En rosenbuske skön och purpurklädd
Sig speglar tätt vid bäckens klara brädd,
Kring blomstrens kalk väl tusen fjärlar kryssa,
Och sänka sig, och smeka dem, och kyssa,
Och flyga bort igen.
En fjäril dock bland tusen trogen är
Den täcka ros han evig trohet svär,
Och som hans suck kan blifva himlens vilja,
Skall ingen dödlig hand dem skilja,
Nej icke döden sjelf.
Hur skönt, hur ömt är detta skådespel!
Huru nära tager hjertat deri del!
Men ach! då fjäriln, lilla fjäriln njuter
Då står jag här, och mina tårar gjuter,
Och saknar, saknar blott.
Och ännu mer, ett djerft och girigt bi
Blir tjust i blomman, blott af industrie;
Det är så snält och nitiskt att förvärfva,
Och blomman får så mycken honung ärfva
Och kupan är ej full.
Ett dödligt styng blir lilla fjärilns lott
Och biet suger blomman, suger blott,
Och när det plundrat så sin ömma maka,
Det flyger bort och kommer ej tillbaka,
Och blomman dör af sorg.