»Fråga inte, jag vet inte alls sådant där.»
»Hvad får di för mat i himlen?»
»Det vet jag inte heller.»
»Grälar Gud aldrig ... fast di ä' fula?»
»Nej, min gosse.»
»Grälar han, om di inte bockar sig?»
»Nej.»
»Men om di inte svarar, när han frågar?»
»Det måste man...»
»Men om man ä' så rädd, att man darrar?»
»Man ä' inte rädd för Gud.» Modern sade detta med en blick af den
varmaste kärlek.
»Jaså.» Åter en paus. Han smålog förnöjdt.
Efter ett ögonblicks begrundande stack han åter ut sitt lilla hufvud i
hålet.
Men så kom fadern, tog honom ut och bad honom att för de främmande visa
att han ej var så dum, som man kunde tro. Därmed smekte han honom, tog
honom på knäet, gaf honom ett par sockerbitar doppade i toddy, och
började frågorna.
Barnet, ovant vid smekningar och goda ord, gömde sitt hufvud vid faderns
bröst och begynte snyfta.
Det var länge sedan doktorn känt det lilla barnets brännande panna mot
sin hand, och hans hjärtas våldsamt häftiga slag mot sitt bröst. Han
kysste gossens hufvud, strök det stripiga håret och värmde hans kyliga
och våta små händer i sina.
»Du behöfver inte svara, min gosse, du får gå igen, om du vill.»
»Nej pappa, jag vill svara.»
Han tittade litet upp med ena ögat, en tacksam men skygg liten blick.
Så begyntes förhöret.
Fadern gaf honom additionstal, först enklare, så mer komplicerade. Så
subtraktion. Slutligen multiplikation, division och en smula regula di
tri. Gossen gick segrande igenom. Han hade firat en verklig triumf.
Kaptenen svor på att han själf inte kunde hälften, prästen öfveröste
honom med smicker och själfva häradshöfdingen tog upp sin stora plånbok
och gaf honom en femmarkssedel. »Underbarnet» log förnöjdt, han blef
alltmer dristig och frispråkig.
»Nå gå nu till ditt hål», sade fadern, »i morgon skall du få en ny docka
från stan, och en lång pumpernickel!»
»Får flickorna också pumpernicklar?» hans röst klingade så
förtröstansfull.
»Så gå nu, unge, och var inte oförskämd, bed mamma skynda med
kvällsvarden, se så, spring!»
Faderns ton var nu kylig och afvisande, han gaf honom en liten omild
knuff, så att han stupade och slog sin lilla uppnäsa. Begynte strax att
gråta, blef ledd ned för trappan och skuffad ett stycke fram på gången.
Det var halft i välmening, halft i otålighet. Barnet måste aflägsnas,
»bröderna» begynte bli en smula högröstade, toddyn var kanske något för
stark.
Mellan de tunga molnen stack solen fram, röd och klar, nere vid
horisonten. Det var alldeles lugnt nu, skyarne hade skingrat sig, himlen
speglade sig i hafvet.
I öster syntes Helsingfors, i sydvest Sveaborg. Alla fönster skeno som
af guld, kyrkor och torn framstodo så vackert i ljus rosenfärg.
Själfva Utterns nakna klippor sågo vänliga ut nu i aftonbelysningen,
fiskarbåtar foro långsamt fram mellan grunden i fjärran, det skimrade
som silfver efter dem, och en kaskad af glänsande vattenpärlor kastades
upp vid hvarje årtag.
Luften var mild, det kom en doft af kåda från barrträden, och resedans
starka vällukt trängde in öfverallt i det lilla huset.
Maten var ändtligen färdig, abborrarne öfver allt beröm, och den lilla
frun dukade bordet, prydde det med blommor och arrangerade allt så
trefligt hon kunde.
Ändtligen kom hon ut på verandan.
De mörka lockarne stodo som en gloria om hennes hufvud, hon glödde af
värme och ifver.
»Så skönt här är!» hennes röst lät mild och melodisk, »en sådan
högtidsstämning.»
Ett par af herrarne vände sig om för att betrakta hafvet och sceneriet
omkring sig, medan de andra mera nyfiket spejade efter bordet och
rätterna.
I detta ögonblick drog en flock tranor förbi, man följde med ögonen
deras färd. Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det
ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade.
Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett
ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man:
»Hvad är det, det låter som en begrafningssång?»
»Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger
psalmer ute på sjön.»
»Nej», upplyste häradshöfdingen, »det är tranorna, de ha ett sådant där
läte, då de dra bort...»
»Hvar är Karl August...», doktorinnan var alltjämt upprörd och såg med
skrämda blickar omkring sig, »han gick ju hit för en halftimme sen?»
»Han gick härifrån för en kvart sen, till dig... Kanske är han i hålet.»
Modern sprang ned. Nej, han är inte där och inte i köket, inte i huset
och inte i trädgården.
Det blef ett sökande. Själfva doktorn blef orolig och steg upp ifrån
bordet med supsmörgåsen i munnen.
Där kom en fiskargumma ifrån andra stranden. Hon berättade att, då hon
för en kvart sen rott förbi, hade hon sett »unge herrn» på båtbryggans
yttersta kant. Han hade suttit på bryggan i bara ben och hade plaskat
med fötterna i vattnet.
Med en suck, tung som en döendes, segnade modern ned. Doktorns
lefnadsfriska ansikte blef grått på en sekund. Han sprang upp som en
rasande, bort, ned till stranden. Lilla Mina och Elin sprungo efter,
häradshöfdingen tog hand om den afsvimmade pigan, drängen och herrarne
begåfvo sig i en rad ned åt stranden.
Man försökte intala hvarandra mod. Det var alldeles omöjligt, barnet
hade ju aldrig förr ensam öppnat grinden, och allra minst, utan modern,
gått ut på den långa gungande plankbryggan.
Med tunga, fasta steg och sänkt hufvud gick doktorn förut ned, ensam. De
andra stannade något bakom. Han stod nu på ändan af bron. Vattnet var
här ett par famnar djupt.
Ett ögonblick var det alldeles tyst. Så ett tungt fall, ett plaskande i
vattnet. Han försvann och syntes icke. Ett par sekunder förgingo, långa
som timmar.
Så kom han upp med sin börda. Simmade några alnar, tills han fick
botten. Gick så i vattnet mellan slippriga stenar och snärjgräs. Barnet
låg liflöst i hans armar.
»Det är slut», sade han, då han undersökt den lille, »slut för några
minuter sedan. Men -- låt oss försöka! Till verket!»
En halftimme förgick under detta pinsamma arbete.
Lifvet återkom dock icke.
Solen hade gått ned, det skymde starkt. Sveaborgs kyrkklockor kallade
soldaterna till aftonmässa. Ljudet kom och förklingade åter.
Ännu stred det röda skimret borta i väster, men det grå segrade.
Skuggorna blefvo allt större och snart syntes stjärna efter stjärna på
himlen.
När det blef alldeles mörkt, kom fadern in med sitt barn. Han kysste
barnets breda panna och låg länge med sitt ansikte lutadt mot den lille
dödes.
De voro i denna stund fader och son.
När lindarne blomma.
Han var ung, hon var ändå yngre, de voro nyss gifta, rika och lyckliga.
Allt var som det skulle vara, och ändå såg det icke riktigt ut, som om
de passade för hvarandra. Hon var en modern hufvudstadsskönhet, och han
hade varit den enträgnaste, den hyggligaste och den anspråkslösaste
bland hennes många friare. Gud vet hvarför han fått ja ... visserligen
var han han en beskedlig människa med en karakter af guld, men något
vidare elegant var han icke och föll eljest sällan unga flickor i
smaken. Nu hade hon tagit honom -- i nåder, och han var otroligt
förtjust! De hade hyrt en villa ute i skärgården hos hennes föräldrar,
och han brukade roa sig med att ro ut med sin älskade hvar morgon denna
sköna, underbara sommar, då hvar dag var som en enda fest af solljus och
lycka.
Hon hette Elisabet, den unge häradshöfdingen hette bara Anders, ett
tarfligt namn, men som passade honom utmärkt.
I dag hade de kommit att aflägsna sig långt från hemmet, de voro nu
borta vid ytterskären; här såg fullkomligt obebodt ut, endast där borta,
ute vid vida hafvet, låg bland de grå, kala och ödsliga klipporna en
liten lummig ö, likt ett ensamt grönt stänk i det gråblå vattnet, som nu
låg framför dem skimrande i junisolen.
Unga frun var törstig, man rodde mot ön och sökte ifrigt en hamn.
Ogästvänligt dolde en mur af branta klippor öns grönskande stränder. Den
unge mannen hade af en lots hört att här var bebodt, det gällde nu bara
att finna inloppet. Han rodde och rodde och hon satt och stirrade
likgiltigt ut mot hafvet, färden roade henne icke, luften var för stark,
solen för varm, båten för liten och allting just så, som det icke borde
vara. Anders var alldeles för entusiastisk, satt han inte där och
himlade sig öfver denna »intressanta» ö, som om den varit själfva
lycksalighetens, hunger och törst generade honom icke, sällskap var hans
plåga och ensamheten med henne hans största glädje!
Hon älskade omväxling, en smula sällskap, skön natur -- men helst
civiliserad. Synd att deras smak var så olika ... om man bara snart
komme hem...
