme, pass nu på allesammans!» Frun

öppnade dörren till köket och bjöd vaktmästaren in med gamla Bina. »Kom

och se, den här blommar blott hvart femtionde år, men är då så vacker

som världens skönaste ros, se, se!»

De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart

femtionde år. Men blott _ett_ par ögon sågo in i det hjärta, hvarest

också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra,

njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa

skott. Blott _ett_ par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i

matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende

halftimme. Blott _en_ såg det och tryckte den stackars blomman tacksam

till sina läppar.

Mot afton.

Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg

alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och

matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i

väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin,

genomskinlig dimma sakta stiga upp ... man var redan långt framme i

augusti.

Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen;

hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och

såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade

om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver

till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.

Så satte hon sig på en liten packlår ... hon var trött efter dagens

arbete och behöfde hvila.

Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i

dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde

icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här

och vänta, tills det gick öfver.

Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med

mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.

I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det

var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till

att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både

ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det

föreföll litet tröttsamt.

Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket

ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen,

friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där

allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen

buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad,

gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var

alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.

Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de

blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret

bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var

som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i

ordning ... bara de nu komme!

Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och

kunde inte hjälpas.

Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den

lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och

han fick vara hemma på landet.

Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske -- det kunde

Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af

Agreens --, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt

detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i

staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och

fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig

karl.

Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en

förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.

Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död -- herrn

var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig

och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet --

ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband

och kokard.

Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och

snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka

knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.

Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for

fram på hufvudstadens gator, log han...

Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att

allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk,

hufvudsakligen kusken.

Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig,

vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga

karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke

vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han

hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin

skönhet.

Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags

huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens...

Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De

liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig

öfver den höga bergsryggen där borta.

Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig

dag!

På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och

längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags

gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll

för allt möjligt löst folk.

Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med

sina hvita stenar liksom en kyrkogård.

Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt,

trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna

linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar,

ljusröd, doftande och täck.

Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.

Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år

se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?

Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn...

Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla

fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån

eller rodde ut åt sjön.

Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»:

dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena,

hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar,

dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..

Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där

man kunde bada.

För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och

läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så

mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom,

huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta

om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!

När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt

ögonkast.

Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa?

Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.

Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk

och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var,

det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel

föreläsning till svar.

Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och

gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin

herrskapstobak.

En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i

den hvita mössan.

Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans

tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung ... nu först.

Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än

förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.

»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en

riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du

skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi

roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo,

det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på

kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem

strax. Nå, är du glad nu?»

Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran

hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon

måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet

i allt hade man lärt henne -- stilla gick hon och solade sig i sin

lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.

Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken

och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade,

fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var

med. Det var en sommar!

Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i

ett rus af stilla sällhet, _han_ var alltid i hennes närhet och hon

lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det

varit guldkorn.

»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om

inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig

och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här

har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma

lilla, alldeles nog.»

Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina

kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om

några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter,

kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora...

När september kom, flyttade de alla in.

Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt

ville räcka till -- det var otroligt, hvad allt hon hann med!

Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd

och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin

forna vänskap med den lilla tjänstflickan.

Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon

såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne.

Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som

en frusen sjö.

Men hur det var, började det igen med studenten. De gamla utfärderna

till lands och sjös, de långa aftonpromenaderna, samtal, förda af honom

med svar af henne, som knappt sträckte sig utöfver ett sakta nej, eller

jo, ja.

Nu var det slut med fruns tålamod. Lotta fick ej mer gå ut med

herrskapet, hennes göromål inomhus afstängde henne från allt.

Och en dag kallades hon upp till frun.

»Lotta», sade hon, »jag har födt upp dig och klädt dig och gjort dig

till folk, föräldrar har du inte, och något hem har du inte heller. Nu

kan jag inte ha dig längre, men vill du, så skall jag skaffa dig tjänst

i sta'n.»

Lotta grät. Det var hennes enda invändning. Till staden ville hon inte.

Studenten hade ju sagt, att det var dåligt där, och på honom trodde hon.

Frun rördes af tårarne. Hon klappade henne på hufvudet och frågade, om

hon ville ha tjänst på landet. Till exempel hos Agreens. Men Lotta bara

grät. Till dem ville hon alls inte. Där kunde hon inte få gå i fred för

drängarne.

Frun såg misstänksamt på Lotta, öfver hennes gamla karlavulna ansikte

kom någonting hårdt och strängt.

»Nå», sade hon slutligen, »du kan få stanna här då, men på ett villkor.»

Lotta anade, att det skulle komma någonting, som hon måste säga ja till,

om hon också icke ville. Hon kände, hur hennes hjärta nästan upphörde

att slå och hon väntade.

»Jag vill ha Lasse gift», sade frun, »han vill ha dig och ni kan hålla

bröllop till mikaeli.»

»Ja», sade Lotta och neg.

Ingen frågade om hon älskade honom, ej ens hon själf. Det föll sig ju så

naturligt, detta parti, och hon tänkte: det är väl Guds vilja och --

fruns.

Hur väl mindes hon nu ej allt! Hur frun pekade ut på gården, där Lasse

stod och tvättade hästen, ryktade och putsade den, så att skummet stod

om den. Ännu var blott hufvudet färdigt -- det glänste och sken som

atlas.

Det var en renlig, ordentlig och bra karl. Hon borde ju vara tacksam, om

hon råkade så väl ut.

Hon neg ännu en gång och frun klappade henne på kinden...

Obegripligt att hon icke förstod att vara gladare.

Det var nästan som om något steg henne upp i halsen. Men hon sväljde det

och kysste fruns hand.

»Tacka Gud för din lycka, kära Lotta», sade frun, »nu skall jag tala med

Lasse, han blir nog glad han med. Se så, gå nu! Och du får strax börja

väfva på din utstyrsel. Lasse skall få köra med mjölkbudet och köpa upp

garn hos Stribulaieffs i morgon dag... Och Lotta, tilllade frun efter

en liten paus, »sköt väl om stugan där nere ... där blir du kanske en

gång värdinna.»

Samma afton dracks förlofningstéet på verandan ... och studenten drack

det med konjak i. Man behöfde något starkt, och när man nu en gång var

karl, så var det bäst att vara det på allvar -- tyckte han.

Lotta mindes alltsammans, som om det varit i går, och ändå var det hela

sex år se'n...

Lasse skulle således komma hem i afton, ja, denna samma afton, och

herrskapet med... En gång i månaden kom herrskapet om sommaren och

stannade då ett par dar; om vintrarne såg hon sin man och dem mera

sällan.

Hon visste, att han brukade säga till mjölkbudet: »Hälsa käringen och

barnen, det är godt di ä' tre stycken där nu, så hon inte ä' ensam». Som

han inte kunde skrifva, fick hon aldrig bref.

Saknade hon honom? Var hon olycklig? Hon visste icke, om man fick vara

olycklig, om man fick vara missnöjd, då man hade födan och mera till.

Hon tänkte icke. Hon lefde endast, födde upp sina barn och arbetade.

Det var blott efter en mödosam arbetsdag, efter storm och oro, när solen

höll på att sjunka och dagens värf var slutadt, som Lotta tänkte, medan

hon hvilade sig ... tänkte tillbaka.

Hallå! Det prasslade bakom henne i videhäcken vid brunnen, och någon

steg fram. Han kom med stora steg, sprang öfver diket och stod framför

henne i ett nu, brun och vacker, rak och glad.

»Lotta!»

Hon såg skrämd upp, reste sig mödosamt och neg:

»Unge herrn.»

»Kors, hvad du är blek om nosen, Lotta, är du inte rask?» Han tog henne

i hand och tryckte den.

»Joo. Lotta var nu icke blek längre, hon hade den egenheten att bli röd,

just då hon minst ville det; och så blef hon ledsen på sig själf och

skrattade, för att han inte skulle tro, att hon alltid satt och latades

så här.

»Joo, jag är nog rask, jag satt bara och såg på träsket», sade hon,

»fisken nappar så bra i kväll; vi får regn i natt.»

»Längtar du efter mannen din, Lotta?» frågade unge herrn. »Säg om du gör

det!»

Lotta såg upp. Hon förstod inte längre hans språk, det var längese'n hon

hört en sådan röst och sådana tonfall ... här på landet talade man ej

så.

Om hon längtade... Visste hon det? Hon rodnade i stället ännu en gång

och vände sig bort.

»Du ser riktigt dålig ut, Lotta», sade unge herrn, »sitt ner och låt oss

tala som i forna dar! Eller -- var snäll och ge mig lite smörgåsar och

öl, om du har! Jag är hungrig som en varg. Mamma och Lasse komma först

om en timme. De stannade hos prästens. Gör det, så är du snäll, Lotta,

och låt oss sedan äta och prata!»

Lotta gick långsamt in i köket och återkom snart med det begärda. Han åt

och han pratade. Hela tiden berättade han. Det var nästan som den

»sista» sommaren, den för sex år tillbaka.

Han skämtade med henne, fann henne snart mer lik sitt forna jag,

försäkrade henne halft på lek och halft på allvar, att när han såg

henne, var det inte så utan att hans ungdoms drömmar återkommo.

Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel,

hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen

tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på

henne -- alltjämt -- hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i

dem, någonting frågande och beklagande. Lotta stirrade ut mot träsket

... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela

den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess

skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand.

»Stackars Lotta!»

»Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger

inte, den faller allt.»

»Hvilken?» frågade han.

»Misten», svarade Lotta och såg bort ... det betyder regn om afton, men

om morgon betyder det vacker dag.»

Nu hördes hofslag borta vid bron, och en piskas skarpa smäll skar genom

aftonens tystnad. Därefter blef allt åter stilla, nu körde schäsen i den

mjuka mullen vid stranden bakom tvättstugukullen, den skulle nu strax

vända mot gården, köra igenom den öppna grinden, svänga in och stanna

framför verandadörren.

»Redan», hviskade unge herrn med en suck, i det han steg upp och

borstade af en del strå och sand från sina kläder ... »redan, så fort.»

Lotta jämkade sitt röda bomullsförkläde till rätta, torkade med ärmen

bort något från ögat och gaf den lilla packlådan en stöt, så att den låg

mera symmetriskt, närmare brunnen.

Så såg hon på unge herrn ett enda ögonblick med en beundrande, djup, i

skymningen skimrande blick.

