Emma gick i trägårdsparken,
För att plocka stickelbär;
Och att lindra sitt besvär
Föll hon uppå knä till marken:
Ach! hur skön hon ligger der!
Men hon räckte knappast handen,
Förrän taggen kinden stack,
Och hon ropade ett ach!
Men vid spegeln, hvilka ach!
När hon såg den fula randen,
Himmel! himmel! hvilka ach!
Dock! det är att sorgen lätta,
Om för någon trogen vän
Man blott får berätta den:
Emma visste också detta,
Fast att säga sanningen,
Hon ej haft så mycket än
Att i detta fall berätta.
Också kom det för Pylad
Samma afton, som det hände;
Ryktet sina vingar spände,
Flög som sqvalret i vår stad:
Hu! jag ryser, hvilken rad!
När Pylad får Emma råka,
Emma, som hans hjerta tändt,
Kan ni tänka, hur de språka
Om det fåniga som händt.
Gossens öga, på den sköna,
Fästadt, ömsom gret och brann:
"O min Emma ingen ann,
Så kan blott tyrannen löna
Alla knäfall, dem han vann."
"Hå! det händer mången ann,
Att belöna såsom han,"
Föll hon genast in, den sköna.
Gossen, vaknad ur sin dröm,
Svarar med en bruten stämma,
Men en stämma, redligt öm:
"Ja, min dyrkansvärda Emma!
Ja, det händer mången ann,
Att belöna såsom han.
Med min hela känslas styrka
Svor jag, att dig redligt dyrka,
Har jag redligt dyrkat dig:
Huru har du lönat mig?
Kinden bleknad, ögat tåradt,
Tanken mörknad, hjertat såradt,
Fråga än en gång af dig:
Huru har du lönat mig?"