Med en trött blick på sin man fingrade hon på det välfriserade håret,
hatten och det nästan osynliga hvita floret. Båten svängde i detsamma om
en af klipporna och de fingo sikte på en liten täck, grön strand,
liksom gömd mellan tvenne branta berghällar. De gingo i land och följde
en liten vacker stig, som slingrade sig mellan grupper af lummiga träd
fram mot en dal, omgifven af grönskande kullar. Häradshöfdingen var
förtjust, han beundrade allt hvad han såg.
Hon nickade förströdd och steg med sina spetsiga, högklackade skor
försiktigt på tufvorna mellan de mossiga stammarne.
»Jag har aldrig sett en vackrare naturlig park eller något så präktigt,
som de kolossala mossbeklädda stammarne häromkring!» utropade han. »Och
källan här, hör du hur den porlar och sjunger och hviskar? Ser du hur
asparnes ljusa färg vackert stiger fram mot den mörka bakgrunden af de
höga granarne, och hur enarne stå likt grafcypresser omkring en
jättemausolé?»
»Så poetisk du är, Anders, jag bara tänker på hur hungerns kval förtär
mig», suckade hon, »och längtar att komma till folk ... nu är vi visst
nära.»
Stigen blef bredare och de stodo verkligen snart framför ett tämligen
stort halfförfallet tvåvånings trähus, hvars dunkla och gardinlösa
fönster, likt en blind gubbes blick, tomt stirrade ut mot en gårdsplan,
på hvilken man ännu kunde skönja tydliga spår af att den en gång varit
en trädgård. Här och där tittade en förkrympt ros fram bland höga
tistelstånd; berberis och buxbom stredo om platsen med hagtorn och
njupon; solros, krusmynta och timjan bredde ut sig på löfträdens och
resedans bekostnad och på de forna gångarne växte springrot och
vildklöfver i bästa förstånd med kardborren och nässlan. Men på den
bristfälliga grå trappans ledstänger slingrade sig några tynande rankor
af den vilda vinbusken, som stack in med sina yppigare grenar i remnorna
uppe vid taket, där dagern lyste igenom och skvallrade om de årtionden,
under hvilka nordanvinden de kalla höst- och vinternätterna obehindradt
blåst därigenom på sin väg öfver hafven.
Mot söder beskuggades huset af en präktig rönn och ett par väldiga
lindar, sällsynta gäster i nejden och planterade af gamle Erik --
nuvarande egarens far; de stodo nu i blom och spredo sin starka doft
vida omkring.
»Här ser obebodt ut och ändå ser jag spår efter människor», sade den
unge mannen, »här ligger en duk och där borta hänger en hop kläder till
torkning. Hallå där, är någon hemma?»
Ingen svarade. Helt nära i berget genljöd hans röst och ekot återgaf
hans rop hastigt och med yttersta noggrannhet.
Han sprang upp för den knakande trappan, tog den i ett par skutt och
slog på dörren. Ingen öppnade. Endast en katt kröp jamande fram under
trappan, krökte sin svarta rygg och satte sig liknöjdt ned på ett af
trappstegen, där han långsamt och ordentligt började slicka sina feta
lår och små mjuka tassar.
»Jag tror att de äro döda», brummade häradshöfdingen, »kom och låt oss
gå omkring huset, kanhända det finnes folk i stallet eller fähuset, jag
hör ett väggur slå någonstädes och en fågel kvittra där inne ... titta
du in genom fönstret så länge, nå, hvad ser du?»
Hon trippade fram, lyfte gratiöst upp sin vackra spetsgarnerade
sommarklädning, snörpte på munnen och med en min som prinsessan i sagan
gick hon med små steg fram mot huset och tittade nyfiket in.
»Här bor folk», ropade hon, »här är gardiner, men jag ser ingenting för
gardinerna, som täcka halfva fönstret.
Han skyndade också dit och försökte se, men det gick icke, -- blommorna
skymde bort utsikten, fönstret var stängdt och han kunde endast
tydligare höra kanariefågelns kvitter och se skenet från ensbrasa, som
flammade där inne midt i sommardagens solljus och värme.
»Löjliga persedlar det här herrskapet», sade han, »de gömma sig väl, men
någonstädes måste de ändå finnas. Kom, låt oss gå vidare!» De fortsatte
sin upptäcktsresa allt mer och mer intresserade. I fähuset fanns
ingenting, de tomma båsen, af hvilka endast ett enda tycktes vara i
bruk, skvallrade om det lif, som idislande kreatur här en gång fört, men
äfven här hade tiden, stormarne och regnet ödelagt och förstört, utan
att någon försökt att motarbeta förödelsens verk. Mossa och svamp grodde
öfverallt, här och där hade en rutten planka gifvit dagern ett alltjämt
större hål att titta in igenom, en hop murbruk, som fallit ner och nu
gaf råttor och grodor fri passage hit in, bildade stora, hvita högar i
hörnen, järnskrot, stock- och träbitar lågo öfverallt i vägen, gröna af
mögelsvamp och spridande en underlig unken lukt. Det var svårt att komma
fram, och allt sökande var förgäfves. Intet lefvande väsende fanns i
närheten.
»Ser du här», sade hon, »se en sådan löjlig ruin! Ett fragment af ett
litet stenhus, och öfvervuxet med konvolver och hallonbuskar. Nej, se
sådana vackra röda bär, jag måste ha dem!»
Nu fick hon lif, sprang uppför den lilla sandbacken till »ruinen» och
stod snart uppe bland buskarne, inbegripen i försök att nå de grenar,
som buro de vackraste bären. Han stod ett stycke ifrån och såg på,
försjunken i betraktande af hennes fina och af en elegant korsett
vackert formade figur och de något bleka och skarpa men regelbundna
dragen, samt kom därvid att tänka på hur mycket bättre hon tog sig ut i
balsalen, hvars kvafva värme gaf färg åt hennes med poudre de riz
sminkade kinder och glans åt hennes stora och matta ögon med deras
underrand af väl applicerad touche.
I samma ögonblick skrämdes de båda af ett starkt klingande skratt, som
ljöd helt nära och som tycktes komma från jorden; en dörr, gömd under
några af de stora buskarne, som växte öfver ruinerna, öppnades sakta och
därur framträdde en ung bondkvinna, som med händerna i sidorna och
alltjämt skrattande på samma råa och bullrande sätt blickade från den
ene till den andre, som om hon haft framför sig några utklädda
namnsdagsgratulanter af sitt eget stånd och icke dessa båda förskrämda
hufvudstadstyper, klädda efter sista modet och doftande af dyrbara
parfymer.
Den unga kvinnan hade svårt att höra upp med sitt skratt, men hon kom
sig dock slutligen för och började att på det vänligaste nicka och
hälsa.
»Goddag, fina, fina herrskap», sade hon, »hvarifrån är dom? Hvem har
vist dom hit, fanns det en molntapp på himmelen, så kunde en tro dom
hade regnat ner. Hva ska' dom här att göra?»
Frun skulle ha' litet vatten ... eller, om det vore möjligt, litet
mjölk.
Men flickan rörde sig icke ur fläcken, utan stod ideligen och stirrade
på ett på en gång vänligt och fånigt sätt. Plötsligt, liksom fattad af
en inspiration, sprang hon fram, grep den unga frun i handen och drog
henne med sig mot huset till.
»Hon skall få hva hon vill, mjölk eller bränvin eller bärvatten, hva'
hon vill! Fosterfar och fostermor sofver och jag sprang ned i källaren,
när jag hörde röster, för jag blef rädd att det var ryssen; men när jag
såg herrn och mamselln, så blef jag så glad. Kom in bara, här ä'
nyckeln. Nu kan vi göra hva' vi vill.»
Motvilligt följde den unga damen med sin följeslagerska; dennas stora,
robusta, manhaftiga gestalt gjorde ett obehagligt intryck, och hennes
osäkra blickar skrämde den lilla frun ännu mer. Kvinnans slarfviga dräkt
och okammade mörka hår, som tofvade sig i tjocka ringlar omkring pannan,
hennes brunröda hy och den stora uppnäsan, allt detta bidrog att göra
intrycket frånstötande. Om icke hennes leende varit så godt och gifvit
hela ansiktet en prägel af barnslighet, så hade den främmande helt visst
skrikit till af rädsla.
Häradshöfdingen följde dem hack i häl, han beundrade den storväxta
bondkvinnans raska sätt att röra sig, hennes kraftfulla kropps resliga
hållning och hennes höfters, armars och bens runda former ..., synd att
hennes språk och sätt var vildinnans -- hennes själ lika litet utvecklad
som ett af skogens djurs. Kunde man tänka sig större motsatser än dessa
två, den ena en förfinad och förvekligad baldocka, bleksotsaktig och en
smula hysterisk, när något gick henne emot, och den andra, fullkomligt
omedveten om allt i världen, undantagande naturen omkring henne, så att
hon icke ens förstod att vara generad för sina stora, bara och smutsiga
fötter, sina nakna armar och nakna hals, illa skyld af det grofva
oblekta lintyget, som helt vårdslöst var hopbundet öfver det höghvälfda,
solbrända bröstet?