Lasse hördes nu kraftigt smacka åt bläsen, han körde alltid i frisk fart

upp på gården, och hästen behöfde uppmuntras, så trött och löddrig som

den var.

Så stannade de, unge herrn hjälpte sin mor ned, och frun kom mot Lotta

med handen utsträckt.

»Så blek du är, Lotta», sade hon, »nå, hur står det till? Mjölkbudet

sade i går, att du var rask, fast nu borde det inte vara långt kvar

till din svåra dag -- eller hur, Lotta lilla?»

Lotta kände en liten rysning ... aftonen var kylig, men hon smålog

vänligt och förekommande, i det hon gick och öppnade dörren för sin

matmor... »Tackar som frågar, frun», sade hon, »jag är så bra så, och de

må alla bra där inne, fyran med.»

Frun såg helt skrämd ut.

»Herre Gud, Lotta, är _det_ öfver?»

Lotta. småskrattade, hon ville gärna visa frun hur duktig hon var.

»Ja, bevars», sade hon, »och nu blef det igen en pojke. Agreens mor, som

var här, tyckte han var så duktig så.»

»Människa, är hon rent ifrån vettet, när skedde det?»

»I går afton sent», svarade Lotta och drog lite på svaret, »men vill

inte frun att jag skall stänga fönstret, det kan komma fukt in från

ån...»

Lotta började nu syssla omkring i rummet och tycktes icke böjd att tala

vidare i ämnet, men frun var frågvis och fortsatte en stund att halft

ogillande, halft välvilligt tala om hvad som händt.

»Men, Lotta», sade frun slutligen allvarsamt och strängt, »hvarför

ligger du inte -- åtminstone ett par dar, kan du inte begripa att du kan

dyrt få ångra detta?»

»Jag har aldrig haft tid att ligga mer än natten öfver liksom mor min

och flera af de andra hustrurna här från socknen, och det är nog, skall

frun tro; jag tänkte för resten inte i går, att det var så nära, och jag

ville ha huset riktigt fint, både inne hos mig och hos herrskapet, när

budet kom att frun skulle komma hem till natten.»

Frun teg och blickade med en halft medlidsam, halft beundrande blick på

Lotta, som gick omkring i rummet och ordnade fruns ressaker.

Så såg hon ut på gården. Där kom Lasse, som spänt ifrån och nu drog

schäsen in i skjulet. Frun undrade, om denne välfödde, själfbelåtne man,

som glad och hvisslande gjorde sina sysslor, kunde ana, hvilka mödor

hans hustru med så stort mod och så stor sjelfbehärskning gått igenom?

Hon undrade, om han förstod att med ett vänligt ord godtgöra henne för

allt, om han satte hälften så stort värde på sin friska och präktiga,

unga hustru som på hästen, hvars rykande och svettiga hud han just nu

ömt smekte.

»Gå nu till din man, Lotta», sade frun, »tror du han blir glad?»

»Vet inte», menade Lotta och vände sig bort; hon blef orolig öfver

frågan, som berörde henne en smula obehagligt. »Han förstår sig inte på

barn», tillade hon efter en stund.

»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och

plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om

hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon

egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning

för att fortsätta samtalet.

»Hm»... Lotta hängde upp regnkappan, slätade ut skrynklorna med sin

grofva hand och svarade otydligt: »När di ä' snälla, så är det nog bra.

Men...»

»Men...»

»När di ä' som värst, får en ju tänka på Guds vilja. Och efter det inte

kan vara annorlunda, så får en vara nöjd. Jag har det ju för resten

bra.»

Så gick Lotta ned. Nu var hästen i stallet, och Lasse kom med ett stort

bylte under armen gående öfver gräsplanen hem till sig.

Han nickade vänligt åt Lotta, kastade klädbyltet på golfvet i stugan,

som var tätt beströdt med nyss plockadt enris, och satte sig, pustande

af belåtenhet.

»Här får du lite att tvätta», sade han, »det torkar ju fort här ute, så

vi får det med oss, när vi resa hem på torsdag. Hva'?»

Lotta svarade inte.

»Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt

kärnadt?»

Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett

stort krus med svagdricka.

Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på

sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog

han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.

»Nå, är den här redan, det var mig en rackare! En hel häst att äta,

hungrig som far sin och svart hår. Hahaha!»

Lasse skrattade och tog sig en bra klunk, så skrattade han igen.

»Du passar riktigt bra på, Lotta», yttrade han till slut, »vi hinner

just jämt till prästen till torsdagen. Det var mig en rackare att skynda

sig.»

Lotta satt, som om hon inte hade lif. Icke en muskel rörde sig i hennes

ansikte vid mannens skämt. Hon betraktade barnet med en viss sorgmodig

ömhet, och hennes ögonlock lade sig tungt och skuggande ned öfver hennes

trötta ögon.

Elden i spiseln lyste svagt. Den ena efter den andra af bränderna

slocknade småningom och glödde blott i askan där nere, och rummet blef

efter hand nästan mörkt.

Aftonrodnaden bleknade, skuggorna växte, dimmorna stego upp ända mot

gården, dolde träden vid ån och kommo de stora björkarne omkring brunnen

att se mörka och underliga ut.

Vid Agreens torp, borta i öster, skymtade snart månen fram. Mot natten

blef det visst alldeles klart; godt att dimman låg där och skyddade mot

frost...

När aftnarne voro kalla och vinden stilla som nu, kom den gärna

smygande, den ödeläggande, öfver allting fruktade frosten, och lade sig

öfver fälten likt en svepduk.

»Nu är den välsignade ungen visst mätt», sade Lasse och torkade bort

filbunksresterna från sitt präktiga skägg, »lägg honom och gå själf till

kojs, jag är sömnig.»

Han sträckte på sig och började gäspande kläda af sig.

Barnet hade somnat in. Modern lade det sakta i vaggan och tog sig till

att småsjungande röra vid meden. Den lille sof lugnt och sundt, modern

tyckte sig kunna se på det mörkröda och ännu formlösa ansiktet att det

skulle bli vackert och likt sin far.

Hennes ögon fingo för ett ögonblick ett sken af modersglädje; för ett

ögonblick klappade hennes hjärta af lycka och omedveten stolthet.

Hon hade födt detta friska barn till världen och måste ju glädjas...

Från fållbänken borta i stugans andra ände hördes djupa andedrag.

Alla barnen sofvo djupt.

Snart slocknade de sista kolglöden i spiseln. Stugan låg i mörker.

»Gå nu och lägg dig», sade Lasse, »hvad sölar du för?»

Lotta steg upp. De glada tankarne flögo bort lika fort som de kommit och

hon suckade lätt, så lätt att han icke kunde höra det.

»Jag är strax färdig», sade hon och tog af sig skorna, knäppte upp

kjolen och tröjan ... »strax.»

»Det är alltsammans Guds vilja, mumlade hon för sig själf och steg i

säng, »alltsammans Guds vilja.»

Natt.

I ett par år hade de lefvat lyckliga, ända se'n mannen gjorde slag i

saken och beslöt upphöra med drickandet.. Men de föregående åren?

»Det» hade kommit med ens, då »herrskapet» -- det vill säga frun, ty de

unga voro gifta och borta -- flyttade ut till landet och Lars kusk blef

förvaltare på Brobacka och fick hand om allt möjligt. Högfärden for i

hufvudet på honom, han skulle vara herreman, lefva som »folk» och

lyckades så väl efter ett par års bemödanden att han, som prosten sade,

»var blefven till ett fä och såg ut som ett kreatur».

Han söp så att det knakade. Först bara vid kalas. Så med en eller annan

kamrat hemma. Slutligen kunde det gå för sig helt allena, helst när

ingen såg det.

Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med

en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd?

Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla

sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom.

Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta.

Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade. Men

ingenting hjälpte. Stor i orden var han, talade vackert för sig liksom

ett godt barn, såg ångerköpt och from ut, men sina löften -- dem höll

han inte.

Lasse hade medhåll, där man minst skulle ha väntat det. Kronofogden

själf hade en viss svaghet för den gladlynte och tokrolige Lasse,

länsman fick i honom den länge saknade fjärde man till sitt lilla parti;

och alla kommo de öfverens om att man icke kunde tro att han en gång

varit kusk, så väl som han nu förde sig i herrsällskap.

Förstås att det var herrar därefter. Kronofogden var afsigkommen nu, var

alldeles för tjock för att kunna sköta om sig, men äta och dricka det

kunde han. För resten var han ogift och behandlades som ett omyndigt

barn af sin hushållerska, samt hämnades för de af henne lidna

oförrätterna med att gräla och bråka med sitt biträde, som skötte

tjänsten åt honom.

Och länsman! Han var en enstöring också han, änkling och barnlös. Men

spela kort, det var han med om. En präktig fyrväppling: kronofogden,

länsman, klockaren och Lars, förvaltaren.

Tyvärr gick det alltför fort utför med Lottas man. Han kunde inte hålla

sig uppe, så som han stormade på.

Af kamraterna sade klockarn först ifrån. Han ville inte vara kamrat med

en, som jämt gick och var dödfull. Man kunde godt tycka bra om starkt

och glada sig åt lifvet, men när man skulle visa sig för folk, måste man

vara presentabel och inte så där gång på gång dumma sig.

Så började länsman dra öronen åt sig. Lasse var så lösmunt, när han fått

något i sig. Hade han inte gått och talt om en hel hop, skvallrat för

Per och Pål, berättat hvad han hört af socknens mysterier, sådant, som

blott länsman kunde ha reda på, skrutit och skadat sin sagesman på allt

möjligt sätt.

Sist svek kronofogden. Lasse var hans ålders tröst, den ende, som inte

lät honom känna hur afsigkommen och förfallen han var. Lasse var hans

bästa själsfrände, ingen förstod såsom han, hur man kunde längta att

glömma allt, då lifvet varit så kargt och världen så blind, att den

låtit det gå illa för den, som förtjänat ett bättre öde.

Men Lasse blef för svår. Han bara skrålade och skrattade och ville alls

inte mer sitta tyst och dåsa bort i en stilla bedöfning, såsom

kronofogden önskade. Det blef skilsmässa också där.

Lasse fick sämre sällskap ... gästgifvarn och hans folk, Agreens och

den gamle smeden borta vid byns utkant.

Till slut blef han, som sagdt, ensam. Det var bara för Lottas skull, som

frun ännu behöll honom.

En dräng hade man i huset, han visade sig ha utmärkta anlag både att se

till andras arbete och att själf arbeta.