»Kom för all del med in», hviskade den unga frun till sin man, »hon ser
ju ut som en människoäterska ... uh! har du parfym på din näsduk, min
cypre är för svag?»
De voro nu inne i ett slags salong med möbler, som en gång varit både
moderna och nya, men som nu, belysta af sommarsolen, tydligt uppenbarade
sitt urblekta tillstånd och det sorgliga inflytande tiden utöfvat på
dem. Här och där framskymtade en smula förgyllning på stolarnes och
soffans trävirke, och på resterna af öfverdraget kunde man se att
tygerna, som användts därtill, varit dyrbara. En stor spegel med ram af
metall hängde liksom i skamvrå bakom ett skåp, spindelväfvar och damm
fördunklade dess vackert slipade yta, rost vanprydde infattningen och
ramens ornamenter. I ett af rummets hörn hade man arrangerat ett slags
garderob medelst en gardin, bestående af resterna af ett präktigt,
kinesiskt silkesdraperi, hvars mönster -- utfördt i gobelinväf --
utgjordes af åtskilliga onaturligt skapade fantasifåglar, spatserande i
ett landskap af små träd och stora blommor, hvilka tycktes växa och ha
rot i en märkvärdig sjö af rosenröd kulör. Bakom denna gardin tittade
ett par smorlädersstöflar, några underkjolar och en rock fram; vidare
dolde den till hälften något porslin och en bunt groft ullgarn. Bredvid
allt detta stod, ståtligt att skåda, ett skåp af björk med klocka, rödt
och gult till färgen och prydt med några väl mycket utspruckna rosor,
hvilka alla vände sig mot åskådaren, liksom en rad väl instruerade
landsortsaktörer i en sluttablå.
Flickan öppnade ännu en dörr och tittade in, men uppgaf därvid åter
samma klangfulla, hejdlösa skratt som förut.
»Di sofver som va di döda», ropade hon, »och det fast här finns
herrskap, som ä' mycke' finare än guds änglar i kyrkan! Hör, hör! Vak
upp dammen, vak upp husbon', vak upp, ska di få se annat.»
»Skrik inte så högt», förmanade häradshöfdingen, »vi gå vår väg, låt dem
sofva!»
»Di ä' döfva som stenar», tröstade hon, »och dammen är blind till. Men
nu ska di opp, om di så någonsin ska opp.»
Hon sprang fram till en stor stolpsäng, som stod i hörnet af den stora
och rymliga stugan, och ryckte och ruskade i de två gamla, hvilka lågo
däri, utan någon som helst effekt.
»Han är åttiofyra år, och hon ä' visst snart nitti», berättade flickan,
»och nu ä' di som andra troll, bå' han och hon, när di ha äti' midda'
och kommit i softagena...
»Hvem ä' 'dammen'», frågade frun, »är det er mor?»
»Mamsell är stollig», skrattade hon. »Mor? -- ä! -- har jag mor? Hon ä'
husbonds madam, jag ä' pigan. Di fick mej från socknens fattiggård, när
jag inte kunde tala en gång. Sen har jag varit här. Opp nu...»
Det sista skrek hon i örat på gubben, som nu ryckte till, började rifva
sig i hufvudet och efter en stunds obeslutsamhet öppnade först munnen
och så ögonen.
»Goddag», sade han fromt, så fort han orienterat sig litet, »hvarifrån
ä' det här herrskapet?»
»Di ä' kommit från södersidan», ropade flickan, »och jag gick och gömde
mig i potatiskällarn, men med detsamma hon där klättra opp för och
mjölka' hallona, så knep jag dem! Har bond sett så'nt smalt tabernakel
förr?»
»Ber om ursäkt att hon talar, som hon har förstånd», sade gubben, i det
han steg upp, »hon ä' inte riktig i hufvudet, men hon ä' en snäll tös,
och fast hon hör till de fåvitska, gör hon sin gärning liksom en
förståndig människa.»
Han förde nu sina gäster in i ännu ett tredje boningsrum, en stor och
kal sal med sönderfallande gipsornamenter kring taket, hvilket på flera
ställen var så otätt, att regnet obehindradt tycktes finna väg
därigenom. De enda möbler, som funnos här inne, utgjordes af några
hvitmålade stolar, tvenne enorma hörnsoffor med styfva karmar och höga
ryggstöd, ett stort bord med raka ben och några kolossala,
mässingsbeslagna koffertar med hvälfda lock, om hvilka man lätt kunde få
den föreställningen att de egentligen vore likkistor, som stodo här i
detta hvitkalkade gamla rum, för att vänta på den yttersta dagen.
Gubben torkade med sin skrynkliga hand dammet från soffan, bjöd sina
gäster taga plats och skickade flickan ut efter mjölk.
Medan den unge häradshöfdingen förundrad såg sig omkring, och hans
hustru förgäfves försökte göra sig förstådd af den gamle, betraktade
denne med en egendomlig, skarp blick ömsom den unga kvinnan och ömsom
hennes man. Slutligen nickade han förnöjd, liksom ville han säga: jo,
det är snälla människor, af dem har jag intet ondt att frukta!
Hans gestalt var mager och lutande, och såg ut, som om den varit
öfverdragen med pergament, hvilket här och där, t. ex. vid munnen,
kommit att sitta något snedt. Han var lång som en humlestör och med
någonting fromt och undfallande i sitt väsen. Han talade släpande och
liksom med möda, men tonfallet var behagligt och orden höfliga. När han
icke talade, såg det ut, som om han höll på att tappa underläppen.
Sedan flickan kommit med mjölken, öppnade häradshöfdingen
konversationen, och det märktes snart att hans koncisa uttal och klara
genomträngande organ godt kunde förnimmas af den gamle, som med lätthet
tycktes förstå honom.
Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom
den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med
skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick
veta Norrskärs historia -- åtminstone de yttre konturerna däraf. För
nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars
far köpt den för en spottstyfver. Sjökaptenen hade på sina resor skaffat
sig en stor förmögenhet och en ung hustru, som det var det egendomliga
med att hon också var en annans. Elakt folk sade, att det var med
förmögenheten som med hustrun -- och uti dessa mindre behagliga
omständigheter kunde man finna en förklaring, hvarför han hade valt en
så ensam plats, långt från världen, ute i vida hafvet, till sin boning.
Hur som helst, kaptenens skutor kommo och gingo, några bragte jord och
plankor, andra dyrbarare last. Den klippkantade ön, omgifven som den var
af ett naturligt fästningsverk af granit och otillgänglig för de
främmande, som icke kände till hamnen, var skyddad äfven för
hafsvindarne och gaf den kloke och flitige jordbrukaren god lön för sitt
arbete. Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere,
medan på höjderna tallen och granen växte. Rönnen, strandalen och aspen
grönskade, knoppades och blommade på höjder och sluttningar, den vilda
rosen doftade, och när sedan en del af skogen omordnades till park och
kaptenen planterade bok och lind, gick väl den första trädsorten ut, men
den andra grodde, slog rot och växte upp samt blef stor och väldig.
Då för tiden var den västra delen af ön åker och äng. Kaptenen uppförde
ett fähus för sina kor, ett stall för sina hästar och får, och ett
boningshus på sexton rum för sin familj och sitt folk.
Här inne höll man både gudstjänst och supgillen, allt som det föll
sig... När skutorna kommo hem från främmande land, spelade kapten själf
upp till dans på sin fiol, och så dracks det och sjöngs och festades
dagen om och natten och dagen därpå med. Det var ett gudlöst lefverne
och det tog sin ända med förskräckelse...
»Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?»
»Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros
den tiden, och han var med om ett och hvarje, han. Det var oroliga tider
då, och mycket fick ske, som nu inte får passera; men en vacker dag kom
det folk från sta'n till ön, och när di hade talat med kapten, lär det
ha varit, som om fan hade farit i kroppen på honom. Han for ifrån allt
ihop, tog med sig hva' han kunde, förstörde hva' han kom åt och sålde
resten till min farbror, en fiskare, som inte hade barn och som hade
lagt af lite' på kistbotten. När han dog, ärfde far gården. Men då var
den inte mycket värd mera. Far förstod sig heller inte på jordbruk --
det gick som det kunde och när jag kom till, förstod jag det inte heller
bättre, utan lät allt förfalla ännu mer; för resten tyckte jag mer om
att fiska och låta Anders Erikson sälja fisken i stan. Hustru min är
Anders dotter förstås; förr hade vi fem kor och en häst -- nu ha' vi
bara en ko och Fjollelena.»
»Är det er piga -- hon där borta?»
»Ja, vår piga, och vi ha tagit henne till fosterdotter -- hon heter
Fjollelena, det namnet hade hon fått i fattighuset. Men hon tycker allt
om oss gamla, som om hon vore vår egen... Vi hade en gång en egen
dotter, men hon ä' borta.»
Det ryckte till omkring den gamles mun och rösten liksom stockade sig i
halsen på honom. På en stund kunde han ej fortsätta.
»Så tog vi henne här från socknen; det var ett kristligt verk att ta opp
henne, sa's det. Våra två söner ä' resta till Amerika för femti, sexti
år sen ... nu ä' vi ensamma.»
»Nå, hvem sköter jordbruket; jag såg ju en rågåker, flere ängar, ett
ärtland, ett potatisland och en rofåker ... hvarifrån får ni häst till
det?»
Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och
med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton:
»Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska'
en med häst! här ä' en, som ä' starkare.»
Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt.
»Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va'
bättre.»
»Hvem sköter hushållet ... är det gumman?»
Flickan svarade skyndsamt:
»Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag
har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära
gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
»Hon fiskar också ibland», berättade gubben, »så hon ä' bra att ha ...,
skulle hon bara få vara för sig själf och med oss och aldrig se
främmande ... åtminstone inte manspersoner, som pratar dumheter och
narrar henne till allehanda så...»
»Hvad då», frågade häradshöfdingen, mot sin vilja intresserad. Gubben
böjde sig mot sin gäst och hviskade honom några ord i örat.
»Jag ä' bättre än häst och karl, jag --, skröt flickan, »och starkare
än tre vanliga bonddrängar tillsammans! Och supa tål jag värre än den
värsta suput, och jag kan ändå arbeta och gå rak, jag.»
»När det ibland om somrarne kommer sjömän eller andra karlar hit, kan
herrn tro, att vi ä' ledsna», sade gubben, »för då ha vi inga händer med
henne. Hon tror allt hvad di säger... Hon har så svagt hjärta,
flickstackarn, och när en pratar tok med 'na, så menar hon det ä' som
prästens ord så sant.»
Gubbens hufvud började nu skaka, som om det suttit löst. »Ja», tillade
han, »hon har svagt hufvud och svagt hjärta, men snäll ä' hon.
»Jessus ja, det ä' sanning hva' bond' säger, hvart endaste ord»,
försäkrade Lena med den uppriktigaste min i världen, »jag har svagt
hjärta. Di kan få mig till att gå genom eld, när di talar goda ord, ja,
genom brinnande eldslågor. Jag ä' så glad, när en smeker mig och ä'
snäll vid mig, stackare, som ä' fjollig. Jag kan rifva ut hjärtat ur
bröstet för de goda människorna. Men den, som ä' ond och plågar ett
oskyldigt väsen, den har jag stor lust att tukta. Det var en käring här,
som stängde in katten i sumpen och ville dränka den -- henne skulle jag
ha strypt, om hon inte skyndat sig och släppt kräket löst igen. Men bäst
lyder jag manfolk, Herre Gud, vackra och beskedliga manfolk, som han
där.»
»Tig, Fjollelena», sade gubben och hötte åt henne med knytnäfven, »tig,
eljest får du höra knallhatten... Gå ut!»
Denna löjliga hotelse tycktes göra verkan. Lena drog sig undan och gick
långsamt ut, tittande efter sig och halfsjungande.
»Hon ä' alltid tjänstvillig och lydig», berättade den gamle, »uppoffrar
sig själf och ä' god både mot mor och mig; om också mor ä' knarrig och
vresig, ä' Lena munter och foglig. Men hon har sina ryck, stackars
flicka, då hon ä' som ifrån vettet. Det kommer på'na så där hvar sommar
den här tiden, när det ä' varmt och vackert, just den här tiden ... när
träna där stå i blom.»
»Hvad vill det säga», frågade unga frun, »hvilka träd?»
»Lindarne. Hon blir sjuk af lukten. Inte förstår jag, hur det går till,
men på kvällarne sådana här dagar stiger blodet visst åt hufvu't på
henne, och då börjar hon på gråta och tjuta, och kastar sig ned under
trä't där, som vore hon på kyrkogåln, och så går hon på natten igenom.
Vill en då vara vänlig mot henne, så ä' hon så tacksam och kysser
händerna på en, men -- tokig ä' hon riktigt reelt ändå. Men mor -- henne
tål hon inte, när hon ä' på det humöret, och farlig ä' hon att reta. Det
ä' bäst man låter henne hållas, så går det öfver på ett par dar. Vi går
nu här och väntar ... det kommer väl i draget. Det är därför hon har
varit så besynnerlig i dag. Det kan ju komma när som helst, jag är glad,
om det inte bryter ut i afton ... ja», -- gubben ref sig i hufvudet och
såg mäkta generad ut, »ja, bara hon håller sig i skinnet, så länge
herrskapet ä' här, så ä' det bra. Det ä' därför vi inte ä' så glada åt
främmande, som vi eljes skulle vara, si, go'a häradshöfdingen, bara
därför...»
Vinken var tydlig nog. De unga tu stego upp, tackade gubben för hans
meddelsamhet och begåfvo sig åstad. Så fort de nått stigen, sågo de ännu
en gång tillbaka på det åldriga huset och dess ålderstigne egare, som
alltjämt stod på trappan med sitt långa gråa hår viftande för vinden,
lutande och fallfärdig liksom byggnaden, omyndig och hjälplös som ett
öfvergifvet barn. Så småningom bortskymdes hans bild för deras blickar,
och de lämnade bakom sig den igenvuxna trädgården, parken och skogen.
Lena sågo de ej till förrän i det ögonblick, då de stötte båten ut från
land. Då kom en liten rund sten susande genom luften och träffade den
unga frun på högsta toppen af hennes höga blomsterprydda hatt, som föll
i vattnet och till hälften förstörd fiskades upp af häradshöfdingen. På
en af klipporna såg man i samma stund fliken af Lenas fladdrande kjol
och hörde hennes skratt, som bars af den lätta luften likt ljudet af en
sjöfågel.
Men gråtande och klagande satt unga frun i båten utan hatt och med de
brända lockarne i oordning, under det att den stackars mannen rodde af
alla krafter för att i tid komma hem och få henne i säng efter denna
ansträngande och äfventyrliga färd. Hennes sinne var i jäsning, Lena
hade gjort ett ytterst plågsamt intryck på henne, denna råa
naturmänniska inverkade lika antipatiskt på det bortskämda
hufvudstadsbarnet, som om hon varit en chimpans eller något annat
apartadt väsende i ett menageri, och detta intryck minskades ingalunda
af den sista hälsningen. Hon kände att stenen, slungad med säker hand
för att förstöra detta mästerverk af en modehandlerskas allra sista,
vågade nyck, var en lika vältalig som stum protest mot hennes koketteri
och fåfänga. Och på samma gång upprördes hon öfver att hennes man med så
oförställd beundran betraktat jättinnan och åhört berättelsen om hennes
bedrifter. Efter en två timmars lång rodd, ackompagnerad af en jämn
tåreflods sakta drypande, nådde de ändtligen Alberga, hvarest några
minuter efter deras hemkomst hela huset var i rörelse och husfolket likt
yra höns sprang upp och ned, med öfverstinnan i spetsen, från första
våningen och till den andra för att skaffa den beklagansvärda unga frun,
som hade sin svåra »migrän», liten lindring. Droppflaskor, piller,
pulver, téer och oljor drogos fram och det ångade af kamomill, kamfert,
terpentin och dylikt, ända tills fram mot aftonen belladonna och morfin
anskaffades, sedan senapsdegar och allt det öfriga visat sig vara utan
verkan.
Men i sitt stilla sinne svor häradshövdingen en helig ed att han aldrig
i sitt lif -- blefve han än hundra år -- skulle föra sin hustru ut på
äfventyr till hafsklippor, bebodda af halfciviliserade människor, nej,
icke om han så visste att han där ute bland dessa vilda klippholmar
kunde finna själfva lycksalighetens ö! Nej, aldrig, aldrig mera!
* * * * *
Om fredagarne hade man alltid främmande till middag hos assessorns,
några framstående familjer, några lofvande unga jurister, ett par
obligatoriska gamla tanter tillhörande »tjocka släkten» och en eller
annan ung flicka af äldsta dotterns allra bästa vänners ingalunda ringa
skara. Pappa hade nu sina fyratiofem år på nacken, hade lagt på hullet,
skaffat sig isterhaka och helskägg samt mist håret midt på hufvudet. Han
var det goda lynnet personifieradt, tålde allt, urskuldade allt, och
spelade evangeliets roll i hemmet lika konsekvent som »stackars mamma»
spelade lagens. Sjutton års äktenskap hade dock icke tagit så hårdt på
henne. Hon var ännu vacker oaktadt sina trettiosex år och en
beklagansvärd gift kvinnas alla lidanden. Men man kunde icke säga henne
en obehagligare kompliment än att hon såg frisk ut. Med en verkligt
djupt känd smärta beklagade hon sig öfver sina kinders rosiga färg, som
bara kom folk att tro henne vara vid bästa hälsa ofta, då hon led som
värst, öfver sina ögons glans och klarhet, som tvärtom just borde bevisa
ett slags inre feber, med ett ord, hon fann i sin yttre personlighets
blomstrande tillstånd en ytterligare anledning att klaga öfver skenets
bedräglighet, hvilket icke ens unnade henne sin samtids ömma medlidande.
Som en martyr släpade hon sig från bal till bal, från supé till supé.
Som nygift hade hon med en ytterst excentriskt sammankonstruerad logik
sökt bevisa världen att hon endast fortsatte sin flicktids glada
salongslif, därför att hört måste så för mannens skull! Hur han än
protesterade, hjälpte det icke, de _måste_ ut, för _hans_ skull. Hon,
som icke älskade något högre än stillheten i hemmet, friden, ensamheten,
hon måste ut, det var hennes plikt mot honom. Hur mycket han än bad
henne att »_för hans skull_» stanna hemma, drillade hon det alltid
därhän att han måste ge efter, och de lefde »som andra» -- liksom om
sällskapslifvet var det enda lif, som var värdt att lefva...
Så kommo nya förhållanden, nya pröfningar och med dem unga fruns
verkliga martyrskap. Det äldsta barnet var en dotter och vid hennes
födelse var det en uppståndelse i huset, som om yttersta dagen hade
kommit. Nu kunde den unga modern hvarken gå eller stå i månader, men
alla andra fingo i stället lära sig både att gå och stå efter det mest
suckande och kvidande kommando i världen. Medan barnet ammades, måste
modern genomgå kur efter kur. Läkaren var en elastisk person,
tillgänglig för ömma tacksamma blickar och söta ord. Man måste låta
patienten försöka en champagnekur på grund af denna kraftlöshet, som
hotade att ej vilja gifva med sig.
Och en ostronkur ... det var litet dyrt, men icke för dyrt för att
återvinna en så dyrbar hälsa.
När vintern kom, var hon återställd ... naturligtvis icke rask, nej,
långt därifrån, men hon måste tvinga sig till att gå på en bal hos
justitieministerns, en soirée hos generalens, och själfva fingo de ju
naturligtvis också lof...
Det andra och tredje barnet kom, nu hjälpte det icke mera att pjoska i
hemmet. Hon måste om sommaren resa till badorter med en tant som
förkläde; Anders, den odrägligt friske Anders, skulle stanna hemma och
arbeta, han kunde se om barnen, han, som hade krafter, inte hade man ju
råd att resa alla, och dessutom ville doktorn att hon under dessa korta
försvinnande somrar skulle vara alldeles i ro, fri både från man och
barn, eljest var det ju ingen hvila. --
Badorterna inom landet voro dock icke tillfyllestgörande. Man måste
försöka Wiesbaden, Ems och Trouville. Det var en stor sorg att vara
tvungen att så ofta lämna det kära hemmet och de älskade små, men
hälsan, den dyrbara hälsan! Assessorn gjorde föreställningar, talade
förnuft, bad i sin kärleks namn, åkallade alla ömhetens gudar, men
förgäfves! Öfversvämmande tårefloder, nervattacker och svimningar voro
hans straff, och dagen därpå for stackars mamma ut till sina
fournissörer, en smula blek efter tårarne och med en liten täck mörk
skugga under ögonen men eljest underbart fort restituerad, medan den
lycklige Anders' hår synbarligen blef allt tunnare och rynkorna i pannan
allt djupare, fastän hans goda och ärliga ögon alltjämt bibehöllo sitt
uttryck af mildhet och vänlighet.
Ja, nu satt man i assessorns gröna arbetsrum vid eftermiddagskaffet.
Flickorna spelade à quatre mains i salongen, och juristerna disputerade.
I chäslongen satt stackars mamma vid sin sista doktors sida och
broderade på en duk af gulbrun plysch med silke och guldtråd. Man talade
just om åtskilliga mål från tings- och rättssalare, och unge Östling, en
tämligen viktig och stortålig gröngöling, som ansågs såsom en blifvande
kapacitet, utbredde sig om ett intressant brottmål, som nu lifligt
diskuterades i juridiska kretsar, och han åhördes uppmärksamt af alla,
utom af doktorn, som emellanåt sökte med sin patient tala om mera etiska
ämnen, för att slippa höra på de där odrägliga kriminalhistorierna, som
gör en sjuk, då man bara tänker ditåt, såsom stackars mamma dyrt
försäkrade.
»Min fasta öfvertygelse är», sade Östling i orerande ton och slog ut
handen som en präst inför sin församling, -- »min öfvertygelse är, att
vi här stå framför en riktigt inslipad skälm. Den så kallade
förmildrande omständigheten tyckes mig tvärt om vara försvårande. Och
min tro är att bland hundra brottslingar nittionio på förhand arrangera
åt sig en eller annan förmildrande omständighet, som de sedermera hålla
fast vid med en konsekvens och seghet, som bedrar den alltför
blödhjärtade domaren och ofta för till och med rättens vaknaste
medlemmar bakom ljuset.»
»Hvad är det frågan om?» Fru Elisabet såg upp med sina vackra ögon på
den unge mannen, »det är väl inte något alltför otäckt igen, vill jag
hoppas?»
»Ånej, inte så värst», svarade Östling, bara en kvinna, som bevisligen
har anlagt mordbrand och misstankes för att ha tagit lifvet af sitt
barn, men som gör sig till, som om hon vore otillräknelig och visar en
slughet och illmarighet under förhören, som är alldeles frappant.
»På hvilka grunder hvilar misstanken?» frågade med likgiltig röst
assessorn, som just höll på att med en slö pennknif snoppa sin cigarr.
»Jo, farbror skall veta att hon fick barnet på aftonen några timmar
efter det hon tändt på brasan, ett friskt och sundt barn, som hon ett
dygn därefter själf begrafde, utan att svara på folkets frågor, hvarför
hon gjorde det.»
»Men det har väl varit läkareundersökning om saken, så att sanningen
kommit fram?» frågade doktorn.
»Det dröjde en vecka, innan hon kunde förmås att säga, hvar hon gräft
ned barnet», berättade Östling, »och då var liket i ett sådant
tillstånd, att det var svårt att bedöma dödsorsaken. Det fanns för
resten intet tecken till yttre våld. Doktor Pil var till och med så
älskvärd, att han gissade på en strup- eller lungsjukdom. Själf ger hon
ingen ledning ... man får försöka gissa sig fram. Ja, det är modernt i
våra dagar att skjuta skulden på vissa förmodade abnormiteter hos den
brottsliga, ett mode, söm för resten börjar att bli tämligen föråldradt,
tyckes det mig! På det viset ha vi icke mer några samhällsvådliga
individer i våra fängelser utan idel patienter, som vi ska krusa för,
passa upp och stå på tå för. Har jag en ovän, som jag vill ha ur vägen,
behöfver jag bara ställa till en liten vift, i skydd hvaraf jag låtsar
vara otillräknelig, och så har jag strax skaffat mig förmildrande
omständigheter. Ett rus är det populäraste. »En liten lyftning» och
mordet är till hälften urskuldadt. Kan jag få folk att tro att jag i
hvardagslag är en smula bizarr eller originel, att jag iblandar
excentrisk, fantastisk och har vilda idéer, ja, så kan jag utan risk ta'
lifvet af en eller flere af dem jag vill ha ur vägen. Är jag en lat,
utfattig krabat, så står mig alltid en god affär öppen, den att råna och
mörda -- i fyllan förstås! Så kommer jag fast, förklaras till hälften
urskuldad för rusets skull, får en sund och fri bostad, god mat,
ordentliga kläder, lagom med arbete och en charmant trädgård att
promenera i efter badet. Mot en dusör kan jag kanske till och med skaffa
mig mina havana och min mokka ... det enda, snart sagdt, som är
förbjudet ... ja, ja, de äro afundsvärda, dessa »gentlemen of the
prisons», som så rikt skörda utan att så och som klädas likt Salomos
liljor utan att de arbeta.»
Hela sällskapet skrattade. Östlings paradoxer roade dem alla, endast
assessorn, som tagit sig några veckors semester från tjänsten, hade
gärna sett att samtalet fått en annan riktning.
»Hvem är det denna gång, som är den lyckliga?» frågade doktorn. »Jag
tyckte ni talade om en kvinna -- jag hoppas hon förstår att uppskatta
sin af er afundade lott att få bo fritt och födas med god mat i
gallerhotellet borta vid rådhuset?»
»Jo, det är en landstrykerska, förstås, hon kallas madam Johnson -- hon
kommer senast från Amerika ... men sen dess har hon ställt till en hel
hop här hemma, med hjälp af det välsignade brännvinet förstås! Oleander,
vår filantrop där uppe, har naturligtvis försökt göra svart till hvitt,
och att hon icke flugit bort med de hvita vingar, som hans omtalade
människokärlek klädt henne uti, är högst märkvärdigt. För tillfallet har
han semester, han med, så nu hoppas jag hon får lön, så som hon
förtjänt.»
»Har notarien sett henne», frågade assessorskan, »hon ser väl ryslig
ut?»
»Som en tatterska! Ja, jag har inte sett henne själf», förklarade
Östling, liksom i förbigående, »men kamraterna ha haft henne till
benäget påseende. Hon skall ha' en figur som en dockarbetare och krafter
som di? filisteers baneman. Och ett humör! Ingen kan få ett ord ur
henne, när hon inte själf behagar, inte en enda af vaktmästarne kan
beveka henne att tala! Det fatala för försvararen är att hon begår
tvetalan, så fort hon öppnar mun, och ljuger som en häst! När en
människa med hennes krafter -- hon lär ha' lyft upp en af konstaplarne
på ett bord häromdagen, bara som ett slags smekning -- inte vill vara
beskedlig,» skall hon göras oskadlig, säges det. Ja, mycket bra, men
hvad kostar det där oskadliggörandet staten? Så mycket att det icke
finnes råd att understödja de arbetsamma, de så kallade goda, de
fattiga, som _icke_ göra illa. Man slösar på de obotlige förbrytarne,
och låter dem, som vilja det goda, gå arbetslösa i dessa maskinarbetande
tider, tills de svälta ihjäl, taga lifvet af sig eller besluta sig för
en eller annan af de kriminella sporter, som löna sig bättre.»