Han skötte den lilla gården, som emellertid nu, se'n frun bodde där både

sommar och vinter, såg helt annorlunda ut, gjorde med Lottas hjälp

åtskilliga goda reformer, utvidgade landtbruket och inrättade ett litet

mejeri, som snart nog ansågs vara socknens bäst skötta.

Callo var femton år och kom i smedslära. Lisa var barnpiga hos

adjunktens och fick redan lön -- en mark i månaden och allt fritt. Hon

var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var

ju så långt borta och barnen där så små.

Olli och Jussi voro hemma.

De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville

inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om

fiskstackarne, som de metade upp.

Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.

Alla på gården beundrade Lotta för hennes, arbetsduglighet. Med det

nötet till man kunde hon ändå, utom sitt utarbete, hålla sitt hem i

ordning. Allt blomstrade omkring henne, och själfva Lasse, det svinet,

höll hon snygg och ren, när hon kunde få bukt med honom.

Men hennes lynne hade på de sista åren fått sina skuggor.

Hon sjöng inte mer, var icke heller mera så käck och glad i sina svar

som förr.

Ungdomen var borta, hennes lifs bästa ålder hade förflutit under

rastlöst arbete, dess afton bragte sorger och strid, var glädjelös och

kall.

Man påstod att Lotta under Lasses första suptid gjort hvad hon aldrig

förr skulle vågat göra, nämligen grälat duktigt på honom, icke sparat på

kraftiga ord och lofvat honom ännu mera, om han icke snart vande sig af

med synderna.

Men ... det gjorde hon inte om många gånger. Lasse var icke mild, när

han stötte på motstånd, och slogs bra, när han ville bevisa att han hade

rätt.

När tio år gått, brydde Lotta sig icke mer därom, hon hade lidit så

mycket under dessa år att hon hade inga känslor kvar. Allt var utslitet

och borta.

Hon led ej heller. Trumpen och tvär gick hon till och ifrån sitt arbete,

slet och gnodde som en gammal häst, hvilken icke mer arbetar af lust,

utan af vana.

En gång, då Lasse var riktigt svår, kommo de likväl i gräl. Det var för

Ollis skull, som låg i sin säng och sof och som fadern ville skicka

efter en hammare, hvilken han glömt hos smedens.

Det var sent en höstafton, snöyra och storm, ungen kunde gärna få sofva

till morgonen, menade modern.

Men Lasse var ond, pojken skulle gå nu, han kunde inte tåla, att han låg

och sof, han, som ingenting förtjänade, stora pojken.

Så drog han pojken upp ur sängen. Olli stred och skrek och ville inte.

Hvarför skulle han ut midt i natten, kunde han inte få gå efter den i

morgon tidigt, ja, klockan fem, bara han nu fick sofva?

Den näsvise slyngeln! Lasse visste inte, hvad han gjorde, tog en butelj

och slog till. Det blef ett skrikande, en jakt kring stugan, gråt och

svordomar.

Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en

pistol, blodig och tilltygad.

Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för

bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte.

Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och

skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen. Det var

frun och doktorn, som predikade, och slutligen prästen.

Stackars Lasse, han var inte alls hårdhjärtad, han grät och han bad så

innerligt vackert om förlåtelse.

Under hela sitt glada och lättsinniga lif i staden hade han ej kysst

någon så mycket, som han nu på en dag kysste Lottas hand.

Han lofvade, han grät, och grät och lofvade. Nu måste det väl blifva

annorlunda!

Doktorn talade om Lottas lif, som sväfvade i fara, om fängelse och andra

obehagliga eventualiteter; frun drog fram om fattighuset, nöd och

elände.

Så kom pastorn.

Men då var Lasse redan knäckt. Han såg redan i andanom helvetet

svafvelgult och med vidöppna portar färdigt att emottaga honom med hull

och hår.

Pastorn talade mildhetens ord för den ångrande och man fick Lasse att

frivilligt gå in på att underkasta sig en kur för drinkare.

Frun själf for med honom till staden, han skulle blifva borta i några

månader, i en anstalt, där han hölls strängt.

Men Lotta blef inte fort rask. Vintern gick och våren kom. Först till

sommarn kunde hon stiga upp.

Till midsommar kom Lasse hem, återställd till kropp och själ, en ny och

bättre människa.

Han var nu mager, blek och gick en smula framåtlutad, men såg eljest ut

som i sina yngre dagar. Det själfbelåtna leendet var också borta, men

när man talade till honom, kom det ett uttryck af stolthet öfver hans

ansikte, han rätade på sig, som om han ville påminna folk om att det var

han och ingen annan, som en gång i hufvudstaden kallades »vackre Lars

kusk».

Han var nu hjärtegod mot Lotta; också drängen, som förr fick så hårda

bevis på hans onda lynne, blef nu vänligare behandlad. Han tog itu med

arbetet och tog gladt emot ett och annat godt råd från sin underordnade.

Med förundran såg han Lottas alltjämt sjunkande mod och bristande

arbetsförmåga.

Han betraktade henne långa stunder missmodigt, när hon sysslade i

rummet.

Han kunde icke förstå det. Hon, som varit så kraftig och flitig och ännu

var ung, hade hon kanske blifvit lat och maklig, eller hvad var det?

Det eller det skulle hon göra ... alltsammans på ett dygn ... men, hon

kunde icke.

Hon sjönk ihop på en bänk, som en trasa, utan ett ljud.

»I sängen med dig», kommenderade han en dag, »i morgon ta vi en piga.»

En piga kom. Hon var ung och stark, brednäst och med gult, stripigt och

groft hår.

Men hon kunde ta i bra, gick af och an och klaffsade med skor fulla af

jord på Lottas rena golf, hamsade med sin långa bomullskjol öfverallt,

åt som en jordarbetare, skorrade med en röst, sträf som en korps, och

smällde i dörrarne, så att det brakade.

Godt lynne hade hon, och korna tyckte om henne. Mot Lotta var hon

vänlig, och hennes fyrkantiga hand smekte husmoderns, medan hennes

ansikte var ett enda fryntligt leende.

Sommarn gick i frid och lugn. Huset såg mindre vårdadt ut, men det gick

bättre utomhus nu, när Lasse själf var med.

Lotta fick tid att syssla med barnen och läsa med dem. Hon vann deras

hjärtan och kunde böja deras sinnen. Nu när fadern var bättre, var allt

lättare.

När hösten kom, skulle Lotta kanske kunna gå upp, sade doktorn. Hon hade

något ondt invärtes, det var ett så konstigt namn på den sjukdomen, att

ingen kunde säga det. Till vintern skulle det nog gå alldeles öfver,

ifall hon var riktigt försiktig.

Och hösten kom. Lottas kinder fingo en underlig gul färg, men mot

kvällarne flammade röda fläckar upp på dem och ögonen blefvo så stora

och ungdomliga. Ibland kom det en känsla af lycka öfver henne, där hon

låg.

Bara hon kunde arbeta! Göra nytta, duga till något igen. Hon läste, hon

sydde och lappade, hon gjorde hvad hon kunde, men upp kom hon ej.

Det gick som ett svärd genom henne, så fort hon försökte, och det

svartnade för ögonen, nej, det var icke möjligt.

Om kvällarne efter maten läste hon högt. Olli och Jussi sutto på bänken,

Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i

spiseln.

Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med

en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk

decemberafton, kysste hon hans hand.

Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så

släckte han ljuset.

Nu skulle mor visst bli frisk, så glad och hoppfull hon såg ut. Det led

nu mot jul. Lasse var jämt hemma. Han började visserligen igen att kamma

upp håret som förr, att olja in det och sno på mustascher och skägg, så

som han gjorde i sina unga dar, att sätta på sig röda västar och att

slänga duken om halsen som en teaterröfvare ... men, hvad gjorde det,

han var ju ändå vänlig och god mot sin hustru, som låg där och ingenting

dugde till.

En af juldagarne berättade Lasse att han lofvat patrons karlar att komma

på bal den aftonen.

Lotta blef litet rädd, men ville icke visa det.

Lasse gick, fin som i forna dar, glad och småhvisslande som han brukade,

då han ännu var Lars kusk.

Lotta blef ensam i stugan. Hon kunde se, när han gick öfver gården, hur

han svängde på bakdelen af sin kropp, hon måste småle, likadant gjorde

ju också Olli; inte kunde man tro, att han, hennes man, varit med om så

mycket och för ett år se'n varit så förstörd, eller att han var så

gammal, nej, det kunde ingen tro.

Bara hon nu själf blef frisk och kunde vara med! Pigan kostade så mycket

i maten, och så smutsade hon ned allting, grof och bondsk som hon var.

Tänk så nätt och ren Lotta alltid varit själf, när hon var frisk, så

noga om sitt utseende och snygg i sina vanor. Bara det gick litet

fortare med tillfrisknandet! Hon försökte stiga upp ... tänk om hon blef

så bra att de kunde ha litet främmande till nyåret.

Hon skulle baka fint, bjuda på té och pannkaka och allt möjligt.

Man skulle endast akta sig för allt starkt.

Lotta försökte med ena foten att stiga ut ur sängen.

Jo, det gick.

Med den andra...

Det stack i den, men gjorde eljest icke ondt.

Hon kunde stå. Hu, så stugan gick omkring för henne! Spiseln sprang åt

väggen till och matbordet också. Så blef det svart. Men det redde sig

igen, och när hon kunde se, stod allt som det skulle.

Ett steg! Ett till! Hon kunde gå! Hon kunde gå!

Tänk, hvad Lasse skulle bli glad! Lasse, som varit som död för hennes

hjärta, Lasse tänkte hon på nu, nu först, nu, som aldrig förr!

Nu var han någonting för henne, nu var han hennes vän, hennes man, som

hon ville lefva och arbeta för.

Tänk, hvad han skulle bli glad!

Hon skulle vara försiktig, hade doktorn sagt, i synnerhet i början.

Sakta gick hon tillbaka igen, hon var trött och behöfde hvila. Handen,

darrade, hon kunde knappt hålla i boken, uti hvilken hon ville läsa en

tacksägelsepsalm.

Men efter ett ögonblicks hvila gick det, och nu kunde hon läsa. Hennes

hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för

hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin

julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust.

Så somnade hon.

När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och

sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.

»Vi få snart opp mor», sade Jussi, »just lagom till nya året, då Lisa

kommer och hälsar på.»