»Hvad vill då min unge bror göra utaf de fångar, som han kallar
oförbätterlige eller obotlige?» frågade assessorn med en skärpa i tonen,
som han redan de första åren af sitt äktenskap funnit för godt att lägga
bort -- för husfredens skull, men som någon gång så här dök upp igen,
när han talade med främmande.
»Förlåt, käre farbror, jag känner farbrors goda filantropiska hjärta»,
skrattade den unge mannen, »och vet att jag misshagar, men enligt min
åsigt borde man i stor dosis gifva de hopplöse detsamma, som doktorn
ordinerar i liten dosis åt sina patienter, nämligen morfin. Så och så
mycket till morgon, så och så mycket till middag, och mot afton, om de
inte ångra sig, sista smörjelsen. Om aspiranterna till de goda
friplatserna i det af doktorn så kallade gallerhotellet finge veta att
det gällde deras eget lif, då de vilja taga andras, så skulle de betacka
sig.»
»Hvad ni är för en cynisk människa!» utropade frun. »Men det finnes en
liten smula sanning däri. Min käre man, han är alltid _för_ mild, när
det gäller sådana där odågor ... ack ... men sjukdom och de lidanden,
som träffa finare konstruerade naturer, dem har han ingen sympati för.
Det är därför att han saknar nerver.»
»Kära min vän, tacka du Gud för det», menade assessorn och slog i likör
åt Östling. »Här ha vi en förmildrande omständighet», fortfor han, »låt
oss dricka. Låt flickorna komma in, så få de ett glas med! Och så kan
Wetterman sjunga en liten visa för oss, bara inte för sorglig. En
riktigt munter vill vi ha. Toreadorn eller Jätten eller någon annan
hurtig visa, helst en ärlig gammal Bellman.»
»Ack», suckade fru Elisabet och steg upp, »en sådan smak. Jag törstar
efter Schumann, Wagner eller Bruch, jag. Och man bjuder mig Jätten. --
Kom, doktor, låt oss gå in i salongen, det är inte värdt att de unga
flickorna äro alltför länge allena.»
De gingo ut. Doktorn såg med en forskande, på en gång artig och kritisk
blick på husets fru, men hon märkte det icke, utan fortsatte:
»Ser ni, jag är ju värdsligt taladt en afundsvärd hustru, min man har
det ädlaste, präktigaste hjärta och allt det där ... men han förstår mig
icke, han är inte begåfvad, hans vyer gå inte utöfver hans
ämbetsplikter. Och jag -- jag är en konstnärsnatur, ack! som kommit på en
orätt plats i lifvet!»
De voro nu i salongen. Vid flygeln satt fröken Anna och sökte påminna
sig en »Lied ohne Worte» utantill. Det var skumt i det stora, vackra
rummet, brasan höll på att slockna och endast ett af röda sidenskärmar
dämpadt sken från de eleganta lamporna belyste obestämdt möblerna,
dekorationsväxternas präktiga blad och profilen af en Venus i hvit
marmor.
Allt var varmt och vackert här inne, det doftade från mattan, som nyss
blifvit bestänkt med frisk eau de cologne, draperier och sidengardiner
borttogo eller förmildrade en del af den starktonande flygelns
resonnans, vackra målningar hängde på väggen och mjuka emmor inbjödo
till hvila och angenäm ro vid bord, fulla af planscher, böcker eller
konstföremål.
Den unga flickan, ännu blek, skranglig och liksom ledlös, steg upp från
pianot och bad modern att sjunga något för dem.
Fru Elisabet sjöng utmärkt, sades det, och alla beundrade henne, både
de, som icke förstodo, och de, som trodde sig förstå. Hon var en af
dessa lyckliga dilettanter, hvilkas fel ignoreras och hvilkas
förtjänster man öfverdrifver, en af dem, hvilkas förträfflighet blifvit
ett oomkullrunkeligt faktum, som det vore en hädelse att vilja betvifla
-- till och med rakt emot ett sundt förnufts vittnesbörd.
Hon sjöng. Den ene efter den andre af herrarne kom in ifrån herrummet,
assessorn sist; han lemnade icke utan saknad sitt likörglas, det satte
honom alltid i bästa humör, också då det eljest gått honom emot.
Man lyssnade till de vackra, med själfsäker abandon utslungade tonerna,
det dramatiska föredraget, det något anspråksfullt magnifika
ackompagnementet. Alla sutto andlösa, doktorn beundrade sin patients
präktiga lungor och märkvärdiga styrka. Ack, tänkte han, hvilken lycklig
människa, hur afundsvärd är hon icke! Hon beundrar sig själf i första
rummet, och i det andra rummet åter sig själf! Sedan kommer den öfriga
världen! Hur njuta icke sådana människor af tillvarons sötma, i
synnerhet då de som hon äro förmögna, ansedda, raska och friska! För dem
är världens goda till, de andra, de sjuka, de fattiga, de eländiga -- de
få skörda hvad de själfva sått, d. v. s. olycka, lidande och sorg. Att
det för de lyckliga är lätt att vara dygdiga -- det tänker man icke på,
allra minst hur svårt det är att gå på dygdens väg, när
omständigheterna, olyckan, ödet tvingar en in på förvillelsernas stig.
Ja -- sjung du -- och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den,
som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger
ingen här! Ni lyckljga!...
När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var
därvid den mest entusiastiske. Och man skildes klockan elfva efter en
angenäm och behaglig dag, mätta, tillfreds, med Brahms sista sånger
ännu genljudande för åhörare, som hört men icke förstått, som icke
förstått men ändå trott, och saliga i sin tro, uppbyggda och stolta,
gingo hem att i mjuka sängar hvila efter hvilan, drömma efter njutningen
och vakna för att njuta vidare dagen därpå och en oändlighet af dagar
därefter, alltjämt, alltjämt.
* * * * *
Morgonen var grådaskig och fuktig. Inne på den trånga gården var
stenläggningen ojämn och assessorn, som var tämligen korpulent, hade
svårt att gå på de slippriga stenarne; det var därför nödvändigt att
fängelsets direktör hjälpte honom, i synnerhet som han icke kände vägen
till den afdelning besöket gällde.
Direktören gick och ursäktade sig för rännstenarnes tillstånd, för
luften här inne, för trappornas tillfälliga bristfällighet och
renhållningen i korridoren, som i dag var allt annat än mönstergill,
alltsammans i anledning af vissa utaf underbefälets olydnad,
missförstånd eller dumhet. Om han bara vetat att assessorn själf, och
just i dag, en lördag, ville göra anstalten den äran!
Han krumbuktade sig, talade med långa affekterade uppehåll, bockade sig,
när det passade och icke passade och utdelade dessemellan i förbigående
stränga ordres till de väktare, som de råkade möta.
»N:r 67, fram med nycklarne till 67!» sade han till en kraftig
uppsyningsman med ett ansikte som en f. d. förbrytare. »Herr assessorn
vill se 67, har hon fått mat i dag?»
Stråtröfvare-ansiktet påtog sig sin skenheligaste min, tungan slickade
läpparne, han smålog och svarade, »att 67 fått den goda maten, men inte
velat smaka den, så läcker den än var».
»Ack ja, herr assessor», suckade direktörn, »hederliga människor få
minsann inte så god mat, därför vill de inte heller härifrån, och när de
släppas lösa, gör de hvad de kan för att snart komma in igen. Men hon
här, hon är, ack herre Gud, så förhärdad.»
»Ni kan vänta utanför, jag vill tala med henne ensam.»
Direktören spjärnade emot. Det var visst inte rådligt, hon kunde lätt
göra assessorn illa. En otäck person, 67-an, farlig och gemen, -- vore
det ändå inte bäst att han var med själf, så att de åtminstone voro två,
ifall något hände?
Assessorn mottog varningarna med en tämligen likgiltig blick, tog själf
nyckeln, låste upp till 67 och gick in.
Det var en cell med ett litet gallerfönster uppe vid taket. En säng med
en madrass, en hård kudde och en filt, vid sängen ett bord, det var hela
möblemanget. Och på sängen till hälften framstupa, med ansiktet vändt
mot väggen och orörlig som en sten, låg en väldig, kantig
kvinnogestalt, klädd i en brungrå, lång kjol och tröja, håret afrakadt
som på en man.
Skymningen här inne var så stark, att assessorn i början icke kunde
urskilja något. En svag ljusglimt föll ned och belyste ett stycke af den
bara nacken, som i sin underliga bruna lifsfärg kraftigt kontrasterade
mot tygets döda grå kulör. Man kunde se ett lifvets och hälsans
vittnesbörd redan på denna strimma hud, och att den kropp, som nu låg
utsträckt där som en död, med en enda rörelse skulle kunna krossa bordet
och sängen, om den så ville.
Assessorn väntade en minut. »Stör jag er?» sade han om en stund, och
hans melodiska röst med dess humana, milda tonfall ljöd med en vacker
klang i den dystra cellen.
Då han icke fick något svar, upprepade han sin fråga. Då vände hon sig
häftigt om, reste sig halft upp i sängen och såg upp med sina rödkantade
ögon, förskrämd och med en misstänksam, orolig och brinnande blick.
»Var inte ledsen», sade assessorn, »jag menar väl med er, ni behöfver
icke försvara er eller tänka att jag vill er illa.»
»Försvara mig ... hvad han pratar», hviskade hon, »ser han inte att jag
har tröjan på, tror han jag vill rifva kronans kläder i tu, ånej -- jag
försvarar mig inte. Han kan slå till, om han vill.»
Assessorn såg nu att hon var klädd i spänntröja; det var en af de nya
vänliga åtgärder som man vidtagit, kedjorna brukades icke mera härute.
»Sitt nu», sade han, »och tala om för mig hvad ni har på hjärtat, sen
skall jag göra hvad jag kan för er.»
»Ä' han präst, så packa sig ut», sade kvinnan med starkare röst, »jag
tål inte präster, di predika inte ett ord, som ä' annat än lögn; kom
inte och tala om straff och fördömelse och ånger och förlåtelse! Jag
ångrar mig inte, ångrar ingenting. Gå bort han, jag vill inte se
honom...»
»Jag är inte präst, var nu bara snäll och låt oss talas vid.»
Hon ville inte höra. »Så ä' han väl doktor och vill ha' mig till galen.
Det ä' han! Men det vill inte jag, nej inte, inte, inte! Jag ä' inte
galen och inte sjuk, jag ä' bara fördärfvad och så dålig att ni gärna
kan ta' lifvet af mig, bara det sker fort. Jag vill dö, för det här står
jag inte ut med. Men det skall gå fort, fort, för det ä' så uselt här i
det här instängda hålet, så uselt att jag inte kan lefva här. Om natten
och om dagen! Och bara de här väggarne -- och de här elaka människorna
och djäfvulen själf, som kommer och nästan skrämmer ihjäl mig.»
Hon knöt sina händer och stirrade framför sig. Hennes väldiga bröst
häfde sig tungt, hon suckade och stönade, som om hon bar på en tung
börda.
»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju
en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år
se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en
ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag
är domare här i staden nu, men har ledighet ... när jag hörde din
historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka
efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du
igen mig?»
»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan
att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat
det tusen gånger!»
»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så...
Men sitt nu stilla -- och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig --
tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf -- jag kommer som din
vän.»
»Tänk! -- Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han
talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så
hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»
Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en
tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare
sinnesstämning.
Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det
ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för
att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som
ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de
senare åren af hennes lif.
»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla
flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»
»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så
mycket grant med sig.»
»Hvilken han?»
»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen
skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert
till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»
»Hvart?»
»Först till stan och så till Amerika.»
Hon teg igen.
»Där hade du roligt, Lena, icke sant?»
»Roligt! Han slog mig, och jag fick arbeta ute på marken bland karlarne.
Han talade aldrig mera vänligt. Alla skrattade åt mig, bara jag kom,
skrattade de. Det var där jag första gången kom fast.»
»Du hade stulit?»
»Stulit? Tagit, ja! Och så ställde jag till slagsmål med karlarne. Jag
märkte också en af dem, en, som skulle ta' mig med våld, när jag inte
ville själf. Det var min mening att strypa honom förstås, fast han kom
undan med lifvet. Men han fick sig ett par bra rapp och så satte de in
mig.»
»Kalle hjälpte dig väl ut igen?»
»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut -- nej, det var många
år förut, det året pojken dog.»
»Och du var länge i Amerika?»
»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och
aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick
lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till
land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag
försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och
funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut
skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»
»Så sökte du upp de gamla -- och så...»
»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»
»Jo, men hos bonden på Dalarön -- där du gjorde alla de där olyckorna,
Lena, där fick du ju arbete.»
Hon ville icke tala vidare ... men berättade dock slutligen, ehuru
motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute
i trädgården -- de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till
staden -- och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så
vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»
»Igen de där lindträden och så det vackra talet -- stackars kräk»,
assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande
blickar fortfor att tala.
»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i
brinnande elden.»
»Precis som då», tänkte assessorn -- »och det gick nog också därhän.»
»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord,
för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds
heliga kyrka.»
»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»
»Den natten pojken skulle komma till, körde di af mig, fast det var
höstnatt och storm och kallt som om vintern; jag skulle bort, sa' di,
och så tände jag eld på huset och rodde bort till Sandholm, där jag hade
bekanta. Men innan jag gick i båten, släppte jag ut kreaturen, så att
inte di oskyldiga skulle få lida.»
»Talade du om där hvad du hade gjort?»
»Ja -- alltihop. Jag skulle ha varit glad, om di hade brunnit upp alla
på Dalarön, men di inte så mycket som svedde ett hår på sig en gång.»
»Och ditt barn ... gjorde du något åt det... Kanske det var dig
besvärligt? Du begrafde det ju själf, Lena, och det får man inte, det
vet du.»
»Skulle jag ha' låtit andra röra mitt eget vackra barn! Fiskarns blef så
elaka, så jag lät dem icke komma nära mig och barnet på hela dagen.»
»Men -- han var dig nog till besvär, den lilla, säg, Lena?» Assessorn
observerade henne noga under det han med affekterad inställsamhet gjorde
henne denna fråga.
Hennes ansikte sken af oförställd förvåning och uttryckte den mest
intensiva uppriktighet, då hon svarade: »Kan en tänka något så galet,
som att en sådan liten guds ängel som han skulle vara en till besvär! Om
jag bara fick se barnet mitt! Om jag bara fick honom igen! Min egen,
egen oskyldige lille pojke!»
»Har du då alls inte gjort pojken illa, Lena; häradsdomaren säger att
--»
Hon smålog ett underligt löje. »Låt dem tro det, så får jag fortare dö»,
hviskade hon. »Men jag har inte gjort honom något. Han dog ifrån mig!
Jag hade honom en enda dag ... en enda dag! På afton andades han så här.
Sen var det slut! Ack, hvad jag sörjde! Så förde jag honom själf bort
och lade honom i jorden! Där skulle han få vara i fred och ro, han
stackare, då jag...»
Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an,
direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade
ordres och gjorde frågor -- svaren väntade han sällan på.
»Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf,
»Lena, jag tror du är oskyldig -- men, det duger icke ändå, hvad skall
jag göra med dig, -- jag vet det min själ inte! Hör», sade han
tydligare, »vill du inte hellre bort till ett sjukhus?»
Nej, det ville hon icke. Hon försäkrade honom att hon var en elak, dålig
människa och att man borde skynda sig att göra sig af med henne, ty
slapp hon lös och någon kom och narrade henne om igen, så tog hon nog
lifvet af honom till hämnd, om hon bara kunde.
Han föreställde och förmanade henne, talade om ett bättre lif, om
arbete, stöd och vänner. Hon lyssnade till honom såsom en, hvilken midt
i vintern tycker sig höra svalornas kvitter. Hopp för henne, som tagit
afsked af lifvet, återupprättelse för henne, som sjunkit så djupt! Det
var omöjligt. Tusen gånger omöjligt.
Hon reste sig helt och såg upp med sina stora ögon med ett uttryck af så
stor hjälplöshet och af så fullkomlig skuldlöshet, att assessorn kände
sig rörd -- hon tycktes se in i en annan värld, där man dömde
annorlunda och där människokärleken hade en annan form, hon såg liksom
om fängelsets murar icke funnits till utan i deras ställe en oändlig
horisont, belyst af en svag, begynnande morgonrodnad. Hennes uppsyn
ljusnade så småningom, den ytterligt magra men alltjämt senfulla kroppen
böjdes framåt och sjönk så långsamt på knä framför sängen. Med hufvudet
lutadt mot madrassen brast hon i gråt, grät sakta och lugnt.
Klockan ljöd, och assessorn lämnade cellen utan ett ord. »Jag tycker,
att Olson kan taga af henne tröjan», sade han till direktören, »och ge
henne ordentligt med mat! Jag svarar för henne. Hon är inte riktig ...
de kallade henne Fjollelena, redan när hon var ett barn, men med god
vård tror jag det kan bli folk af henne. Jag skall låta höra af mig.»
Han gick och lämnade direktören, som såg ut, som om han hade sett ett
spöke. »Han är väl fjollig, han själf», mumlade Olson och ref sig i
hufvudet. Matkärran rasslade förbi honom och med en röst, lika sur och
tunn som soppan i bläckskålarne, befallde han Melander att ta' tröjan af
sextisjuan och ge henne kött till kålen. -- »Du skall få se att di får
henne till helgon med, sade han. »Herre Gud, hvad skall du säga, när du
ser hur alla getterna klädas i fårakläder. Du känner till slut inte igen
själfva fan, så pyntar di ut honom. Och det skall vara lagens högsta
tjänare. Nehej Melander, snart kan vi packa in! Det här lönar sig inte
mera. När barnamördare och mordbrännare ska' fjäsas för, så kan
hederligt folk krypa i kaschotten... Ja min själ kan di så.»
Melander stack repet, som han gick och slängde med, in i bröstfickan,
drog upp hängslena ett tag, skelade med ett föga vänskapligt grin mot
dörren, genom hvilken assessorn gått ut, spottade på fingrarne, tog en
af skålarne och gick in i närmaste cell.