Om en stund kom pigan, hon hade varit på bal och skulle hem och se att

korna fingo sitt.

Hon gjorde i ordning mjölröran, gick ut och kom in igen.

Då stod Lasse i stugan, varm och röd, rocken hade han hängt på en spik

och stod framför spegeln och sträckte på sig, det roade honom att se,

hur den hvita skjortan sken i lampljuset och stack af mot hans

rödflammiga ansikte.

»Sofver hon?» frågade pigan.

»Jo, riktigt välsignadt», svarade Lasse, »som en gödkalf».

Det blef tyst en stund. Lasse sträckte på sig och smålog.

»Hur tycker du jag ser ut, Hilda?» frågade han med dämpad röst.

»Sku' jag tycka annat än bra», svarade pigan och flinade till, men

tillade därefter saktare: »Sku' jag tycka annat än andra kvinnfolk

tycker. Lasse ä' vacker, han!»

Lasse gäspade. Sedan vände han sig mot pigan, smålog och ref sig

betänksamt i hufvudet.

»Jag menar», sade han, »att jag kunde få mig en ung, frisk hustru än en

gång; men det lär allt dröja...»

Pigan fnyste till. Hon tog ned saltkaret från väggen och gjorde sig i

ordning att gå ut.

»Å, det kan en inte veta», hviskade hon med en blick åt sängen till,

»hvad Guds vägar är, om Han skyndar sig, eller om Han inte har brådt.»

Så gick hon. Dörren knarrade efter henne.

Lasse såg sömnig ut, men hur det var, tog han på sig rocken igen och

gick ut, samma väg som hon.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Natten var bitande kall. Långträsket låg fruset, och vid stränderna var

det redan bottenis. På dagen hade det småsnöat, så att marken var hvit

och träden betäckta af rimfrost.

Men natten var så mörk, att Lasse icke kunde se någonting annat än

brunnen, hvars mörka stolpar stucko af mot den hvita marken. Om han icke

hade känt till gården så väl, hade han törnat emot öfverallt och halkat

på stenar och ojämnheter.

Han tyckte, att han hörde ett ovanligt ljud i stallet. Den förbannade

dränglymmeln hade kanske glömt att fodra hästarne.

Orolig i blodet som han var, tyckte han att det var bäst att se efter

... i stugan var det alltför kvaft och han behöfde luft ... han hade

druckit några glas på julkalaset och de hade gjort honom så konstig i

hufvudet.

Han gick till stallet. Nej, där var det ingenting ... djuren sågo efter

honom, där han kom med lyktan och luktade efter hvad han kunde ha med

sig; svarten smågnäggade, då han kände igen honom. Så gick han tillbaka

ut igen.

Om han skulle gå i fähuset? Han var säker på att fåren blifvit utan

vatten; pigan, den slarfvan, gick och tänkte på allt annat än hvad hon

borde... Hon hade ännu ljus, i hennes lilla kajuta lyste en talgdank.

Kunde han bara få natten att gå ... konjaken måste ha varit riktigt

oförfalskad, den förde ett fasligt spektakel i hufvudet på honom, och

om han gick in, kände han det dubbelt så obehagligt. Han kände dessutom

liksom ett slags förebråelse, och det fast Lotta sof... Nej, in ville

han icke gå.

Icke i stugan.

Hvart han gick, tyckte han sig höra något ovanligt. Någonstädes måste

han gå för att komma ifrån det på en stund.

Något skymtade fram, rörde sig. Det gick förbi huset, vacklade, som om

det haft svårt att gå, stannade vid gärdet, och så försvann det.

Naturligtvis var han full, och gasten kom och ville förvrida synen på

honom.

Det var bäst att vara i friska luften, tills det gick öfver. Nog var han

så klok, att han visste, att det inga spöken fanns.

Det var bara konjaken.

Se så! Nu såg han det igen. Midt på potatisåkern; den svarta kjolen

fladdrade om en mager skepnad. Nog var det en reel gast alltid.

Bara kropp och intet hufvud.

Lasse såg bort. Om han skulle gå och tala vid pigan? Hon var så glad,

kanske kunde hon få honom från det där andra.

Ännu en blick mot stranden.

Där var gasten ännu, men hade nu fått hel kropp. Var han van vid mörkret

nu eller hvarför såg han så bra, han urskilde nu tydligt hela figuren,

hvit kofta och hvit mössa. Tänk, att de tre, fyra glasen...

Månen gick visst upp -- eller var det dagern?... Nej, det var nog

norrsken ... inte kunde det vara dager vid det här laget...

Gasten var nu på isen. Än släpade han sig fram, som om han varit af bly,

än sjönk han och försvann, kom igen och gled försigtigt framåt på isen.

Lasse önskade att han snart måtte sjunka och aldrig komma upp mer ...

men maran, den kommer ständigt igen och dör aldrig.

Han började ångra att han druckit den där smulan.

Om han gick in, flög gasten nog efter, satte sig på hans bröst och

begynte kväfva honom.

Därför gick han icke in, hvarken hit eller dit.

Det hade varit bättre, om han icke gått på kalas, utan varit hemma och

hört Lotta läsa ur testamentet.

Om han skulle försöka att be? Neej, det var inte värdt.

Han gjorde våld på sig, svängde helt om och gick ännu en gång åt fähuset

till. Det skulle tusan men inte en ordentlig karl gå längs husknutarne

natten om och glo efter gastar. Det var inte så farligt med konjaken

heller, bara man tog det förståndigt.

* * * * *

Det var morgon. Frun satt i sin säng med ett slags nattmössa af

blåblommig bombasin och drack kaffe med dopp. Hon blåste i koppen och

rörde om. Med de bleka, feta, runda kinderna liknade hon en

basunblåsande kerub på en bykyrkotafla, den öppna nattröjan blottade en

längesedan öfvermogen barm, och ögonen sågo morgondunkla, men innerligen

förnöjda in i den ångande kaffekoppen.

»Maja-Stina!»

»Frun!»

»Mera långbullar!»

»Herre Gud, frun, vet frun hva som händt?»

Frun stirrade med vänlig meningslöshet på den gamla pigan, som stod där

darrande af sinnesrörelse, hennes ansikte fick omsider mera böjlighet

och hur det var, uttryckte de gamla, skrynkliga dragen idel

uppmärksamhet, oro och deltagande.

»Hvad har händt?»

»Hon har gått bort i natt.»

»Hvem? Förvaltarns piga?»

»Nej. Hon själf.»

»Hvem själf?» Den gamla frun spärrade upp ögonen och munnen och såg ut

som ett ofantligt frågetecken.

»Lotta, vet jag! Förvaltarns Lotta.»

Frun trodde att Maja-Stina själf gått -- från sitt förstånd.

»Har Lotta, som är lam, som ännu i går var lam, gått bort? Menar

Maja-Stina, att hon är död?»

»Nej, frun, hon har själf gått bort, medan Lasse var på dans ... när

Lasse kom hem vid tre-, fyra-tiden, var det tomt i sängen.»

Frun lämnade sin säng och sitt kaffe, kröp i sin gröna stubb och sina

lädergaloscher, kastade en stor päls öfver sig och gick ut.

Det var mörkt på gården, det skulle ännu dröja en eller annan timme

innan solen ginge upp bakom skogen ... och himlen var tung af snömoln,

som hängde öfver den vintriga jorden.

Lasse gick med fähuslyktan omkring och smågrät, barhufvad och med håret

i ovanlig oordning.

»Här såg jag den gå och här är spår ... här går di, och hit och hit och

dit.»

Barnen sprungo skrämda efter, pigan gnuggade händerna, huttrade, frös

och jämrade sig.

Drängen, ett par karlar från Agreens och några gummor gingo hack i häl

efter Lasse; efter att ha undersökt hela gården, ända in i de mest

omöjliga skrymslor, knutar och vrår, hade de nu fått tag i fotspåren och

följde dem i snön, öfver staketet, genom potatisåkern och vidare.

Frun stod kvar på trappan, alldeles rådvill... Hon följde dem med

ögonen.

Nu voro de vid stranden. Lyktan lyste än här och än där, osäkert

flammade dess rödaktiga sken, ibland såg det ut som om den slocknat,

och ibland fladdrade det till igen, allt efter Lasses slingrande och

osäkra rörelser.

De gingo på isen, en hel procession, en och en, hasande sig fram,

nedhukade, kännande sig för.

Lyktan rördes allt oroligare, slutligen ställdes den på isen.

Bredvid den, litet längre fram, kastade sig någon ned ... det var Lasse.

De andra skyndade dit, snart lågo de alla där, man hörde deras utrop

genljuda i den stilla morgonluften.

Det dröjde och dröjde, lyktan lyftes och sänktes igen. Dess sken tycktes

allt mattare. Blek och grå randades morgonen, kontur efter kontur

framstod ur dunklet, perspektivet klarnade och blef längre, det gråa

blef hvitare och i allt tydligare linier tecknade sig bergen på ömse

sidor Långträsket och åsen bakom gården.

Någon kom uppspringande, det var Agreens Josef, som skulle ha en

båtshake från lidret och tåg...

På fruns frågor svarade han, att Lottas nya svarta ylleklädning låg vid

vaken och nattmössan med... Själf hade hon hackat hål på den is, som

se'n julaftonsmorgonen hade bildats på vaken... Frun visste nog, att

drängen hade vittjat en krok på lördagsmorgonen ... och så hade hon

hoppat i...

Det fanns några märken af att hon med händerna hade gjort försök att

komma upp igen eller i, hvem kunde nu veta hvilket!... Säkert är att

hennes händer varit söndersargade, och droppar af blod syntes på snön

där bredvid.

Josef gick och frun satt ännu en stund ensam.

Hon kände ej att hon frös. Hon visste knappt, hvar hon var. Hon förstod

ingenting af hvad som skett.

Där låg Lotta ännu i går afton, hoppfull och sig lik, lugn, stilla och

undergifven! Gladare än förr hade hon talat om Lasse nästan med kärlek.

Hvad hade händt? Hvad skulle väggarne hafva berättat, om de kunnat tala?

Sängkläderna lågo huller om buller, så som folket kastat dem, då de

sökte.

Skåpdörren stod öppen. Därifrån hade hon tagit sin nya svarta kjol.

Lifvet hängde ännu kvar.

Frun öppnade kistan. Allt låg i ordning, linnekläderna i stora buntar.