* * * * *
»Anna liknar mig uti intet», suckade assessorskan och fäste sina ögon
envist på golfvet, »uti intet! Jag hoppades, att åtminstone hennes figur
skulle komma att bli vacker, men också detta hopp slog fel. Intelligent
är hon icke, vacker är hon icke, och musikalisk ... nej, doktor, hvad ni
än må säga för att glada modershjärtat, hon är tämligen prosaisk, hur
man än vänder det.»
Doktorn, som liksom sina snart oräkneliga föregångare var assessorskans
förtrogne uti allt, protesterade svagt mot den ännu vackra och
behagsjuka moderns påståenden. Han tyckte mer om dottern och ville ändå
icke stöta sig med modern. Helst ville han ha ryggen fri för alla
eventualiteter. Det var en smidig karakter, en man, som säkert hade
framtiden för sig, så mycket mera som han kunde förete sådana
företräden som ett vackert hufvud och en oklanderlig hållning.
»Kan ni tänka er hvad de nu hittat på», fortsatte hon, »jo
fängelsefilantropi! Min man har satt i Anna ett högst oroväckande
intresse för fångarne, och nu ha de fiskat upp ett mauvais sujet, en
kvinna, som lär vara abnorm och som gjort allt möjligt förskräckligt.
Kan ni tro att min lilla Anna har blifvit så betagen i sin nya
missionsverksamhet, att hon går och läser med stackarn i hennes cell!
Tror ni inte det är ohälsosamt, doktor?»
Doktorn förordade vissa desinficierande medel, ... för resten trodde han
icke det »kunde skada» fröken. Tvärtom, han ansåg det riktigt vackert.
Det var lärorikt att se olyckan på nära håll och ädelt att söka göra
godt, där man kunde.
»Det är plebejiskt att själf vilja vara med om sådant», försäkrade frun,
»man gör mycket mer godt, om man icke blandar sig i sådant där, utan
endast hjälper genom andra... Så fort man sätter sig i direkt
förbindelse med packet, blir det ett slags kurtis utaf, och det
depraverar. Jag har haft mycket emot det, men ni vet, en stackars mor
har så lite' att säga. Och jag saknar kraft att drifva min vilja
igenom.»
Fröken Anna inträdde i detta ögonblick i rummet, varm och röd, med de
eljest matta och urvattnade ögonen strålande af glädje. Hon rodnade, då
hon såg doktorn, och ville draga sig tillbaka. »Vi talade just om dig»,
sade modern, »och du vet hur doktorn här intresserar sig för allt, som
rör oss. Han känner till ditt nya svärmeri...»
»Och gillar det», afbröt doktorn med en ifver, som en smula förundrade
modern. »Jag gillar och beundrar er, bästa fröken Anna. Tänk, om ni där
verkligen kan göra en god gärning.
»Ja, ack ja! Jag är så lycklig!» Den unga flickan räckte läkaren
förtroendefullt sin hand. »Den stackars kvinnan älskar mig, hon längtar
efter mig och när jag kommer -- o! ni skulle se hennes glädje!»
»Jag förstår den», smålog doktorn, »förstår den så väl!»
»Jag lär henne läsa och skrifva, religion och allt. Aldrig har jag
trott, att det kunde vara så roligt. Hon har mycket lätt att lära, och
hon är så tacksam för hvar stund jag är där!»
»Hvad är er plan med henne? Och hur länge skall hon sitta inne ännu?»
»Pappa tror, att han kan få straffet mildradt och tiden förkortad. Hon
skall sedan till dårhuset, och tänk! vi tro att hon där kan bli till
något slags nytta. Vi tänka skaffa henne plats i tvättinrättningen eller
för att se till dårarna. Hon är så förändrad, så god nu. Aldrig har hon
ju förstått något förr, aldrig fått lära hvad som är orätt. Hennes
begrepp ha' varit så förvirrade. Hon är som ett litet barn.»
»Som ni uppfostrar...»
»Och pappa med! Mitt lif har fått ett annat innehåll, se'n jag började
med henne! Hvad är allt annat mot detta? Ack! om du visste, mamma! Hon
är så egendomligt poetisk...»
»Tror ni inte, doktor, att allt det där rent af kollrar bort flickan för
mig?» frågade modern. »Jag hoppas, Anna, att du har eau de cologne med
dig och inte kommer in hit utan att ha' klädt om dig?»
Den unga flickan såg generad ut. »Mamma, jag skyndade mig så mycket, jag
ville berätta dig något så nätt om henne, något, som rörde mig så
mycket!»
»Gå för all del och klä' om dig först, min vän, jag är verkligen eljest
rädd...»
»Berätta för mig, fröken», bad doktorn, »jag är ytterst intresserad af
er patient och vill gärna höra, hvad som rört er.»
»Jo», sade den unga flickan, »hon är så rar ändå, den stackarn, i all
sin okunnighet. Och om ni visste hur starkt vissa yttre saker inverka på
henne! Det är nästan otroligt. När vi först fick upp fönstret -- så
skulle ni sett hennes min! Och så när hon blef flyttad i ett annat rum
och fick se solen! En dag fick hon gå ut! Jag tror, att allt detta
inverkar civiliserande på henne nu, -- förut _förstod_ hon ej naturen,
men nu.»
»Hvad var det för poetiskt du talade om, Anna», frågade modern, »jag kan
inte finna något poetiskt i det där?»
»Jo, nu ska' du få höra! Hon har en verklig dyrkan för dofter och
blommor, mamma! Allt det svaga och dåliga hon gjort hänför hon till en
bestämd årstid, då vissa dofter inverkat på henne. Då är hon lätt att
narra, hänförd af doften gör hon hvad som helst. Den verkar på henne som
ett rus ... till exempel doften af lindens blommor.»
»Det är just en vacker historia! När hon kommer lös igen och får känna
lukten af lindblommor, kan man åter få henne till mordbrand och sådant,
om man vill! Tackar så mycket, får jag be att du inte släpper ut den där
fågeln i onödan, Anna!»
»Ack! mamma! Nu är det inte mera farligt. Nu _vet_ hon det. Hon vet hur
man missbrukat henne, och hon förstår nu att behärska sig. Hon sade i
dag, -- det är det jag tyckte var så rörande -- hon sade, att nu
_förstod_ hon dofternas språk. Det talade till hennes hjärta om kärlek.
Om att hon skulle älska det goda, älska det och göra det, _det_ var
lyckan. Hon förstod, att det var längtan efter lycka, som doften kommit
henne att känna. Och förr hade hon trott lyckan var att älska, hur som
helst, hvem som helst, bara att älska den, som först kom! Hon trodde,
att det var att älska, att utan vidare hänge sig åt någon. Jag har lärt
henne bättre -- och hon förstår nu!»
Doktorn och frun sågo på hvarandra, den unga flickan märkte icke moderns
förbluffade och missnöjda min, lika litet som den unge läkarens
sympatiska blickar, hvilka dock kontrasterade mot det satiriska draget
kring hans mun.
»Nu förstår hon», sade den unga flickan och höjde rösten, »att dofterna,
som talade så underligt till henne om kärleken, menade något annat,
menade att hon skall söka lyckan i kärleken till mänskligheten -- den
mänsklighet, som hon har närmast till hands, och söka att göra sig själf
sådan att hon är värd den stora kärlek, som, som...!»
»Stackars Anna, sluta nu», sade modern, »det där är tomma fraser! Gå in
till dig och kom se'n och spela öfver din sonat. Hvad vet du om kärlek,
så ung som du är? Vänta tills en vacker dag en elegant och hygglig ung
man kommer, som -- nå ja, det är långt dit.»
Hon gick ut, den vackra spetsgarnerade morgonklädningen frasade om
hennes eleganta och magra gestalt, en doft af poudre de riz och engelsk
double extrait spred sig i rummet efter henne. De båda unga stodo en
lång stund tysta.
»Tror ni inte på kärleken till _en_? frågade slutligen doktorn och tog
Annas hand.».
Hon såg upp. »Nej», sade hon käckt, »inte hos herrar! Men allvarsamt
taladt, vet ni hvad, doktor, jag tror, att jag kommer att alltid tänka
som nu, att den ädlaste kärleken är kärleken till de många, som behöfva
oss på det sätt, som jag nyss' talat om. Jag tror också...» hon smålog
vackert och hennes röst fick ett skämtsamt tonfall; »jag tror också på
lindarnes doft, jag vet, att den talar om kärlek! Och ser ni, jag vill
göra mig förtjänt af en stor, stor, allt uppoffrande, lifslång kärlek,
icke en sådan där slarfkärlek, som ni herrar talar om, nej, utan en
stor, trofast kärlek, som kan allt, som förmår allt! Allt, förstår ni!
Arbeta på sig själf, försaka sig själf, älska sin plikt.»
»En sådan liten moralpredikant ni blifvit.» Doktorn lät hennes hand
falla och började se distrait ut, hon hade verkligen blifvit litet
öfverspänd på sista tiden, och det klädde henne inte, tänkte han för sig
själf.
»Förlåt mig», sade Anna med sitt mest intagande och förskönande leende,
»jag har ännu aldrig sett något riktigt ondt, därför kan jag så bra
predika om det goda. Men farväl nu! Jag är säker på, att både ni och
mamma en gång komma att tänka som jag. Vänta bara tills det blir sommar
och lindarna blomma!»