Hon drog upp en byrålåda. Lottas ordningssinne kände hon...

Jo, allt fanns där, ingenting var rördt. Hvarför? Hvad skulle man tro?

Hon skulle fråga prästen, naturligtvis, och doktorn. Hvad skulle de

svara?

Det var hvad hon minst kunde hafva trott, att Lotta skulle ha kunnat gå

från hus och hem, man och barn, och taga lifvet af sig.

Hvar för?

Om det hade varit medan mannen söp och slog henne, men nu...

Senast i går hade hon sagt, att hon hade det bra, att hon snart ville

upp igen och börja arbeta...

Och aldrig förr hade hon talat så vänligt om mannen, det kräket, som nu;

det var som om hon nu först börjat liksom hålla af honom.

Leda vid lifvet?

Folk af den klassen förstod sig nog inte på sådant. Lifsledan lär ju

vara en af de förfinade ståndens privilegier.

Religionsgrubbel?

Lotta hade alltid haft en from tro, hon var en ödmjuk kristen och hade

ett jämnt lynne, hvardagligt, prosaiskt och utan alla excentriska

funderingar. Det kunde det icke vara.

Det fanns bara en förklaring ... men den var så litet poetisk ... gamla

frun kom knappt att tänka på den: Lotta hade måhända plötsligt under

natten fått ett feberanfall med yrsel.

Nu kom folket igen, de gingo i klungor, pratande och disputerande,

barnen släpade på mors klädning och halfskreko, bullersamt snörflande;

hvart ögonblick behöfde de snytas.

Lasse gick sist. Sin gamla röda yllehalsduk bar han på armen ... den var

nu trasig och våt, det var det enda, som han kunnat få tag i borta i

vaken.

När han såg frun, brast han i gråt.

»Det är Guds straff att jag gick ifrån henne i går och tog till

brännvinet igen?, klagade han, och så kom sjögasten och tog henne!»

Alla instämde, gummor och karlar, unga och gamla, barnen med.

»Jag såg en röd katt i förgår, när jag kom efter aftonmjölken», sade

Lena, »och den jamade och vred sig, så jag kunde strax se att den inte

var riktig. Inte var det en vanlig katt, inte.»

»Och jag», sekunderade drängen, en stor, stark, brunögd karl med ett

hjälteutseende, »jag har känt liklukt i flera dar ... i synnerhet med

nordost, jag kunde nog tro det skulle bli sjölik, jag...»

»Ugglan skrek så otäckt i höstas så», berättade mor från smedens, »den

tutade som efter bråddöd, men jag trodde alltid det sku' bli någon af

fiskarena ... hvem kunde tänka sig Lotta vår.»

Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut

i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala'

med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?»

Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på

trappsteget...

»Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun! Han kom så där ...

gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för

trappan här, med hand på hufvud, så här...»

»Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i

famn på sig?»

»Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han

gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»

»Tig med sådant, Lars», förmanade smedsgumman, »med hin och det andra

fanstyget slåss ingen kristen...»

»Och så gick di den här vägen», fortsatte Lasse och pekade åt

potatislandet, »och så ned, vi ha alla sett spåren.»

»Efter två?» frågade frun...

»Neej ... efter gasten ... han gjorde hennes spår likaväl osynliga, och

så gick di till träsket ... där slogs di vid vaken ... dit ville nog

Lotta inte! Vi ha alla sett märken efter fingrar med blod.»

»Hon skulle inte ha stridt med de mäktiga», invände kvinnan från

smedjan.

»Nej ... hon _skulle_ nog den vägen», snyftade Lasse, »hvad hjälper det

att stå emot det, som nu en gång ska' ske...»

»Tänker ni låta henne ligga i sjön nu?» frågade frun med en underlig

blick på Lars kusk. Det var som om frun hade sett tvärt igenom honom och

i hans eljest själfbelåtna, nu af vidskeplig fruktan och skenhelig

ynklighet vanställda drag kunnat läsa svaret på sina frågor om stackars

Lotta och hennes slut.

Var det _hans_ fel?... Direkt? Eller indirekt? Var han icke orsaken

till detta själfmord, denne ytterst själfviske, lönvänlige, men dock så

råe tyrann, som hon hade trott på och hvars behagliga utseende bedragit

äfven henne?

Frun vände sig nu med frågande blickar till Lottas piga, som stod längst

bort, förgråten och skamsen, som om hon haft ondt samvete.

»Hvad tror du?» frågade frun och spände sina gamla grå ögon i den

rödhårigas fräkniga ansikte.

»Om Lotta sku' ha hört hvad husbond sa' i natt», mumlade Hilda och

torkade ögonen med sitt förkläde...

»Sa' i natt? Till hvem?»

»Husbond sa' i natt till mig i stugan -- snyftade hon -- »att han tyckte

han skulle vilja ha en ny hustru nu snart; tänk om hon hörde det! Och

så...

»Och så?»

»Så» -- det kom under snyftningar -- »så gick husbond upp till...»

resten hördes icke.

Lasses tårar flöto allt ymnigare; man kunde icke höra något för bara

gråt och jämmer. Han anropade Gud hvart ögonblick och åbäkade sig, som

om vettet varit på väg att lämna honom.

Frun såg med en lång, medlidsam blick på Lars kusk, svepte pälsen tätare

omkring sig och klaffsade i sina stora galoscher tvärs öfver gården och

gick in till sig.

Vid Raiala mo.

Hans far var längesedan i grafven, men modern lefde och fick arbeta från

tidigt på morgonen för att försörja de tre.

Fadern, som varit mjölnare, dog helt ung och änkan skulle nog ha sörjt,

om hon bara haft tid.

Men hon flyttade en vecka efter begrafningen bort från stugan vid

Haapakoski kvarn, fick ett slags hem i en halft förfallen koja ute på en

backe invid Raiala mo och bodde nu där ensam med de små.

_Han_ hette Pekka och var nära sex år. Det var den äldste. De andra var

det just icke mycket med; de skrattade, när Pekka skrattade, och gräto,

när han grät. För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda

med lifvet.

Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade

alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku.

Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den

lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden. De lingula

hårstriporna hängde dem i ögonen och ända ned på axlarne, men under

luggen tittade små blå, klipska, nyfikna och undrande barnaögon fram,

vidt uppspärrade och stirrande på de kommande i glad, oändlig häpenhet.

Det var den stora, vida världen, som skänkte dem en liten titt in i sin

underbara rikedom, ett herrskapsåkdon med några riktiga stadsmänniskor

uti, folk med kläder och hattar och handskar ... någonting märkvärdigt,

som tyvärr ej länge lät betrakta sig, utan liksom allt annat, som de så

gärna ville se på, skyndsamt for förbi ... blott förbi, alltid förbi!

Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför

backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första

taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt

efter åkdonet, snabb som en ekorre.

Maija med och Pikku sist. De gulhvita skjortorna, de ljusa hårtestarne

fladdrade, och tre par små, magra ben gnodde allt hvad de orkade, medan

armarne hjälpte till så godt de kunde för att påskynda farten.

Så det gick! Sanden yrde, de bruna fötterna arbetade, näsorna runno och

ögonen logo.

Mellan friska röda läppar lyste hvita och barkbrödvana tänder.

Det var så roligt ... kanske kunde de ännu hinna upp de lata

gästgifvarehästarne och få se de märkvärdiga stadsdamerna, som sutto

inne i vagnen!

Kanske ... ja, måhända skulle de få en pennislant, en enda sådan blank

en, som mamma så gärna ville ha.

Men nej! Det går inte. Hästen har just nu kommit i springtagen. Mon är

här jämn, vägen hård och bra. Pekka tröttnar, sedan han sprungit en

werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten.

Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i

morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve,

som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.

»Såg du det, som flög?» sporde Maija. »Det var som spindelväf och så

blått som ett blåbär. Skapar Gud sådant eller har det kommit till på

annat vis?»

Pekka ref sig i håret.

»Det växer i hufvudsta'n», sade han. »Vet du inte, att allt grant finns

där borta -- hela glas, som man dricker ur, inte sådana bitar som våra,

och porslin och guld och silfver och -- sådant där blått, som flaxar...»

Öfver Maijas klara panna flög ett litet moln, kanske det första på

hennes lefnadshimmel.

»Jag ville helst ha det blåa», sade hon, inte silfver och guld, nej,

men det blåa, det var så vackert.»

»Men jag ville ha glas», menade Pekka fundersamt, »det är så klart som

vatten och man ser inte, när det är vatten uti heller. Herre Gud, hvad

jag gärna ville ha glas!»

Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det

innersta gula och tänkte med detsamma -- att det nu var frukostdags.

Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång

hemåt.

De andra efter.

Man satte af, klef öfver diket, sprang öfver tufvorna, trampade med de

nakna fötterna på ljunggräset, kilade raskt på och nådde i traf den

lilla grå kojan, vid hvars trappa husets enda rikedom, en liten

halfvuxen, svart och hvit gris, bökade i jorden.

Pekka gick in. De andra efter. Stugan var tom. Mor var i byn på

slåtterarbete. Hon dröjde då borta i tre dagar -- och tre nätter ... men

nätterna gingo fortast, dem räknade man ej.

Under tiden skötte Pekka hushållet. Han hade att gå till källan efter

vatten om morgnarne. Han tog stäfvan, -- på solen kunde han se, att

klockan var fem -- gick dit och öste i med näfverrifvan. När han fått

sitt kärl fullt, sträfvade han hem med den tunga bördan.

I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka

tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det

svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård

barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i

tre lika stora bitar och lade dem på bordet.

Sedan gick han ut i förstun, tog bort ett löst bräde i väggen och stack

handen dit in. Där inne fans ett kärl med »kalja» eller svagdricka. Han

fyllde en liten stånka och bar in den på bordet.

När allt detta var gjordt, väckte han de små med en puff, och om en half

minut stodo de alla tre vid bordet.

"I Jesu namn till bords vi gå.

Välsigne Gud den mat vi få!"

Man stod och åt. Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda

kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan.

Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick

längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den

tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han

skällan omkring halsen på Pikku.

»Gå ut nu, småbarn», sade han myndigt, »gå och sök upp lite hjortron i

mossen! Men stig inte mellan tufvorna, stig ofvanpå, annars faller ni

ned och det går med er som med gästgifvarens ko, som mosstomten åt upp

med både klöfvar och horn. Här har ni att plocka bären i. Jag kommer

efter sedan jag gjort sysslorna ifrån mig. Se så, gå nu!»

Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och

så begåfvo de sig i väg.

Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem.

Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris

med löf på. Han sopade med den det svarta, ojämna golfvet, bordet och

bänkarne, sprang sedan bakom kojan, där en hög kvistved låg uppstaplad,

plockade spän och tallkottar i skjortfånget och bar in hela famnen full.

Alltsamman lade han i spiseln.

När han uträttat det, gick han till potatistäppan och började rensa bort

ogräset.

Solen stekte, det var så varmt. Granarna doftade, kådan nästan sjöd

under de heta strålarne.

Fåglarne kvittrade, allt var så gladt.

Han kunde se hela milen fram öfver den vida mon. De glesa, förbrända och

svartstammiga träden voro lämningar efter en skogseld i forna tider, det

visste han. Och längst bort emellan dem framskymtade en liten enslig,

vassomvuxen insjö.

Men det var mer än en mil till närmaste människoboning,

gästgifvaregården, det fula, fattiga och illa beryktade Rummakkamäki.

Pekka lyssnade. Pikkus koskälla hördes icke mer. Familjens öfverhufvud

blef litet orolig, man brukade eljest höra klockan på nära en

fjärdingsvägs afstånd. Han måste ha reda på saken.

Barnen hade redan varit borta en timme, kanske ett par. Hjortronmossen

låg åt ödemarken, där vargen går. Tänk om de små gått vilse!

Pekka torkade svetten från pannan med flatsidan af sin med potatisjord

smutsade hand och gaf sig i väg. Han sprang en stund och stannade därpå.

Intet ljud. Han sprang igen och lyssnade. Allt var tyst utom fåglarne,

som flögo mellan tallarnes grenar.

Han satte handen för munnen och tog en långt utdragen lurton, hög och

intensiv. Ljudet dallrade i den rena, torra luften, bars fram öfver mon

och förtonade långt i fjärran, där den stora mossens fuktiga sträckor

förlorade sig i det obekanta.

Men Maija svarade intet och Pikkus skälla lät ej heller höra sig.

Pekkas breda, glada mun fick ett buttert uttryck och han krafsade sig

ännu en gång i håret.

Han var nu i början af kärrmossen. Träden stodo här litet tätare, och

ungskog stack här och där upp mellan tufvorna. Porsen doftade starkt.

Han letade och ropade. Än gick och än sprang han.

Framåt bar det en hel timme nästan utan uppehåll.

Åter stannade han. Där, ja, där, helt nära hörde han ett prasslande. Var

det en tjäderunge eller kanske en hare, som han skrämt upp?

Nej, det var Maija. Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu

kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin

sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på

tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en

solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade

han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.

Pekka försmådde allt resonnerande. Han gick ett steg närmare för att med

näfven ge syskonen en meningsyttring, omöjlig att missförstå, då han

från sidan fick höra ett främmande ljud. Det var långa, smygande steg,

som närmade sig. Maija såg upp -- »Ka's Koira!» sade hon och spärrade

upp sina förvånade ögon. »Titta på hund! Fy så ful och stor han ä'!»

Pekka körde ut munnen ännu längre. Hans min blef ännu mera butter. Han

såg ut som ett barn, som leker skolmästare.

»Du skall få dig!» mumlade han, och i det han med förargad min

betraktade den nykomne, böjde han sig ned efter ett tillhygge, men fick

i stället fatt i den stora skällan. Med denna som vapen gick han framåt

mot fienden.

Denne kom emellertid allt närmare. Det var ett stort gråaktigt djur med

raggig päls, nedåtböjdt, lurfvigt hufvud och lågande ögon.

Men Pekka förstod nog, att det icke var någon hund. Han visste, att det

var vargen och att det nu gällde att försvara sig. Han tappade ej heller

modet, utan tänkte tvärtom, att det inte borde vara så svårt att rå på

en slik best, bara man var morsk. Han sträckte ut sin lilla arm, färdig

att med koskällan ge sin ovän en bra örfil, en sådan, som skrämde

syskonen, då de voro olydiga.

Vargen öppnade gapet mot den utsträckta armen. -- Utan den minsta tvekan

körde då Pekka ögonblickligen sin hand med koskällan in mellan djurets

käkar, körde den säkert och utan öfverläggning rakt ner i halsen så

långt det gick, medan han med den andra armen slog odjuret i ögonen,

allt under en störtsjö af okvädinsord, de värsta han kunde finna på.

Pikku, som ingenting förstod, satt och skrattade, hvaremot Maija, som

anade oråd, kämpade med gråten, allt under det hon tuggade de råa

hjortronkarten, så att det knastrade mellan tänderna.

Varglon hade råkat illa ut. Koskällan satt inkilad i halsen så obekvämt

som möjligt. Pekkas arm blödde, men likväl gick han oförskräckt på och

luggade så kraftigt han förmådde. De skarpa klorna sargade hans bara

fötter. Djuret, som omöjligt kunde bli kvitt den hårda och oväntade

tugga, hvilken det fått i svalget, vände slutligen om, slängande med

hufvudet och arbetande med käkarne, alltjämt förföljd af Pekkas

skällsord.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Det var middagstid, då barnen kommo hem och åto sin middag efter samma

matsedel som vid frukosten. Enda skillnaden var, att Pekka hade letat

fram tre salta strömmingar och lagt en på hvar brödbit.

Sent på kvällen den tredje dagen kom mor hem. Hon fann de små så, som

hon lämnat dem, endast mera smutsiga och bruna. Pekka hade ondt i

fötterna och röda fläckar af blod på skjortan, -- minnen från

kalabaliken, också kroppen var full af små rispsår och blånader.

Mor slätade luggen och såg honom i ögonen.

»Har du slagits, pojke?» frågade hon och såg oroligt på sonen.

»Ja, med vargen», sade Pekka, »han sparkade så fasligt och jag bara slog

och luggade honom. Men han blef rädd, han, och sprang sin väg.»

»Sprang vargen -- för hvad blef han då rädd?»

Modern såg tviflande in i sin förstföddes ansikte, med den käcka,

skrytsamma, tvärsäkra minen.

»För hvad blef vargen rädd?»

»För koskällan, vet jag, som han åt upp och som jag inte fick tillbaka,

fast jag drog allt hva' jag kunde.»

Den unga kvinnan lyfte upp pojken på knäet och såg honom forskande in i

ögonen. Hon kunde icke fatta, att det var sant, som han här berättat.

»Han ville visst bitas», förklarade Pekka, »och högg tag i min hand, som

jag höll i skällan med. Han nafsade till och så fick han skällan i

gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när

han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan

är borta.»

Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig.

Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan

skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen

nedåt landsvägen.

Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och

Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna

ögon och öppna skjortlinningar. Det var en bondkvinna i en smal kärra,

bredvid henne en karl och så ännu tvenne karlar. De tre småttingarne

gapade.

Snart försvunno de resande.

Inne i stugan kokade mor rågmjölsvälling. Det var fest. Hon sörjde icke,

såsom Pekka förmodade, förlusten af den stora, rostiga koskällan. Barnen

fingo äta sig riktigt mätta. Och rodnande varm, utan strålar, gick solen

ned öfver Raiala ödsliga mo.

För ett silfverhjärta.

»Kom ihåg att äta dig mätt, om de be dig bli kvar öfver kvällsvarden»,

förmanade modern och knöt en liten löskrage om halsen på sin dotter

Lisa, som just i dagarne fyllt nio år.

»Frun frågar alltid, om jag ätit», svarade Lisa, »och så frågar hon, hva

vi haft till middag. Hva ska' jag då säga?»

»Du kan säga, vi hade potatis och svagdricka», sade modern, »och så kan

du tala om att småbarnen hade mjölk och vattgröt.»

Lisa såg dum ut, som om hon inte förstått eller hört.

»Det behöfs inte att trumpeta ut för de högfärdiga människorna att vi

bara haft knorrkaffe, di tror väl att vi ha stek alla dar, eller hva?

Och om du också talte om, att vi svälter, så blef det inte bättre, di ge

ändå ingenting. Alltså, du hör efter, om de ha arbete för far ... och om

du blir bjuden på mat, så, förstår du?»

Det tindrade till i Lisas ögon vid tanken på maten. Jo, det förstod

hon.

Tre af småbarnen lekte på golfvet, den yngsta sof i vaggan.

Framför fönstret stod ett gammalt skrabbigt bord, fullt af verktyg, och

där framför satt fadern, dåsig och trött, klädd i sin utslitna nattrock.

Han rättade och gned på en bucklig silfver sked, som skulle återfå form

och färg, men den var ännu långt ifrån färdig.

»Gudskelof att du skickar en af dem bort», klagade han, »det ä' inte

möjligt att få andan fram här, så som det vimlar af ungar. Försök få

arbete från patrons ä du hygglig, fråga om inte fruktknifvarne ska

poleras upp. Kommer du tillbaka med något, får du lakrits. Så gå nu!»

Anderson suckade, kastade en melankolisk blick på hustrun och gned

vidare.

»Vi ha för många», sade han, då dörren slöt sig efter Lisa, »vi skulle

inte ha mer än två. Minns du, när vi va unga och bodde i två rum -- ja

det var i den goda tiden! Hade du inte fått alla de många barnen, så...»

»Kära Anderson, inte ä' det värdt att klaga för det, Gud lägger inte på

en värre än man ska ha. Men sant ä' det, Lisa kom för tidigt och ä'

klen. Hon ä' ett öfverloppsbarn, så lite som hon kan göra; och tjänst

kan hon väl aldrig få. Fast snäll ä' hon. Det är ynkligt så god hon ä'.

Unnar sig ingen mat för att di andra ska få. Men -- nytta gör hon inte,

det har du rätt i.»

Lisa hade öppnat dörren, ljudlöst som alltid. Hon hade glömt näsduken,

och där låg den på bänken. Hon tog den utan att se på föräldrarne, sade

ännu ett halfhögt adjö och gick.

»Bara hon inte hörde någonting», sade modern och tvålade duktigt in

manschetterna, »hon stod visst utanför och funderade, tänk om hon

lyssnade!»

»Det gör väl inte något», svarade fadern, »inte behöfver hon gå och tro

att hon ä' någon rar skatt för oss fattiga stackare att dras med Man har

fått dem för sina synders skull, ja Herre Gud, det har man.»

»Du talar så styggt, Anderson», sade modern, »skulle en inte veta att du

har hjärta, kunde en tro du ville åt ditt eget barn, för det ä' hon...»

Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en

stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag? Andra går till

krogen och gör sig en glad dag, men jag får bara sitta hemma och slita

för att hålla er uppe, ä' det underligt att jag då tänker ibland, att om

koleran eller tyfusen skulle gå i landet, så var det inte värdt att

klandra Guds vägar, om Han bärgade ett par af våra med detsamma till

sitt välsignade himmelrike.»

Modern hällde hett vatten i bunken, rörde om med en träslef och

blaskade sedan tappert i med sina ångande händer.

Småbarnen lekte med såpkaggen och den minsta snarkade i vaggan.

Anderson spottade på sämsket och gned slappt på skeden; emellanåt

kastade han en längtande blick ut.

Slutligen steg han upp, tog sin hatt och gick ut.

Lisa stod i köket hos patrons och väntade på att få komma in till

herrskapet. Klockan var snart sju på aftonen, och pigan började göra i

ordning till kvällsvarden. Hon plockade glödande björkkol från

köksspiseln och lade med en tång ett och ett i samovaren.

Så tog hon ned fyra, fem, sex tallrikar från hyllan, så knifvar ur

bordslådan, och så brödkorgen, smörassietten, ostkupan och en låda

inlagd strömming.

Lisa satt och såg på. Hennes blickar blefvo allt mer oroliga och

feberaktiga. Det vattnades i munnen på henne, då hon såg pigan skumma af

en liten del af mjölkfatet och så hälla resten i kannan.

Och brödet, hvad det såg färskt och saftigt ut! Hon skulle gärna ha

försakat smör och ost, om hon bara fått en bit af brödet med en nypa

salt på.

Och en enda liten klunk mjölk! Naturligtvis hellre en munfull. Hon hade

velat gifva hvad som helst för ett helt glas fullt. Bara hon en gång i

sitt lif ensam kunde få rå om en sådan där kanna fylld med halfskummad,

rar, nysilad mjölk!

Att tänka sig att Anna och Lilli och Atte fingo hur mycket de ville

hvarenda dag af den tjocka, gula mjölken, som var fetare än den grädde,

hvilken mor där hemma hällde i kaffet.

Lisa steg sakta upp från sin stol för att tydligare kunna se

förberedelserna, och kunna räkna hur många tallrikar där voro. Var det

fem eller sex, eller kanske sju -- tänk om det var sju!

När hon blef bjuden att stanna kvar till kvällen, brukade frun säga till

om sju kuvert.

Slutligen kom hon på det klara med saken. Jo, det var sju. Hon jublade

inom sig, hon skulle vara med, det var sju, minst sju.

Men så räknade hon om igen.

Nej, det var åtta. Hvad skulle det betyda?

Hon ville gärna fråga pigan, men tordes icke. Slutligen tog hon dock mod

till sig, gick fram, neg litet och frågade.

Men pigan teg, hon låtsade icke höra.

»Vill Karolina säga, om jag kan få tala med frun», sade hon, ännu litet

blygt, »jag ville så gärna tala vid henne.»

Pigan såg ut, som om hon varit drottningen af Saba och Lisa en om nåd

bedjande lifdömd slafvinna.

»Jag har sagt dig, att frun inte har tid just nu, sitt vid dörren och

vänta!»

»Kanske jag kan få tala med Anna och Lilli, frågade Lisa efter en stunds

väntan.

»Häradshöfdingens barn ä' hos oss och di leker i dockskåpet», berättade

nu pigan. »Sitt nu bara stilla, tills det blir tid, så kommer di väl...»

Och Lisa betraktade fortfarande den stolta pigan och hennes

förehafvande. Hon blef en smula blekare, det var varmt i köket och en

mängd flugor surrade omkring öfverallt, smällde mot fönster och tak,

slogo ned och beto hvar de kunde komma åt.

Slutligen gick pigan in med alltsammans. Lisa hörde hur hon dukade i

matsalen, tog fram ännu mer mat ur skänken, drog upp ölkorkar och

ordnade allt.

Nu kokade téköket, köttbullarne togos osande och rykande ur ugnen och

ett fat varm ångande potatis bars in på brickan.

Så var det färdigt...

Lisa hörde hur familjen kom in i matsalen, satte sig till bords och

började äta.

Hon ställde sig på tå för att kunna se en smula genom den halföppna

dörren. Det var ju möjligt att någon kunde få se henne, och att frun

ropade: »är du där Lisa, så kom in och få dig en smula varmt!»

Men ingen såg henne. Pigan kom rusande efter några varma tallrikar, och

när hon gick in igen, stängde hon dörren häftigt efter sig.

Så satt Lisa ensam i köket och väntade.

Tiden föll sig så lång.

Det blef buller i matsalen, nu stego de upp från bordet. Lisa tänkte,

att nu voro de visst riktigt mätta, de, som fått äta hur mycket de ville

af den goda maten.

Hon kunde höra på deras röster, att de fått sitt lystmäte, alla voro så

högljudda och glada. Och hon trodde, att all lifvets sorg och glädje

bara vände sig om det enda att vara mätt eller hungrig.

Det var ingen konst att vara glad och rask, när man bara fick äta så

mycket man orkade... Där hemma var ingen just glad, men de hade ju icke

tid för arbete. Hur olika med dem här inne, hon ville då bra mycket

hellre vara herrskap än det hon var ... bara hon en gång kunde bli så

lycklig som Karolina...

Plötsligt slogs dörren upp och fyra, fem barn kommo inrusande, somliga

äldre, somliga yngre än Lisa.

De omringade henne, frågade henne om allting, synade henne från topp

till tå, gjorde de mest hänsynslösa anmärkningar och drogo henne

slutligen in, in till detta himmelrike, om hvilket hon drömt natt och

dag nu i flera års tid, allt sedan hon sett det första gången, då hon

var fem år -- och nu var hon ju nio.

Den glada barnflocken stannade icke ett ögonblick i matsalen. Den for

fram i vild fart, genom förmaket, salongen, stora salen och till pappas

rum, där familjen nu var samlad.

»Guldsmedsflickan ä här och frågar efter arbete», sade Anna och satte

sig i faderns knä, »har du något?»

Patronen smålog. »Du kommer för sent på dygnet, min flicka», sade han

och satte spetsen af sin mustasch i munnen för att få bort en droppe

sardinsaft, som stannat kvar sen kvällsvarden -- »hvem orkar tänka på

sådant den här tiden på kvällen. Har du något, mamma?» Han vände sig

till sin hustru, som bred och fryntlig satt i gungstolen och petade

tänderna, »har du något åt Andersson att reparera? Det är visst fattigt

för er med alla sex syskonen, barn?»

Lisa teg. Hon tittade förläget ned på sina stora magra händer, som om

hon väntat att de skulle svara för henne.

Frun hade ingenting. Men Anna talade om sitt silfverhjärta, det, som hon

fått till födelsedagen att bära på sammetsband kring halsen, och som

hade fallit i golfvet och blifvit trampadt på och nu var platt och

förstördt.

»Så lämna ditt silfverhjärta, det är alltid något», skrattade patron med

sitt förnöjda, mätta skratt, »vi ska inte vara ogena, bed far bara

skynda sig med det, så får han mera... Så gå efter det, Anna!»

Anna sprang och kom snart tillbaka med det.

Hon gaf det till Lisa. »Håll nu i det väl», förmanade frun, »och tappa

det inte, för tappar du det, får du betala det.»

Lisa tog emot den lilla silfverpjesen och knep om den så fast, som om

den varit en diamant, hvilken hon måste förvara för en hop röfvare.

Barnen sprungo åter bort, Lilli tog henne i hand, och så skulle det

lekas.

Lisa skulle bara se på, hon, icke kunde hon vara med, hon, som hade det

dyrbara silfverhjärtat att förvara och ingen ficka att stoppa det i.

I yster fart sprungo de alla ut genom trädgården och till stranden, där

båtarne lågo förtöjda vid bryggan.

En grann slup full med festklädda personer kom sakta seglande, ombord

sjöngs och dracks, alla barnen skulle på bron för att se på.

Lisa sprang med, alltjämt dragen af Lilli.

Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde

man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart.

Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli.

Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om

på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.

Atte steg upp på akterbrädet, tyngde på jullen, så att den vickade upp

och ned, till höger och vänster. Det var en fröjd! De skreko, jublade

och klappade i händerna.

Nu aflägsnade sig slupen med de hvitklädda damerna. Anna lutade sig fram

för att bättre se, men tog öfverbalansen och skulle hafva fallit, om hon

ej fått tag i kanten af bryggan. Men Lisa, som såg hennes fara, böjde

sig ned och sträckte ut sin ena hand för att hjälpa henne.

I det ögonblick Anna fick fast fäste och klättrade upp, föll Lisa i och

försvann i djupet.

Det var ett ögonblicks verk, man observerade det knappt i villervallan.

Anna stod upprätt på bryggan, ännu helt förskräckt.

Barnen i Attes julle stodo stumma, bleka och handfallna, ingen rörde sig

för att hjälpa, och ingen enda gaf hals.

Från slupen hade man emellertid observerat hela den lilla scenen och

rodde skyndsamt till.

Plötsligt sågs en liten röd och mager knytnäfve sticka upp, och strax

därefter höjde sig Lisas hufvud öfver vattenytan. Hon hade fått tag i en

af de slippriga pålar, som höll bryggan, och försökte att krafla sig upp

längs den.

Men det var för svårt. Den ena handen höll hon krampaktigt sammansluten

och alltjämt öfver vattenytan, så att hon blott med den andra kunde

arbeta för sin räddning.

Ändtligen började de där uppe skrika och åbäka sig. Medan hon arbetade

med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns

och årorna sutto fast i båten.

Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan

vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe,

försvann igen.

Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud,

häftiga och ångestfulla.

Ett helt lifs koncentrerade smärta klagade i detta enda utrop.

»Silfverhjärtat, rädda silfverhjärtat!» skrek hon, och höll in i det

sista sin knutna hand, med det lilla smycket uti, lyft öfver vattenytan.

Så sjönk ansiktet och handen, och när den räddande båten kom, var hon

försvunnen under bron.

Skymningen föll på, det tjänade ju till ingenting att söka så här dags

på dagen, så mycket mindre som det var strömt och hon säkert flutit

utåt.

Om morgonen återfanns hon. Hon hade förvarat silfverhjärtat väl, och det

var med stor möda man kunde få det ur hennes hand.

Några dagar senare satt Anderson i svarta söndagskläder vid sitt

arbetsbord och småsjöng en ynklig visa. Han hade haft begrafning med

konjakstraktamente, och var på en gång melankolisk och glad. Hans sorg

var till hälften affekterad, och suparne hade gjort honom hjärtegodt.

Han grät emellan verserna och smuttade med illa doldt välbehag på sitt

toddyglas.

Hustrun kokade potatis och fläsk till middagen. Hon såg ut som vanligt,

intet kunde drifva henne ur det välsignade lugn, som kommit öfver henne

och som omgaf hela hennes varelse liksom luftlagret omger jorden.

»Herre du välsignade Gud», suckade Anderson, »att hon också skulle gå

och dö för det där gamla hjärtats skull, som inte är värdt sextio penni,

det var nu också ett Herrans eviga öde. Alltid ska vi stackars fattiga

ha sorger, hur vi vänder oss, så ska vi ha sorger. Och för oss är

allting dyrare än för andra. Den här begrafningen nu till exempel! Så

mycket får jag inte ihop med en månads trälande.»

»Tacka och prisa Gud, ska' man», svarade hustrun med en viss salvelse i

tonen, »för hvad som sker. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare

Herrans namn. Gud ske lof att hon då åtminstone var mätt, när hon dog --

en vet minsann inte hur man kommer att gå hädan.»

Så tog hon potatisgrytan från elden, satte tvättvattnet på i stället och

började därefter långsamt och betänksamt äta ett stycke hvetebröd,

doppadt i kaffe. Det var resterna af hennes begrafningskalas.

»Herre Gud, Herre Gud», suckade mannen.

»Sitt inte där och voja dig, du, som ändå kan supa dig tröstad!» Hustrun

tog på sig en arg min och rynkade ögonbrynen. »Hvad månne du nu

egentligen gnäller öfver, -- patrons ha ju betalt begrafningen, kan du

då inte vara glad? Och vi ha hela andra flaskan kvar ännu! Det var ju

bara den ena ni fick slut på. Jag ids inte se dig så, Anderson, gå ut

och lufta dig! I eftermiddag kan du börja på arbeta igen!»

Mannen gick, och på aftonen återfick patronens Anna sitt silfverhjärta

putsadt, uppfiffadt och helt.

Det hade förutom reparationen kostat -- ett människolif.

Far och son.

En aftonstämning.

Det lugnade. Hafvet var ännu upprördt, dyningarne stego och föllo,

stora, glansiga böljor höjde och sänkte sig, och vid stranden, där det

farliga undervattensgrundet låg, skummade det ännu. En bränning slog

hvit och fradgande högt upp, men på land susade det helt sakta i träden

och vinden höll på att somna af någonstädes långt borta i skogen.

Den vackra Dalön låg som en trädgård midt ute på fjärden. På ena sidan

var fastlandet, men på den andra hela, vida hafvet. Stundom, när det

hägrade starkt, såg man långt i fjärran söderut en hög kust. Där syntes

otydligt en stad med gammalmodiga hus och många spetsiga kyrktorn.

Folket påstod, att det var Estlands kust och staden Reval.

Stranden vid Dalö var klippig och trädbevuxen. Höga tallars och granars

bruna och skrofliga stammar syntes mellan björkarnes hvita, och

barrträdens grenar skiftade i mörkt mellan hängbjörkarnes ljusa blad.

Allra närmast stranden hängde alarnes saftiga mörkgröna blad i vattnet,

de smekte ytan, höjdes åter af en vindfläkt och doppade så i igen. Hvit,

hård sand utgjorde bottnen, nu på höstsidan växte där en mängd långt

gräs, på somligt stack det fram små hvita, svagt doftande blommor, medan

tången, nordens korall, i tjocka, vackra formationer grodde på djupet

eller sände lösryckta fragmenter, prydda med snäckskal, till stränderna.

Några famnar från stranden, inbäddad i träd, låg en liten röd byggning,

hälften stuga, hälften villa. Framför densamma stodo några högstammiga

blomstergrupper, något härjade af storm och regn, men doftande och

täcka, vårdade, som det tycktes, af kärleksfulla händer.

Och på sidorna, längs gångarne, omkring hela huset, reseda och åter

reseda. Ömtåliga heliotroper stodo med sina lilafärgade blomklasar och

dröpo efter regnet, hvita långstjälkade liljor sträckte halfslutna

klockor åt läsidan, astrarne prålade i sina granna höstfärger, och några

georginbuskar visade tjocka, lofvande knoppar, som tyngde på sina skaft.

Herrn i huset kom ut på verandan. Han såg sig omkring, söp in luften i

stora drag, liksom hade han smakat på den, han nästan luktade och

snusade på vädret.

»Kom ut», ropade han, »det är ingen fukt, vi kan godt sitta här ute! Den

salta luften är läcker, kom och känn så bra den smakar!»

Man bar ut ett bord på verandan. Man slamrade med glas, karaffiner,

skålar och kannor. Téköket rök, toddykannan likaså, ur glasen ångade det

och den bruna konjaken i sin slipade karaffin fick ett mörkt skimmer af

solen, som stundom genom björkarne kastade några sneda strålar på det

dukade bordet.

Herrarne satte sig med ryggen åt utsikten och spädde på glasen. Det var

glam och glädje, till och med under de ifrigaste dispyter. Läkaren och

prästen munhöggos oupphörligen, häradshöfdingen och kaptenen skrattade,

det var en gemytlig kvartett, fyra oskiljaktiga vänner, man kunde icke

undvara hvarandra, man behöfde hvarandra och älskade hvarandra både i

lust och nöd. Kaptenen och prästen voro fattiga slarfvar bägge två, och

de representerade nöden, häradshöfdingen och läkaren däremot lifslusten,

glädjen och hjälpen, som i form af penningar eller borgen åstadkom denna

välsignade harmoni, hvilken alltid nådde sin skönaste fulländning vid

klangen af de kära toddyglasen.

Läkarens fru, den lilla doktorinnan, stod vid köksspiseln och stekte

abborrar. Hon visste icke att »bröderna» skulle komma i dag. De bodde

så afsides, hon och familjen, ett par timmars rodd ifrån staden, och

hon var icke beredd.

Hon hade icke väntat dem ännu på några dagar. Prästen hade ju i början

af veckan fått största delen af hennes mans kvartal, kapten hade fått

det mesta af det privatpraktiken inbringat. Hon, ja, hon hade fått slita

och sträfva för att få det återstående att räcka till för hushållet och

till skor åt de välsignade barnen ... och nu voro de där allaredan.

Skulle kanske kaptenen låna penningar i dag igen? Häradshöfdingen var

visserligen ett stöd, men -- han hade sin familj, specielt frun, som

hade respekt med sig, han var icke så lättplockad som hennes man.

Det var ett bråk att ställa till ett värdigt emottagande för främmande

så här à propos. Pigan Katrina hade sprungit från Mörknäs till Edsudden,

från Edsudden till Hästviken, och först hos fiskarn i »Kroken» fått

några marker fisk. Själf hade hon varit i ärtlandet och plockat ärter,

lilla Mina satt ännu bland hallonbuskarne och letade ut de få mogna,

dyrbara bären; Elin, femåringen, satt på trappan med morteln på knäet

och stötte finsocker, och Katrina låg borta i potatisåkern, våt ända

till magen och gräfde efter potatis. Där fanns i år bara några, och små

voro de, hvitgula och ovala som mandlar. Drängen från gården stod bakom

gärdet och »spektaklade» med Katrina; de voro »kärestafolk», och det

var högst förargligt för de två att de inte nu i stället fingo ta sin

vanliga aftontur ut åt ladorna...

Den unga frun i köket arbetade så att kinderna glödde och gåfvo henne

ett friskare, gladare utseende. Lågan från spiseln kastade glans öfver

hennes trötta, melankoliska ögon; hennes lifliga och något nervösa

rörelser talade om ett varmblodigt temperament, men hennes redan litet

lutande hållning skvallrade om årslånga öfveransträngningar, och ett nät

af fina rynkor och fåror i det vackra, eljest så bleka ansiktet

berättade en tyst historia om många tårar.

I barnkammaren sof en liten svag gosse på tvenne månader, en annan,

äldste sonen, satt som vanligt ute under kardborrbusken, där hade han

ett »hus», och i det huset rymdes han själf nätt och jämt med sin docka

och sin griffeltafla.

Doktorns äldste gosse var sin mors älskling och sin fars afsky. Barnet,

en sexåring, var icke som andra barn. Han kunde aldrig bli karl. Han

kunde aldrig få fasoner. Han var ful, uppnäst och skygg, bockade sig

aldrig, log aldrig, svarade icke, när fadern frågade. Han rodnade

däremot som en flicka, var tankspridd som en lärd och klumpig som en

femtonåring. Förgäfves försäkrade modern att han var genialisk,

älskvärd, god och lydig -- bara man tog honom på rätta sättet.

Förgäfves omtalade hon hvilka svåra tal han räknat ut i hufvudet, hur

märkvärdigt hans minne var och hur han var redo att springa i elden för

henne, då hon bad honom. Fadern tyckte, att alla barnen voro

»misslyckade» och »illa, uppfostrade», allihop, t. o. m. den minsta. Han

skulle ändå icke hafva klagat, om icke just den äldste, Karl August,

varit sådan som han var. Med flickorna kunde det vara detsamma, men

pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig

klump!

»Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus,

såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten,

stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun,

»mamma, ä' det roligt i himlen?»

»Det vet jag inte. Hur så?»

Gossen reflekterade för sig själf utan att besvara moderns fråga.

»Nå, hvarför dör man då?»

»Gud vill det...»

»Men ä' det bättre där än här?»

»Javisst, det kan du vara säker på.»

»Hvarför ska' man då vara här?»

»Emedan, åh ... det förstår du inte.»

»Åh jo, bara säg, söta mamma!»

Modern svarade icke.

»När kommer man till himlen, mamma?»

»När Gud anser en värdig.»

»När blir man värdig att komma till himlen?»

»När man blir äldre.»

»Jaså! Ä' barn ovärdiga?

»Nej, inte när di ä' snälla.»

»Om barn dör, hvart kommer di?

»Till himlen...»

»Hva' gör di där?»

»Sjunger.»

»Hela da'n?»

»Ja.»